Jag gillar egentligen inte att undervisa

Föreläsningar är viktiga. Det är där universitetet har möjlighet att genom egna resurser förmedla kunskap som sträcker sig utanför kursbokens tjocka pärmar. Det är där begrepp förtydligas och ämnen ges klarhet. Dock har jag under mina år i Uppsala upplevt att undervisningen varierat mycket i kvalitet, där vissa föreläsare har varit inspirerande och pedagogiska – andra snarare motsatsen. Det gäller såväl forskare, lektorer, gästföreläsare som experter. Men en grupp som av naturliga skäl inte har samma erfarenhet, och där jag upplever att undervisningskvaliteten varierar extra mycket, är doktoranderna.

Jag är inte ensam om den uppfattningen. När jag pratar med studenter från olika institutioner vittnar de om exempel tagna ur sina sammanhang, föreläsare som inte bryr sig, frustration hos studenter som själva får berätta hur saker ligger till och besvikelse över nivån – även om flera också har positiva erfarenheter.
En student minns speciellt att en doktorand inledde en föreläsning med att säga ”jag gillar egentligen inte att undervisa, men jag måste få pengar till min forskning”.
– Det känns inte så jättekul. Uppsala universitet ska vara bra och hålla hög nivå, och då blir man förvånad över sådana uttalanden, säger studenten. nbsp;
Sara Andersson är ordförande för Doktorandnämnden på Uppsala studentkår och själv doktorand vid institutionen för farmaci. Och hon förstår reaktionerna.
– Det känner jag igen från när jag själv var student. Jag tänkte att alla föreläsare såklart är pålästa så jag kan fråga vad som helst. Kan personen då inte ge något svar så skapar det frustration. Skillnaden är att nu kan jag se det från doktorandernas perspektiv. Vissa måste föreläsa om något utanför sitt område och blir då såklart nervösa över att få en fråga som berör ett ämne de själva inte behärskar, säger hon. nbsp;
Undervisningsämnet behöver alltså inte vara inom doktorandens forskningsområde?
– Det är såklart varierande. På vissa institutioner fungerar det väldigt bra. Där har doktoranderna tydliga instruktioner, får någon form av introduktion, har utvecklingssamtal samt att undervisningen är byggd på deras forskningsämne. De institutioner som har det så är verkligen ett föredöme, svarar Sara Andersson.
Men sedan tillägger hon med ett något ironiskt leende att det i vissa fall nog snarare fungerar så att du kommer in som ny doktorand, får en pärm och kastas in på ett område som inte är direkt relaterat till ditt fält. Det enda du vet är de frågor och svar som står på papperet, och även om du får tid att sätta sig in i ämnet finns begränsningar då även den egna forskningen är tidskrävande. nbsp;
Sara Andersson anser att det med enkla medel skulle gå att förbättra mycket och att det är viktigt för universitetet i stort att doktorander håller hög kvalitet.
– Det är mycket som skulle kunna förbättras bara genom att ha ett vettigt upplägg. I alla fall att få någon form av introduktion eftersom de flesta doktorander är helt nya på undervisningsområdet. Eller att få ett: ”välkommen som doktorand och lärare på universitetet, ni är väldigt viktiga för oss”, för vi har ändå en viktig roll, säger Sara Andersson.
Per Löwdin är doktorandombudsman på Uppsalas studentkårer. I linje med det Sara Andersson vittnar om har det framförts till honom att flera doktorander känner att undervisningsdelen i deras arbete ibland är otydlig eller för tidskrävande. nbsp;
Vem bestämmer hur mycket en doktorand ska undervisa?
– Det gör doktorandens handledare och studierektor, men det måste ske under rimliga villkor. Jag har haft lägen där jag blivit utkallad till en institution med tjugo arga doktorander som säger ”vår studierektor är döv, vi måste undervisa mycket mer än vad som är bra för vårt avhandlingsämne”, säger Per Löwdin och skakar på huvudet.
Han berättar även att han har haft diskussioner med en fakultet där det var prat om att doktorander skulle undervisa gratis för att få meritering.
– Det vi i doktorandnämnden strävar efter är att alla doktorander som vill ska få undervisa, men inte mer än 20 procent vilket är maxtaket för vad lagen tillåter.

Ibland är det inte heller inte helt klart vad som räknas som arbete och inte. Det är inte bara själva föreläsningstimmarna som bör räknas som arbetad tid, utan även förberedelserna. Enligt Per Löwdin har de ”bättre institutionerna” som regel att en lektionstimme skall motsvara fyra arbetstimmar.
Men det finns stor risk att taket för institutionstjänstgöring (se faktaruta) misstolkas eller tolkas olika från en institution till en annan. Detta blir extra tydligt då jag i min jakt på mer information hamnar på hemsidan doktorandhandboken.nu. Där står det med stora bokstäver under råd till doktorander som undervisar på universitet: ”Låt dig inte överutnyttjas”.

