Mannen bakom katten

I år skulle Gösta Knutsson ha fyllt 100 år om han hade levat. Skaparen av Pelle Svanslös har i hög grad bidragit till att sätta Uppsala på kartan. Men han hann också bli rikskändis i radio, introducera frågesporten i Sverige och bli klassad som säkerhetsrisk av Säpo.

Det går inte att undvika att hoppa till. Statyn av Gösta Knutsson som är bland det första man ser när man kommer uppför trappan i Pelle Svanslös hus är kusligt realistisk. Det kombinerade museet-lekstugan, med scenografi och rekvisita från 1997 års julkalender, är en bra plats att börja på om man vill stifta bekantskap med Gösta Knutsson. Vem var han?
- I grund och botten tror jag att han mest var intresserad av att leva livet och ha det trevligt, säger Unn Thorell, som äger Pelle Svanslös hus.
Hon har i arbetet med huset dykt djupare och djupare i Gösta Knutssons liv och gärning. Och nog har han lämnat spår efter sig. Här finns exotiska översättningar av hans böcker, däribland georgiska och hebreiska. Julkalendrar, tecknade filmer och spelfilmer. Och Uppsala-astronomen Claes-Ingvar Lagerkvist döpte 1993 några nyupptäckta asteroider efter författaren och några av hans figurer. Men det hela började för hundra år sedan.
Gösta Johansson (senare Knutsson) föddes 1908 i Stockholm, som son till en grosshandlare och en hemmafru. Redan som mycket liten intresserade han sig för det skrivna ordet. Hans storasyster tyckte nämligen att det var en skam att ha en bror som var analfabet och lärde Gösta läsa redan när han var fyra år gammal. Han blev snabbt en bokslukare, men också ovanligt produktiv med att skriva själv. För eget och familjens nöje plitade han ner såväl egna tidningar som en svit böcker som han kallade Biblioteket om djuren, och hann med 150 volymer(!) innan han tröttnade. Också under skoltiden producerade han egen tidning. Det självproducerade häftet Dagen (ej att förväxla med pingströrelsens tidning med samma namn) delades ut i skolan och innehöll både kåserier, samtidsrapportering och sånger.

När det var dags för universitetsstudier for han till Uppsala och tre år senare kunde han kalla sig fil kand i nordiska språk, religionshistoria och grekiska. Han fortsatte med latin och fornkunskap, tills han fått ihop en fil mag. I samband med detta bytte han namn. Exakt varför vet man inte, men det kan ha haft att göra med att hans pappa hette Knut.
Som många andra före honom sögs Gösta Knutsson upp av föreningslivet, och bisysslorna tog mer och mer plats vid sidan om studierna. 1929 blev han förste bas i kören Allmänna sången (där han senare skulle komma att bli ordförande), 1932 blev han krönikör för Stockholms nation. Åren 1936 till 1939 satt han som ordförande för Uppsala studentkår.
Genom ordförandeposten kom Gösta i kontakt med radion. Radiotjänst behövde en Uppsalarapportör, och ansåg att kårordföranden borde vara nog insatt. Gösta accepterade, mot att han i gengäld fick göra ett program för barn. Till förlaga använde han en katt som han själv ägt som liten, när hans familj semestrade på landet. Svansen sades ha blivit avbiten av en råtta, och katten trakasserades av de andra katterna.
- Tyvärr blev det bara en sommarkatt, förklarade Gösta Knutsson för Göteborgsposten 1967.
- För skam till sägandes lämnades katten kvar på gården när vi åkte hem till Stockholm på sensommaren. Inom parentes sagt har detta lett till att jag nu är djurskyddsmänniska och verkligen försöker få folk att inse att man inte skaffar katt bara för att ha den över sommaren.
Programmet Katten Svanslös på äventyr blev en omedelbar succé. Gösta gjorde fler program om katten, och två år senare hade han fått ihop nog med material för den första boken.

