Första framträdandet efter fångenskapen

På torsdagskvällen höll Joakim Medin sin fjärde föreläsning för CEMUS, men definitivt sin första under dessa omständigheter. Efter att han intagit sin plats vid talarstolen, och applåderna tystnat, förklarar han ödmjukt att han var rädd i sin cell i Syrien – rädd för att han skulle missa möjligheten till denna föreläsning. Trots det uppenbart allvarsamma ämnet har Joakim Medin glimten i ögat. Han inleder sitt tal, inte med att prata om Syrien, utan istället om hur han ser på sitt jobb. nbsp;

Från början kom motivationen från en ilska han kände som tonåring. Han var en rebell som insåg att han kunde använda sin upproriska känsla till något nyttigt – han ville ändra människors perspektiv. För att kunna göra detta påbörjades studierna i Uppsala, som till slut ledde honom till att bli lärare. Idag ser Joakim Medin rollen som lärare, journalist, och aktivist som samma sak – en möjlighet att utbilda allmänheten och vara en aktör för förändring. nbsp;

Föreläsningen leder oss in på tillfångatagandet i Syrien. I en dryg vecka satt Joakim Medin och tolken Sabri Omar i nbsp;fångenskap hos den syriska regimen och där får han bevittna hur andra fångar torteras. Joakim Medin konstaterar, att han sannolikt slapp misshandel och tortyr på grund av sin något ljusare hy och sitt blonda hår. Det är inte första gången han hamnar i svåra situationer, där gränsen mellan liv och död är tunn.

Den lättsamma känslan har lämnat lokalen, och Joakim Medin säger avskalat:
– Jag har sett döda människor, jag har sett människor bli dödade, och jag har sett människor som varit nära att dö. nbsp;

Ett minne som etsat sig fast djupt hos frilansjournalisten är när människor som under lång tid gömt sig för Daesh, Islamska staten, i bergen vid syriska gränsen äntligen får komma ner. Många har dött av törst innan räddningen kom, och Joakim Medin beskriver hur de överlevande skriker efter vatten, och hur deras hy har bränts sönder av solen.
– Jag kommer aldrig att glömma detta, och jag tänker fortfarande på det dagligen. nbsp;

Joakim Medin understryker att arbetet som dedikerad frilansjournalist kräver uppoffringar, och han ställer sig frågan: Hur finner man tron och styrkan till att fortsätta? Jag förvånas över svaret som följer:
– Man ska inte lura sig själv att allt ska bli bättre. Intolerans växer, miljöproblem ökar. Jag vet inte ens om det finns ett svar på frågan om hur man ska finna kraft att fortsätta.

Det inledande talet pågår ungefär en halvtimme, och resterande dryga 90 minuter tillägnas frågor från publiken. Det är en uppenbart engagerad publik, och de vitt spridda frågorna öppnar för diskussioner som hade kunnat pågå hela natten. Hur påverkas en individ av att uppleva något på plats jämfört med att läsa om samma händelse? Hur påverkar journalister, tidningar och läsare vilka ämnen som blir belysta i media? Vilken säkerhet finns för en frilansjournalist? Ett ämne som jag personligen fann extra intressant var när Joakim Medin beskriver sitt så kallade ”white privilege”. Han poängterar att hans yrke i många aspekter hade varit annorlunda och svårare om han haft en annan hudfärg, samt om han varit kvinna. nbsp;

Mot slutet blir det en del mindre allvarsamma frågor och roliga historier. Joakim Medin får frågan om vad han hade frågat sig själv om han satt i publiken. Han skrattar och tänker efter en stund innan han svarar nbsp;
– Jag vet inte... kanske … hur länge kommer du fortsätta göra det här? Varpå han förklarar att han har för avsikt att åka tillbaka till Syrien. När föreläsningen avslutas blir Joakim Medin omringad av människor som önskar fortsätta samtalet. nbsp;