Foto: Johan Wingborg/Arkiv Just nu är det oklart vad som kommer hända med Patricia Lorenzonis anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism.

”Det enda jag gjort är att söka ett jobb”

Det var omvärldens reaktioner som fick forskaren Patricia Lorenzoni att vilja bryta tystnaden i ”Fallet Hübinette”. Hon menar att hon är utsatt för en kampanj med syfte att skada hennes anseende. Tobias Hübinette står fortfarande bakom anklagelserna om jäv – men är tveksamt till om han har handlat rätt då han nu tvingas jobba i ett vakuum.

Foto: Privat – Jag tror att jag är ute ur det här sammanhanget idag, säger Tobias Hübinette.

Fallet Hübinette – detta har hänt

Våren 2017 utlyses en fyraårig forskartjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, som senare erbjuds forskaren Patricia Lorenzoni. Tobias Hübinette, en forskare som sökt men inte fått tjänsten, lämnar i december 2017 in en överklagan till Överklagandenämnden för högskolan där han framför anklagelser om jäv och menar att Lorenzoni och de andra två som kallades till intervju ska ha flera personliga förhållanden till personer inblandade i rekryteringen och vid centret. Enligt honom skulle det handla om vänskapsförhållanden till personer vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism – bland annat att hon skulle stå nära de sakkunniga – och att hennes relation med en annan forskare som är knuten till centret skulle ge henne fördelar i processen. Hübinette menade också att rekryteringen och sakkunnigförfarandet i sig inte ska ha följt universitetets regler. I maj kommer överklagandenämndens uttalande där de menar att universitetet har frångått sin arbetsgång då två sakkunniga inte varit tillräckligt självständiga i sina rankningar av de sökande, vilket leder till att beslutet om Lorenzonis anställning rivs upp och skickas tillbaka till universitetet för nytt beslut. Nämnden väljer dock att inte pröva anklagelserna om jäv.

För cirka två veckor sedan offentliggjordes beslutet från Överklagandenämnden för högskolan i det så kallade ”Fallet Hübinette”. Forskaren Tobias Hübinette överklagade tillsättandet av en tjänst vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism då han menade att rekryteringen inte gått rätt till och att valet av forskaren Patricia Lorenzoni skulle vara ett utslag av nepotism.

Patricia Lorenzoni beskriver det senaste halvåret som ”en absurd tid”.

– Det har spridits osanningar om mig och mitt privata liv, och det har varit en overklig känsla att se dem spridas i sociala medier. Argumentationen har gått ut på att mina meriter inte skulle spela någon roll, utan att jag bara skulle ha kompisar och en man som folk vill ha.

Överklagandenämndens utslag blev att beslutet om hennes anställning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism skulle rivas upp, eftersom de sakkunniga inte hade tagit fram sina rankningar av de sökande tillräckligt självständigt. Däremot prövades inte frågan om jäv – en besvikelse, säger Patricia Lorenzoni.

– De borde ha prövat frågan om jäv eftersom det är det överklagan fokuserar på. Överklagan hävdar saker om mina relationer till de inblandade och hävdar att de vetenskapliga ledarna ska ha varit involverade i processen, vilket har spridits som fakta – därför hade jag velat se det prövat. Många tar beslutet om att anställningen upprivs som att anklagelserna om jäv är sanna.

I Patricias Lorenzonis yttrande till Överklagandenämnden frånsäger hon sig alla anklagelser från Tobias Hübinette och framhåller att hon inte har några personliga kopplingar till de sakkunniga. Hon menar att hon är utsatt för smutskastning. 

– Jag mår givetvis väldigt dåligt av det som händer: det här är en kampanj för att skada mitt anseende, och den bygger på lösa påståenden om mitt privatliv. Det här är ingen som bara skriver arga statusuppdateringar på Facebook för att han inte fått en tjänst, säger hon och fortsätter:  

– Men är man inte insatt vet man inte om det finns någon sanning i detta – jag har mött kollegor som skruvar på sig och inte vet hur de ska agera i frågan, och andra som har fått mail från honom där han skriver om saker om mig. Det är klart att det här åsamkar mig skada, fortsätter hon.

Länge var hennes ställningstagande att inte uttala sig om överklagandet offentligt – hon menar att det hade varit att godkänna premisserna för anklagelserna. Men när hon såg reaktionerna på nämndens beslut – och hur frågan tog sig ända in på dagspressens ledarsidor – kände hon sig tvungen att reagera. Hon skrev ett blogginlägg på sin hemsida där hon gav sin syn på rekryteringen och Hübinettes anklagelser.

– Det huvudsakliga skälet till att jag varit tyst är att jag inte ska behöva svara på påståendet att rekryteringen inte ens handlar om mig, utan att det skulle vara ett sätt att knyta min man till institutionen. Det som gjorde att jag skrev texten var hur Överklagandenämndens besked togs emot, till exempel av SvDs ledarsida där mitt namn nämns. Ivar Arpi kopplar ihop den ”riggade tillsättningen” – mitt fall – med rapporten från SULF.

SULF är universitetslärarnas fackförbund, som nyligen släppte en rapport som visar att det har förekommit oegentligheter i hur universitetspersonal har rekryterats på tre undersökta lärosäten. Det kunde handla om för korta perioder att söka jobbet, misstänkt få sökande eller interna rekryteringar. Patricia Lorenzoni menar att hennes fall felaktigt har använts som ett bevis på SULF-rapportens aktualitet.

– Det är ohederlig argumentation. De tecken på riggade anställningar som lyfts fram i rapporten stämmer inte på någon punkt in på tillsättningen av mig, tvärtom. Jag har inte tidigare arbetat på Uppsala universitet, det var femton sökande till tjänsten och den var utlyst i förväntad tid. Men det göder bilden av att det var felaktigt att rekrytera mig.

Att frågan om en rekryteringsprocess på ett universitet tar sig in i riksmedia tror Lorenzoni handlar om fältets natur: att allmänintresset för ett ämne som rasismforskning blir stort då det är ett fält som öppnar upp för kontroverser och har stor politisk tyngd.

– Detta ger en möjlighet att attackera rasismforskningen som är oerhört viktig men också kontroversiell så som det ser ut i det politiska klimatet idag. Det är väldigt sorgligt.

Ärendet om hennes tjänst har nu gått tillbaka till Uppsala universitet, där ett officiellt beslut om vad som händer med Patricia Lorenzonis tjänst ska fattas. Hon upplever att hon har fått bra stöd från universitetets sida, men vad framtiden bär med sig är just nu ovisst.

– Det är klart jag är orolig. Och det enda jag har gjort är att söka ett jobb, säger Patricia Lorenzoni.

Även för Tobias Hübinette har det varit en turbulent tid, säger han när Ergo ringer upp. Han förklarar att han blev förvånad över att Överklagandenämnden gav honom rätt, helt enkelt av den anledningen att många fall aldrig prövas.

– De allra flesta som överklagar får inte rätt. Det är svårt att bevisa att något fel har begåtts. Jag och många med mig blev därför mycket förvånade, säger Tobias Hübinette.

Debatten om den eventuella jävssituationen – som alltså inte har blivit utredd av Överklagandenämnden – har figurerat flitigt på sociala medier, bland annat på Tobias Hübinettes blogg och Facebook. Och han erkänner att det inte har funnits belägg för vissa av påståendena om Patricia Lorenzoni som spridits där.

– Det finns saker som jag har haft fel om som jag skrivit på min blogg, de har jag tagit bort – till exempel att hon skulle varit med på Ship to Gaza. Jag ångrar att jag skrev saker som var felaktiga men anser att de problematiska relationerna är reella och det som står i överklagan står jag fortfarande bakom, säger Tobias Hübinette.  

Tycker du att det är rimligt att ha den här typen av diskussion – där man talar om någons privatliv – offentligt i sociala medier?

– Intimsfären bör ju vara fredad, det är en så kallad svensk värdering både du och jag har – vilket jag tycker är vettigt. Men när man ska driva frågor om jäv handlar det ofta om nära relationer, blodsband, sexuella relationer, juridiska relationer och så vidare. Men det är en gråzon om det är okej att skriva om det på sociala medier, absolut.

Han säger att det stämmer att han via mail har spridit frågan, där han har informerat om ärendet och innehållet i överklagandet. Han ser inte detta som problematiskt.

– Jag har mailat till personer som finns i den här delen av högskolevärlden. Vi pratar om max 250 personer som är knutna till en högskola och är involverade i det här fältet. Jag ville att så många som möjligt av dem ska veta vad som har hänt – jag tycker att jag har haft en rättmätig känsla av att ha blivit fullständigt överkörd.  

Han säger att konflikten påverkar honom i hans arbetsliv eftersom han jobbar i samma byggnad som en av de sakkunniga på Karlstads universitet.

– Det har blivit problem då vi sitter i samma hus. Jag har fått veta att inget kommer att hända med min tjänst, men man vet att det finns en jobbig konflikt inom huset och högskolan. Historien drabbar ju även Karlstads universitet och Lunds universitet, inte bara Uppsala påverkas, säger han.

Nu har du fått rätt i sak, men med mycket debatt och konflikter som följd. Var det värt det?

 – Nja, det kanske inte var det. Jag ska dock inte älta vad jag gjorde för fel. Det skulle väl ha varit om jag inte hade överklagat alls, det är bara en liten procent som gör det. De allra flesta grämer sig i stillhet istället, säger han och fortsätter:

– Patricia och många andra menar att jag har drevat mot henne, de sakkunniga och ledningen på CEMFOR och i Uppsala – och jag kanske började dreva, men nu blir även jag uthängd som en antirasistisk förrädare och kvinnohatare. Jag tror att jag är ute ur det här sammanhanget idag – det vill säga den feministiska och antirasistiska rörelsen, fältet och scenen. Jag ska såklart fortsätta att både forska och undervisa om dessa frågor men gör det i ett vakuum framöver. Jag blir ett rätt ensamt fragment och är ganska så förvirrad och omskakad just nu av denna nya situation för min del.