Meka själv – men med hjälp

Cykelslangen doppas i en hink vatten för att hitta luftläckan, och i en annan del av rummet står en hoj upp- och ned. Den kommer från en rensning av övergivna exemplar i ett bostadsområde och ska helrenoveras av sin nye ägare.
– … och här har vi en person som riktar sina hjul, visar Martin Noring.

Han är engagerad i Uppsala cykelförening sedan fyra år tillbaka, lite längre än själva cykelverkstaden har funnits. De flesta som kommer hit till ”cykelköket”, som det ibland kallas, gör det för att justera växlar eller bromsar, berättar han.
– Många kommer också in med riktiga skitcyklar men hinner inte fixa allt som skulle behövas på dem.

Vi går ner i källaren för att spana in lagret av återvunna reservdelar. Där, bland travar av styren, kedjor och däck, hänger ytterligare ett gäng fixare. De flesta mekar, någon bjuder på kanelbullar ur en påse.
Vad är bäst med Uppsala som cykelstad?
– Att det finns så många cyklister, så bilisterna vet att de måste ta det lugnt.
Och det sämsta?
– Mycket cykelinfrastruktur är otydlig, ibland försvinner plötsligt markeringen.
Vad är det farligaste du gör som Uppsalacyklist?
– Det är när jag cyklar från Polacksbacken mot Almunge och tar rondellen med en motorvägspåfart ute i Boländerna. Det finns inget annat bra sätt att göra där.