Enligt Sara Andersson finns det vissa institutioner där undervisningen är väldigt övergripande. Där tror hon att det händer att vissa undervisar mer än 20 procent.
– I ett sådant fall är det viktigt att det framgår till handledaren. En doktorand som undervisar mer än 20 procent ska bli kompenserad för den extra tiden, säger hon.
Hon tillägger sedan att frågan om avlönad förberedelsetid är problematisk eftersom individer varierar i hur mycket tid de behöver. Hon menar att vissa lär sig ett nytt material fort medan det tar längre tid för andra – att förberedelsetiden beror på hur man är som person och hur mycket tidigare kunskap man har i ämnet.
Pedagogisk utbildning finns

Tidigare fanns det i högskoleförordningen ett krav på att doktorander ska genomgå inledande högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvar sig motsvarande kunskaper, som del av doktorandtjänsten.
– Sedan togs den paragrafen bort 2010, samtidigt som vår kära utbildningsminister införde legitimationstvång för skollärare. Dock håller universitetet fortfarande pedagogiska kurser, som det är väldigt viktigt att doktoranderna får gå samtidigt som de får undervisningserfarenhet, säger Per Löwdin.
Det betyder att de krav på högskolepedagogisk undervisning som tidigare var lagstadgade idag regleras lokalt vid varje lärosäte. På Uppsala universitets hemsida går det att läsa att universitetet i sin strävan att höja undervisningskvaliteten, ger möjlighet för all personal på universitetet med undervisande och/eller handledande uppgifter att gå en högskolepedagogisk grundkurs. Kursen motsvarar fem veckors heltidsarbete och har ett maxantal på 24 personer per kurstillfälle. Under rubriken ”Doktorands rätt till universitetets personalutbildning” poängteras det dock att det är de doktorander som kan antas undervisa mer än sporadiskt som bör ges tillfälle att genomgå utbildningen. Detta antyder att det ska krävas en viss mängd kontinuerlig undervisning för att som doktorand få möjlighet att bli antagen, i slutändan är det upp till varje institutions prefekt eller studierektor att avgöra vilka som får möjlighet att gå utbildningen eller inte.
Jöran Rehn är en av de ansvariga bakom den högskolepedagogiska grundkursen, som ges tolv gånger per läsår.
– I grova drag kan jag säga att cirka hälften av våra kursdeltagare är doktorander. Det innebär att 150 doktorander per år går vår kurs, förklarar han.

Omkring 300 doktorander tar ut sin examen varje år och majoriteten av dem undervisar. Enligt Per Löwdin finns en större efterfrågan än tillgång på den högskolepedagogiska kursen – och många får gå den först efter att ha undervisat i flera år.
Sara Andersson har läst den högskolepedagogiska kursen, vilket hon tyckte var bra.
– Framför allt interaktionen mellan doktorander från spridda områden, det gjorde att jag fick chans att diskutera och dela erfarenheter med andra. Det ger nya insikter och ett nytt sätt att tänka. Många tycker att det är väldigt värdefullt att få någon form av stöd, speciellt eftersom många stannar kvar i den akademiska världen när de disputerat, säger hon.

För Sara Andersson och Per Löwdin är det viktigt att stå upp för doktoranders rättigheter, eftersom det i längden gynnar universitetet. Sara Andersson menar att man inte får glömma att Uppsala universitet på de senaste rankningslistorna varit med bland topp 100 bästa universitet i världen, vilket är ett gott betyg. Men det finns alltid en strävan efter att bli bättre.
– När vi undervisar är tanken att vi ska motivera och engagera studenterna genom att lära ut det vi kan. Och ju mer säker man är på sitt material ju säkrare blir man inom både området och som person. Så frågan universitetet borde ställa sig är hur undervisningen ska ske på bästa sätt, tycker Sara Andersson.
Hon menar även att det är tråkigt om doktorander missförstås som att de inte bryr sig, då de säkert verkligen vill hjälpa studenterna så mycket som möjligt. Hon tycker det känns fel att vissa måste säga ”det här är inte mitt område, så tyvärr kan jag inte svara på den frågan”. Per Löwdin håller med:
– Det ska inte behöva uppstå situationer där en doktorand står framför en massa smarta, kritiska studenter som ställer frågor – och så är doktoranden själv bara en bok före. Det är ju inte alls tanken.