Foto: Sandra GunnarssonCarl Gustaf Spangenberg, universitetslektor i rättshistoria på väg ner i källaren i det gamla konsistoriehuset där Uppsala universitet hade sitt häkte på 1700-talet. Kanske var det här nere hon satt, pigan Stina Carlsdotter, som blev dömd till döden av en jury bestående av professorer – däribland Carl Von Linné.

Universitetets långa arm – med rätt att döda

Fram till mitten av 1800-talet fungerade Uppsala universitet som en egen domstol med rätt att döma studenter, anställda och deras tjänstefolk. Professorer hade därmed befogenhet att skicka dömda till det akademiska häktet – ibland för att sitta av några dagar, andra gånger för att invänta sin egen avrättning.

Foto: Sandra GunnarssonKonsistoriehuset var Uppsala universitets "högkvarter" under 1700-talet. Idag finns här Katedralkaféet.

Foto: Sandra GunnarssonCarl Gustaf Spangenberg tror att det var här i källaren på Katedralkaféet som pigan Stina Carlsdotter satt i väntan på sin dödsdom. "Om man tittar på målningar från den tiden kan man, med lite god vilja, se att det var galler framför fönstren".

Även studenter dömdes

Studenter inte skyddade från dödsstraff
Marta och Erik Ronne, som gått igenom konsistorieprotokoll från universitetets tidiga historia, har hittat runt tio fall där studenter dömts till döden. Det var framförallt krogdråp som kunde leda till detta straff. Avrättning skedde oftast genom halshuggning på Stora torget och ”det hörde till de fria studenternas privilegier att få dö för svärd.”

Vi går ner i källaren på Katedralkaféet som ligger strax intill domkyrkan. På ritningar från 1700-talet syns att här ska ha varit ett häkte – Uppsala universitets eget. På ovanvåningen satt konsistoriet bestående professorerna och rektor, som förutom sina ordinarie universitetsuppgifter, även hade befogenhet att döma i olika brotts- och tvistemål.

– Den akademiska jurisdiktionen, domsrätten, ansågs viktigt för universitetens självständighet och kommer ursprungligen från det äldsta universitetet i Bologna. Den omfattade alla som var knutna till universitetet, studenter, anställda men även professorernas tjänstefolk, säger Carl Gustaf Spangenberg, universitetslektor i rättshistoria vid Uppsala universitet.

Tillhörde man universitetet var det alltså där man dömdes och fick sitt straff. Men var det bättre än att tillhöra den ”civila” befolkningen?

– Det fanns en viss skillnad i behandlingen. Professorerna var ju aldrig eniga om någonting och kompetensen var större än i rådhusrätten. Detta ledde till att fallen blev väl genomlysta.

Så var det i det fall som Carl Gustaf Spangenberg granskat, rättsprocessen och domen i ett misstänkt barnmord 1767 där en av domarna var Carl von Linné. Fallet rörde Stina Carlsdotter som arbetade hos en professorsfamilj och blev gravid tillsammans med en dräng på samma gård. Hon hade vädjat till drängen om hjälp, men inte fått någon respons. En tid efter att barnet fötts, hittades det dött i en brunn. 

– Hon togs in på förhör, erkände att det var hennes barn, men sa att barnet hade varit dött vid födseln.

Drängen Jöran
erkände först att han rått Stina till att fördriva fostret och gett henne pengar till detta. Erkännandet kom han senare att ta tillbaka. Efter flera förhör med både Stina och Jöran var professorerna eniga om att Stinas handlande uppfyllde kriterierna för barnamord och att hon skulle dömas till döden. Vad som skulle hända med drängen var inte lika självklart. En grupp i konsistoriet, däribland Linné, tyckte inte att han skulle straffas så hårt då han varit för dum för att förstå hur desperat Stina hade varit. Men en annan grupp ansåg att han borde ha ställt upp för henne. Drängen dömdes till en kortare tid på vatten och bröd. Stina satt i det akademiska häktet i flera månader under vintern. Hennes exakta placering är dock inte säker, då även den byggnad som idag huserar restaurang Domtrappkällaren sägs ha varit fängelse.

– Det enda jag hittat i protokollen är att hon ”förs upp” till konsistoriet, men det kan ju både betyda att det är från källaren här, eller från Domtrappkällaren. För Stinas skull hoppas jag det var här, det fanns en eldstad på ritningarna och så låg det ett kök här intill, vilket antagligen gjorde vistelsen uthärdligare.
 
När Stinas fall behandlades i Svea hovrätt fastställdes konsistoriets dödsdom. Hon flyttades då till slottsfängelset innan hon halshöggs och brändes på bål. Hon ska då ha varit mellan 15 och 20 år gammal.

– Det är ett tragiskt fall som belyser kvinnans utsatta position på den tiden. När drängen hade suttit av sitt korta straff kunde han kanske känna lukten från bålet.  

I början av 1800-talet kom den akademiska jurisdiktionen att ifrågasättas från liberalt håll, då det ansågs orättvist att ha olika domstolar för olika stånd.

– Domsrätten upphörde 1851, men fanns kvar med begränsad rätt ända in på 1900-talet.
Vad som levt vidare till våra dagar är universitetets disciplinnämnd som utreder fusk.

Carl Gustaf Spangenberg som
både suttit med som studentrepresentant då han var kårordförande på 80-talet, och som ”sakägare” då hans studenter misstänkts för fusk, ser få likheter med dåtidens domsrätt. 

– Det kan vara gråt och tandagnissel, men påföljden stannar vid att man kan bli avstängd och av med CSN. Och skammen såklart.