Foto: Lina SvenskUnder Kulturnatten friade Maximilian till flickvännen Josefin. ”Hon blev väldigt rörd och glad”, säger han.

Med blicken mot vuxnare horisonter

Foto: Lina SvenskFem snabba:

Seminarium eller föreläsning?
Seminarium.
Det ratar jag i godishyllan
Lakrits.
Paradrätt?
Jag är riktigt jäkla duktig på att få till en bra stekyta på ICA’s egna köttbullar.
Om jag var ett djur skulle jag vara:
En giraff.
Bästa skämslåten?
”Part of your world” från lilla sjöjungfrun.

Läs tidigare intervjuer med Maximilian:

Del 1: Maximilian Hansen, 28 år

Del 2: Arkeologistudenten Maximilian

Att plugga, alltså att sätta sig ner och traggla texter inför seminarier och tentor, menar Maximilian Hansen inte är hans grej. Så när ögonlocken blir tunga av att mala järnålder kommer det han kallar sin ”superkraft” väl till pass:
– Jag kan sova när som helst och nästan var som helst. På en föreläsning för några veckor sedan märkte jag att jag höll på att somna, men under rasten kunde jag stänga ögonen och ta en mikropaus på tio minuter, sen var jag redo att hänga med igen, säger han.
Nog för att han gillar sina studier – kandidatprogrammet i arkeologi och antik historia – men själva läsandet tar ut sin rätt och konsten att kunna skumma texter är något han varit tvungen att lära sig. Inte minst när det blir köttande tätt inpå deadlines.
– Men jag är nog inte unik i det avseendet.

Längsmed listerna i personalutrymmet på Gamla Uppsala museum står musfällor utställda med jämna mellanrum. Bordet vi sitter vid svämmar över av paljetter, fjädrar, träkulor och piprensare. Utanför hörs det högljudda sorlet från små glada personer på höstlovsexkursion. Sedan ungefär ett år tillbaka har Maximilian jobbat extra som guide på muséet. Det känns som att han har hittat ett ypperligt sätt att kombinera studierna med sitt andra stora intresse, improvisationsteater.
– Ja, fast här får jag ju inte improvisera så mycket. Det blir lite dumt om jag börjar hitta på fakta, skämtar han.
Utanför fönstret skymtar de tre berömda högarna som vi just knatat upp- och nerför (för fotografering). Från början fanns det 2-3 000 högar – eller gravar som det ju faktiskt är – i området upplyser Maximilian mig om.
– Idag finns det 250 gravhögar kvar i området, men de i Gamla Uppsala är störst.
Han har gjort sin läxa (och arbetsuppgift) verkar det som.

Vi kommer in på ämnet resor, ett annat av Maximilians stora intressen. Sedan vi senast sågs har han hunnit med att besöka bland annat Nederländerna, England, Irland och Danmark. I Köpenhamn passade han och en kompis på att ”showa” ihop på en improvisationsklubb.
– …och nu nästa helg ska jag till Tyskland för att improvisera. Och senare åker jag och min flickvän, eller fästmö är det faktiskt nu, till östafrika.
Vänta nu… så du har förlovat dig? När hände det?
– På Kulturnatten.
Maximilian berättar att han såg Josefin, numera alltså hans fästmö, första gången på Kulturnatten för fyra år sedan.
– Jag friade från scenen direkt efter ett framträdande.
Var det också improviserat?
– Nej, Jag hade faktiskt funderat på det i ungefär ett år. Det krävdes en del hjälp och stöttning från de andra på scenen. Hon blev väldigt rörd och glad.
Något datum för bröllopet är inte satt än, men Maximilian och Josefin är överens om att de inte vill ha ett traditionellt kyrkligt bröllop.
– Vi vill mest ha skoj med familj och vänner.

Ett litet steg närmare det många definierar som ”vuxenlivet” alltså. Jag undrar hur det har gått med det lite mindre vuxna livet; studentvärlden och det potentiella engagemanget i det.
– Jag har umgåtts lite grann med mina kursare, men det är svårt att hinna med mellan studierna, improvisationen och jobbet. Jag var med på tre-fyra grejer förra året. Jag skulle nog gärna vara med mer, men då måste det klaffa med allt annat.
Något han menar att han har märkt på senare tid är att han börjar närma sig 30. Trots att flera av hans kursare är ”lite äldre” så är flera av dem också väldigt unga.
– Jag märker ändå att jag har levt lite längre. Många gånger har jag tänkt att ”vadå, jag är väl fortfarande typ 20 år mentalt”, men så när man träffar folk som faktiskt är 20 så inser man att ”nej, det är jag inte.” Och det känns både positivt och negativt.
Men några fortsatta studier lär det inte bli för Maximilian efter att han gått klart kandidatprogrammet.
– Det finns enormt mycket som låter intressant och som jag skulle vilja lära mig, men så kommer jag på att ”ja, just det. Jag tycker ju inte om att plugga.”