1940 återvände han till tidningsmakeriet, då som redaktör för Ergo. Han skrev flera komiska kåserier under signaturen K och införde skvallerspalten Det viskas i Odinslund. Även om han vid tillträdet hävdade att han ämnade hålla politiken utanför Ergo, förklarade han långt senare att både han och redaktionssekreteraren Henrik Sandblad var överens om att ge Ergo en klart antinazistisk prägel. Gösta avskydde nazismen och publicerade både dikter, recensioner och annonser som, oftast indirekt, kritiserade nazismen. Men emellanåt skrev han också själv vad han tyckte. I nummer 14/1941 tog han bladet från munnen angående ockupationen av Norge: Norrmännen äro våra grannar, och deras öden griper oss därför särskilt. Men runt om i Europa ser det ut på samma sätt. Inkompetent folk sättes i ledningen, arkebuseringsskotten ljuder i alla väderstreck. Oskyldiga människor tagna som gisslan dödas. (...) I närmaste uppslagsbok kan man inhämta, att det fordom inträffade, att man tog gisslans liv, men att sådant barbari numera enligt folkrättsliga grunder är avskaffat. Jootack!.
I numret därpå skrev han om rektor Didrik Arup Seip, som skickades från det ockuperade Norge till koncentrationsläger:
Denne man sitter i dessa dagar fängslad i en mörk cell, med vatten och bröd som enda kost.
Det är Norge av idag, nyordningens Norge. Det är quislingregimen i dess desperata försök att för sina irrläror vinna det norska folket. (...) Detta, att spärra in en gammal man på det sätt som skett, vittnar om en sådan utstuderad grymhet och bestialitet, att man är frestad att tro att det hela är en ond dröm. Men det är verklighet. Här i Norden. 1942.

Dessa inslag kan idag tyckas tama, men var på den tiden tillräckligt för att Säpo, då Allmänna säkerhetstjänsten, skulle registrera honom (förvisso tillsammans med 80 000 andra svenskar) som en i krig potentiell säkerhetsrisk. Och även tillräckligt för att få hotfulla brev och telefonsamtal från svenska nazister. Vilka Gösta enligt egen utsago tolkade som att han var på rätt väg.
Ergo nummer 10/1942 var det sista som Gösta Knutsson redigerade. Enligt officiella källor blev han uppsagd eftersom han inte skötte sina åtaganden ordentligt, vilket kan stämma. Men i en avslutningsskrift i nummer 12/1941 kommenterade den ansvarige utgivaren Henning Österberg, möjligen endast halvt på skämt: Från och med nu redigeras Ergo inte längre av Gösta Knutsson. Det gäller f. ö. också om det förra numret, vilket var tur för den som råkat bli utsedd till ansvarig utgivare, då magister Knutsson hotat att göra ett sjudundrande avskedsnummer, som skulle bli beslagtaget!
Under de kommande åren gjorde Gösta Knutsson sig rikskänd via radio. Särskilt populära var frågesportprogram som Vem Vet Vad, barnprogram som Putte Tittut och uppsaliensiskt spex- och musikliv i radioform, som Oförberedda Talares Klubb.

Unn Thorell har lyssnat på många av radioprogrammen.
- Jag älskar sättet han har att tala med barnen. Barnen får tala till punkt, och han varken stressar dem eller försöker ta plats i deras ställe. Han har inget behov av att framhäva sin person. Han behandlar dem som jämlikar.
Böckerna om Pelle Svanslös sålde i miljonupplagor, kanske mycket eftersom flera av katterna i boken hade mänskliga motsvarigheter från Gösta Knutssons bekantskapskrets: Uppsalas studentvärld. Elake Måns hävdade han själv hade drag av storhetsvansinniga rasister som Hitler och Mussolini, men det hävdas från insatt håll att Måns också har likheter med Gösta Knutssons gamla latinlärare. Men Unn Thorell tror inte att det är några personreferenser som lockar barnen av idag, utan det tidlösa.
- Det han faktiskt har gett oss är arketyperna. Alla vet idag om någon är en Bill eller Bull, och vad det innebär.
1947 gifte sig Gösta Knutsson med förebilden till Maja Gräddnos, Erna Eng. Tack vare sina pengar kunde han leva ett lugnt liv med fortsatt författande, radioprat och sällskapsliv.
1973 dog han 65 år gammal på Akademiska sjukhuset. Men hans gärning lever kvar på många sätt. Böckerna om Pelle Svanslös är flitigt utlånade på stadsbiblioteket i Uppsala, och Uppsala kommun delar varje år ut Gösta Knutsson-stipendiet till en person som gjort värdefulla insatser inom barnkulturen. Barn stojar och springer omkring med påmålade nosar i Pelle Svanslös hus, och nu i maj kommer Unn Thorell ut med en biografi om mannen bakom katten. Och högt ovan allt detta svävar asteroid #8534 Knutsson.