Anders Södergård är Strålmannen

Under perioden när tumören strålades för att inte börja växa igen, planerade Anders Södergård en stor fest – som skulle kunna komma att bli den sista någonsin – för alla sina vänner. Det skulle bli en kräftskiva. Kräfta som i cancer alltså.

Den svarta humorn är typisk för honom. Tillsammans med den positiva inställningen och ”allting är möjligt”-tänket kan den lätt misstas för en oseriös glättighet.
– Ibland när jag håller föredrag får jag till och med frågan om det aldrig någonsin varit jobbigt. Jag brukar svara ”Du är 25 år gammal och får veta att du har en elakartad hjärntumör. Vad tror du själv?”

Tumören gick inte att ta bort helt och sitter fortfarande kvar. Läkarna håller koll på den med regelbundna röntgenundersökningar och förhoppningsvis dröjer det tills den börjar växa och blir farlig igen.Väntan på resultatet efter varje röntgen är påfrestande, förklarar Anders Södergård. När han fick möjlighet att gå ner till två istället för tre årliga undersökningar valde han därför det.
– Det tar någon vecka att få resultaten varje gång och jag märker att jag mår sämre under den här tiden. Även om jag inte tänker på det innan så finns oron alltid där, längst in, för att det ska vara den här gången de säger ”det ser inte så bra ut”.

Strålmannen är en självbiografisk roman om tiden innan och efter diagnosen – mellan nyår 2005 och nyår 2006. Därefter finns ett avsnitt från Anders Södergårds perspektiv idag, hur han tänker kring diagnosen i efterhand, saker han tycker är viktiga. Att han själv skulle vara författare och inte ta hjälp av en spökskrivare stod klart från början.
– Jag har alltid gillat att skriva och hade redan tänkt göra en bok om mina upplevelser. Men inte förrän ett förlag kontaktade mig kom jag igång med det.

Det humoristiska och positiva låg nära till hands och kom lätt fram när Anders Södergård satte igång med boken. Det hade gått något år sedan behandlingen och han mådde betydligt bättre än under den period han nu skulle beskriva.
– På förlaget sa de till mig att jag inte skulle vara rädd för att förstärka ångesten. När jag gick tillbaka och tänkte mig in i hur det verkligen kändes då blev det en betydligt bättre text, men också mycket jobbigare att skriva.

Hur kom du på titeln?
– Det var en kompis till mig som gav mig smeknamnet under behandlingen. Jag höll på för fullt, tränade och planerade en stor fest, och han undrade hur jag egentligen orkade.

Men Anders Södergård hade inte orkat att inte fortsätta, förklarar han. Läkaren sa till honom som om det vore befriande att han nu fick ta paus från träningen ett tag.
– Men jag sa att det inte gick, att det var helt otänkbart. Vi kom överens om att jag fick träna lite lättare pass, och så blev det.

Sedan behandlingen har Anders Södergård gått klart läkarprogrammet och gör just nu sin AT-tjänstgöring i väntan på att specialisera sig. Långt innan han kände till sin tumör var han säker på att han ville bli onkolog och arbeta just med cancerpatienter.
– Efter diagnosen blev jag bara mer övertygad om det.

Nu har han kommit fram till att det inte blir så, trots allt. Efter att ha arbetat sex veckor på onkologen – där han tidigt fick ett jobbigt patientfall – och efter att en vän till honom under samma period gått bort i cancer bestämde han sig: Det skulle bli alltför personligt och inte fungera i det långa loppet.
– Jag tycker fortfarande att cancer är den mest fascinerande sjukdomen, men känner att jag kommer få tillräckligt mycket kontakt med den som det är, säger Anders Södergård.

Det blir inte neurokirurgi?
– Jag hade såklart en tanke på det också. Men jag tycker det bästa med läkaryrket är patientmötena och de får man ju inte riktigt på samma sätt som kirurg. Det blir nog primärvården för min del.

Erfarenheten som patient tror Anders Södergård har gjort honom till en bättre läkare.
– Det har fått mig att tänka mer utifrån patientens perspektiv, att känna mer med dem. Jag tror det är bra om varje doktor varit patient minst en gång i livet, säger Anders Södergård och tillägger att han naturligtvis inte önskar att alla läkare ska behöva bli så sjuka som han själv.

Anders Södergård tror att alla kan lära sig någonting av hans bok. Men framför allt de som är sjuka eller har någon sjuk anhörig har mycket att ta till sig i den. Bland annat innehåller den existentiella funderingar om livet och döden.– Min inställning till döden – att jag aldrig varit rädd för den – har hjälpt mig mycket. Jag hoppas det kan inspirera andra, säger han.

En stor del rör känslorna kring ett sjukdomsbesked, och konkreta tips på hur man kan tänka. Positivt, alltså.
– Man kan välja att se det som att allt är fruktansvärt, men man kan lika gärna skratta åt det. Då mår man bättre. Eller, jag gör det i alla fall, säger Anders Södergård och fortsätter:– Man ska ta det på allvar, men behöver heller inte göra det tyngre än det är.

Kropp och själ går inte att skilja åt, tycker han.
– Man vet att det påverkar kroppen negativt genom att tänka negativt och samma sak fungerar tvärt om. Man kan tänka sig friskare.

Samtidigt, menar han, går det inte alltid att vara positiv.
– Självklart vill jag också känna sorg ibland, och det måste man få göra. Bara man inte fastnar i det.

nbsp;

nbsp;