Foto: Lina SvenskSara Borsiin modererade debatten mellan Ebba Riberdahl, Charlotta Herlofson, Victoria Frisk Garcia, Jenny Westerstrand, Alexis Engström och Sharon Rider.

Triggervarningar – censur eller trygga rum?

Om studentinflytandet kan gå för långt och om triggervarningar hör hemma på universitetet var de två stora frågorna som diskuterades under fredagens panelsamtal om studenternas plats i akademin. Tre studenter, två universitetslärare och en representant för aktiv studentmedverkan satt i den stundom eniga, stundom oeniga panelen.

Vad är en triggervarning?

Triggervarning är en direktöversättning av det amerikanska fenomenet “Trigger warnings”. I diskussioner rörande universitetsstudier har triggervarningar förespråkats av de som menar att det måste finnas “trygga rum” där studenten inte riskerar att utsättas för sådant som kan väcka anstöt, exempelvis beskrivningar av sexuellt våld. Tanken bakom är att den som av personliga skäl inte vill ta del av material som kan väcka obehag ska kunna undvika det, eller i alla fall vara beredd vad materialet kommer att innehålla. Detta genom att läraren exempelvis varnar för känsligt innehåll innan en text delas ut.

Paneldeltagare:
Sharon Rider – Professor vid filosofiska institutionen, Uppsala universitet.

Jenny Westerstrand – Före detta forskare vid Centrum för genusvetenskap och vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet. Numera universitetslektor vid Juridiskt forum, Umeå universitet.

Alexis Engström – Projektassistent vid avdelningen för kvalitetsutveckling och kursansvarig på CEMUS.

Ebba Riberdahl – student vid statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, och aktiv i Fi-studenter.

Charlotta Herlofson – psykologstudent, Uppsala universitet, och aktiv i feministiska psykologstudenter.Victoria Frisk Garcia – genusstudent, Uppsala universitet, och aktiv i genusföreningen.

Victoria Frisk Garcia – genusstudent, Uppsala universitet, och aktiv i genusföreningen. 

Hörsal ett på Ekonomikum är halvfull strax efter lunch när panelsamtalet drar igång. Majoriteten av platserna i bänkraderna har intagits av, kanske föga förvånande, kvinnliga studenter, men även en och annan manlig student har vågat sig dit. Också i panelen är det övervägande kvinnligt. Tidningen Ergo finns representerad i panelen i form av chefredaktör Sara Borsiin som är moderator.

Samtalet inleds med en diskussion om studentinflytande. Paneldeltagarna är överens om att studenters möjlighet att påverka sin studietid är viktig, men går isär något i fråga om till vilken grad de bör kunna påverka. Professor Sharon Rider menar dock att det inte egentligen inte finns en så stor skillnad mellan studenternas och lärarnas intressen.

– Den spänningen är skenbar. Våra intressen är desamma, att det ska finnas kvalitet i utbildning och forskning, säger Sharon Rider.

Men alla i panelen är inte lika övertygade. 

– Man får höras, men det är inte alltid säkert att man blir hörd, säger Victoria Frisk Garcia.

Visst finns det kursutvärderingar där seminarematerialet, kurslitteraturen och upplägget på kurserna värderas, men det är inte alltid man som student känner till genom vilka andra kanaler man kan påverka, menar Ebba Riberdahl.
Och inte ens kursutvärderingssystemet är problemfritt som verktyg för studentinflytande, understryker Sharon Rider.

– Vad gör man som kursansvarig med utvärderingsresultat som inte har en tydlig tendens, eller resultat som skiftar från termin till termin? Det går inte att ändra kursinnehållet varje år, säger hon.

Att studentinflytande i en viss utsträckning är väldigt viktigt är panelen i alla fall överens om, men…

– ...när ska man inte ta hänsyn till studenternas åsikter och tankar? frågar moderator Sara Borsiin.

Vad man får och inte får forska kring, menar Sharon Rider, ligger bortom vad studenter är kompetenta nog att uttala sig om. Och universitetslektor Jenny Westerstrand ger ett aktuellt exempel från sin egen undervisning där hon anser att studentinflytandet gick för långt: 

– I en kurs jag höll i ingick en 20-sidors text på danska i kurslitteraturen. Det var den absolut bästa texten inom det specifika området. Men studenterna upplevde att den var för svår för att den var på danska och klagomålen spreds som en löpeld bland kursdeltagarna. Jag erbjöd till och med att ha läscirkel med texten för att alla skulle förstå den därför att jag ansåg att den var så viktig, men den texten blev struken från kurslitteraturlistan med hjälp från Uppsala studentkår. Det är orimligt. Man ska kunna läsa på nordiska språk när man börjar plugga på universitetet.

