Bred uppslutning bakom Uppsalaforskare i rasbiologins tjänst

År 1921 inrättades världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala med syfte att bevara det svenska släktet och främja goda rasegenskaper. Den rasbiologiska forskningen stöddes av en bred politisk majoritet och förespråkades av kända kulturpersonligheter som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

Rasbiologi och rashygien är ofta något man förknippar med 1920- och 1930-talets Europa och dess tragiska följder under Tredje Riket med massavrättningar av bl a judar, fysiskt eller psykiskt handikappade och oliktänkande. