Foto: Sandra GunnarssonMatts Dahlkwist, adjunkt vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vrålar för att visa hur flogstavrålet lät då det begav sig 1975. ”DEO DEEEEO”, efter Harry Belafontes ”Banana Boat Song”. En kollega dyker fram på övervåningen och undrar vad som pågår.

Flogstavrålet original

Att ställa sig och vråla är ett bra sätt att avreagera sig på, oavsett om det handlar om negativa eller positiva känslor. Det menar Matts Dahlkwist, som var med och startade Flogstavrålet en varm sommar 1975.

Lugna skrik i början av veckan, avgrundsdjupa vrål på helgerna – ibland ackompanjerade av vuvuzela eller megafon. Alltid klockan 22. En vän på besök tog till sig traditionen och stämde in så kraftfullt att han svimmade. Efter att ha bott drygt fyra år i höghusen och deltagit i vrålet ett antal gånger känns det ganska stort att träffa en av grundarna.

– Det började 1975. Jag var kvar över sommaren för att plugga resttentor, man var tvungen att få VG – på den tiden var det svårt att bli lärare. Det var en het sommar och vi satt på taken, plötsligt började vi ropa ”deo”, som i låten Banana Boat Song av Harry Belafonte, berättar Matts Dahlkwist, adjunkt vid institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet.

Skriket ekade mellan husen och studenter på andra tak svarade. Under veckorna som följde plockades det upp av allt fler. För Matts Dahlkwist egen del handlade det inte om ett ångestvrål utan något han mest gjorde på skoj.

– Att bara få stå och vråla helt ohämmat kändes ganska skönt. Sedan blev det så att fler och fler hängde på.  
På balkongen till korridoren där Matts Dahlkwist och de andra grundarna bodde satte de upp en banderoll med bokstäverna ”DEO”, för att signalera för alla andra att det var där det började. På den tiden skedde inte vrålet lika punktligt, utan då och då när andan föll på.

Flogstavrålet fick internationell spridning 2014 då Huffington Post plockade upp fenomenet. Flera filmer har också gjorts om Flogsta där skriket haft en naturlig del. Matts Dahlkwist har sett dem.

– De var bra. Det är mycket som är sig likt, nästan mer som är sig likt än förändrat.
När han flyttade till Flogsta 1972 hade området ett ”halvtaskigt rykte” precis som idag. Husen var helt nya, men flera stod tomma. Det var heller inte bara studenter som bodde i korridorerna då Studentstaden, som då ägde husen, hyrde ut rum till socialförvaltningen. Precis som nu förekom det mycket hyss.

– Det var så fritt och ohämmat på 70-talet. Man släppte ner plastpåsar med rödfärgat vatten från översta våningen så att det skulle se ut som blod. Ganska farligt egentligen och jag gjorde inte det. Men det var mycket spex. Jag tror att folk hade mer tid, studietakten var inte lika uppdriven som idag.

Vissa upptåg var mindre lyckosamma. Mats Dahlkwist berättar att några studenter fick för sig att odla marijuana i glasutrymmet vid nödutgången, vilket fick till följd att de åkte fast. Det var också en sport att klättra från fönster till fönster. Något som på 90-talet orsakade en students död. Men förutom dessa händelser fanns det även mycket gemenskap och aktiviteter att ägna sig åt.

– Det fanns syrum, fotolabb, filmstudio, gym, pub där det var diskotek en dag i veckan. Det ordnades öl-orienteringar, och det fanns ett fotbollslag och en tidning, Sernander.
 
Överflödet på bostäder på 70-talet gjorde att alla som flyttade in fick livstidskontrakt. Mats Dahlkwist skulle alltså ha kunnat bo kvar än idag, som vissa faktiskt valt att göra.

Ångrar du att du flyttade därifrån?

– Absolut inte, det hade sin tid. Det var ju ständiga konflikter om disk, det berodde ju på vilken korridor man bodde i, men jag såg hur det växte i matrester i slasken i vissa korridorer.
Han flyttade in till stan efter några år i höghusen, men har fortsatt att besöka området då och då av nostalgiska själ.

Matts Dahlkwist jobbade som lärare men återvände till universitetet 93. Idag undervisar han i ledarskapskurser, betygsätter studenter på VFU och skriver på sin avhandling som han hoppas bli klar med om två till tre år. Något behov av att vråla ut sin ångest i samband med forskningen om övergången från folkskola till grundskola i byn Trönö har han inte.

– Nej jag har valt att forska om det jag är intresserad av och har ingen som helst tidspress. Men för de som har en tidsplan på fyra år, och kanske gör en projektavhandling om något man inte är speciellt intresserad av, kan jag förstå att det blir stressigt.

Men vrålandet har inte helt spelat ut sin roll i hans liv. I samband med löpartävlingar brukar han heja på sina kamrater genom skrik, och trots att han inte är fotbollsintresserad kan han förstå tjusningen med att stå på läktaren och vråla i grupp. Ibland har det även skett på jobbet.

 – När jag jobbade på gamla ILU, institutionen för lärarutbildningen, och det hände något positivt, kunde jag ställa mig i korridoren och vråla. Det är ett bra sätt att avreagera sig på, oavsett om det handlar om positiva eller negativa känslor. Men det kan man ju inte göra inne i stan, då blir man ju idiotförklarad – en ensam man som står och skriker.

Det blir dags för foto och jag ber Matts Dahlkwist posera, kanske till och med skrika. Hans första, högljudda ”DEO DEEEEO” fångas i motljus, vi byter riktning och han stämmer in i ännu ett vrål. En kollega tittar fram från övervåningen. ”Vad gör du Matts, du stör undervisningen!”