Efter en smärre diskussion om vilka språk det är rimligt att anta att studenter ska kunna läsa, övergår samtalet till att handla om det omdebatterade ämnet triggervarningar (se faktaruta) och deras vara eller icke varande på universitetet. Paneldeltagarna får kort svara huruvida de är för eller emot triggervarningar på universitetet:

– För. Man måste ta hänsyn till att vissa studenter kan ha varit med om jobbiga saker och det är inte speciellt besvärligt att nämna att en text innehåller explicita beskrivningar av till exempel sexuellt våld innan man delar ut den, säger studenten Ebba Riberdahl.

– Jag är kluven till om triggervarningar på universitetet är helt rätt väg att gå, säger studenten Charlotta Herlofson.– Jag håller med både Ebba och Charlotta, säger Victoria Frisk Garcia.

– Jag är för ett samtal, men kanske inte specifikt triggervarningar, säger Alexis Engström.De båda universitetslärarna är dock överens om att triggervarningar inte har någon plats på högskolenivå.

– Jag undervisar mycket om just den här typen av känsliga ämnen och jag är helt emot triggervarningar. Vi som undervisar är ju där just för att problematisera frågor som dessa. Och personer som har varit utsatta för våld blir snarare upprörda av att man undviker att ta upp diskussioner om våld. Jag tycker det är helt barockt! säger Jenny Westerstrand.

Sharon Rider stämmer in i kritiken:

– Jag förstår inte varför triggervarningar skulle behövas. Det är klart att det finns autistiska lärare som inte fattar att vissa kan känna obehag inför vissa ämnen, men de flesta har vett nog att förklara att en text eller bild är explicit utan att triggervarningar ska behöva formaliseras. Man resonerade på liknande sätt i Sovjet och Nazityskland då man bestämde att man inte fick diskutera vissa ämnen – inte för att de var fel ur ett vetenskapligt perspektiv, utan för att de var laddade politiskt, säger hon, men medger i nästa andetag att det kanske är att dra lite höga växlar med den jämförelsen.

Rädslan för censur tycks vara det huvudsakliga argumentet mot triggervarningar som läggs fram av Sharon Rider och Jenny Westerstrand. Men studenterna i panelen menar att det inte handlar om censur, utan att de endast efterfrågar att lärare flaggar för känsligt innehåll, muntlig eller skriftlig, innan studenterna tar del av materialet.

– Jag har inte träffat någon som kräver att man ska ta bort en text från undervisningen, säger Ebba Riberdahl.

– Men det är en extrem “slippery slope” att börja formalisera den här typen av varningar. En kollega till mig vid ett annat universitet var med om att några studenter ville slippa en del av undervisningen som berörde ett historiskt skeende som de inte ville kännas vid. Ärendet gick hela vägen upp till rektorn för universitetet som gjorde ett undantag för de här studenterna som slapp tentera av den delen av kursen. Så det kan leda till en typ av informell censur, säger Sharon Rider.

Efter debatten är ordet fritt och åskådarna får ställa frågor till paneldeltagarna. Många har synpunkter på debatten och diskussionen hettar till.

– Det handlar inte om censur, utan om att studenter tvingas läsa en text som innehåller långa polisrapporter om våldtäkt. Ni är hemmablinda som genusvetare och filosof. Ni säger att de flesta lärare är resonabla i sådana här fall, men det finns lärare på andra institutioner som inte har något intresse av att ta upp de här nomrkritiska diskussionerna, säger en i publiken till Sharon Rider och Jenny Westerstrand.

– Men varför formalisera? frågar Sharon Rider.

– För att ingenting händer, säger studenten.

Jenny Westerstrand står på sig och menar att triggervarningar riskerar att lägga en “normerande filt” över texten. Dessutom är studenterna olika, hur ska man som lärare veta vad som uppfattas som känsligt, säger hon.Jenny Westerstrand får mothugg av en annan person i publiken som säger sig ha upplevt mycket våld och gärna skulle vilja varnas innan en jobbig text delas ut.

Debatten avslutas med att Sharon Rider poängterar att en bra lösning för alla parter vore om universitetslärare i större utsträckning gjordes medvetna om att vissa studenter kan uppleva material som stötande. Exempelvis genom att mail skickas ut till samtliga lärare med information om hur man ska behandla känsliga områden under lektionstid – men inte som ett formaliserat tvång där alla ska tvingas varna.