”Vi har ett gemensamt ansvar”

Vilket ansvar har egentligen institutionerna och universitetet i stort för att utreda fall av diskriminering och trakasserier? Och hur arbetar de förebyggande för lika villkor? Vi frågade Karin Stensjö, ordförande i utskottet för lika villkor vid TekNat-fakulteten.

Foto: uu.seChefer och lärare måste bli mer lika villkors-kompetenta tror Karin Stensjö, ordförande i TekNats utskott för lika villkor.

Lika villkors-utskottet vid TekNat (vetenskapsområdet för teknik och naturvetenskap) har det övergripande ansvaret för att följa och utvärdera jämställdhetsarbetet vid fakulteten och dess institutioner.
– Vi behandlar inte enskilda fall, utan vår roll är att stödja fakultetsnämnden i det lika villkorsarbete de är ansvariga för. Vi undersöker de risker och hinder som finns vid institutionerna kopplade till de sju diskrimineringsgrunderna, skapar åtgärdsplaner och följer upp och utvärderar det arbetet som har gjorts, säger Karin Stensjö, ordförande i utskottet.
Alla institutioner under fakulteten har en lika villkors-grupp och ett lika villkors-ombud som i sin tur har till uppgift att stötta prefekten, chefen för institutionen, i dennes arbete med jämställdhetsfrågor.
– Upplever man sig trakasserad eller diskriminerad är det i regel närmsta chef eller person i ledarposition man ska vända sig till som anställd vid en institution, vanligtvis prefekten. Är man student kan man vända sig till sin kår. Både studenterna och de anställda kan även vända sig direkt till rektor eller ta kontakt med någon av universitetets lika villkors-experter. Men egentligen har vi anställda ett gemensamt ansvar att se till att det blir en utredning. Alla fall av diskriminering och trakasserier ska utredas enligt lag och helst så fort som möjligt, säger Karin Stensjö.
 
Vid vissa institutioner på TekNat är könsfördelningen bland både anställda och studenter fortfarande förhållandevis skev, men Karin Stensjö menar att medvetenheten kring jämställdhetsfrågor har ökat mycket de senaste sex-sju åren och att det nu är få personer vid institutionerna som skulle hävda att lika villkors-arbetet inte är viktigt.
– Men är man är en del av normen så har man tyvärr svårt att se vissa strukturer. Det är nog ingen som exempelvis läser ansökningar till en tjänst och tänker att ’det här är en kvinna, henne ska jag värdera lägre än männen’, men det kan ske omedvetet. Därför krävs att vi kontinuerligt tar fram statistik och forskning om det här för att övertyga folk om hur det faktiskt ser ut och vad man behöver tänka på.
Karin Stensjö tror att nyckeln till ett fortsatt bra lika villkors-arbete är att chefer och lärare är och blir mer kompetenta inom de här frågorna och ser till att medvetenheten kring dem genomsyrar all verksamhet vid institutionerna.
– Vi måste bli bättre på att informera lärare om hur man bemöter studenter – hur ska man bete sig? Vad får man säga och inte säga? Man kan tänka sig att det är givet för alla, men så är det inte. Vi måste bli bättre på att lära ut hur man bemöter studenter och kollegor på lika villkor, men det är svårt att nå ut till alla. Ja, vi är skyldiga att följa diskrimineringslagen, men det är samtidigt svårt att göra lika villkors-dagar och -utbildningar tvingande. Det är en utmaning vi har framöver.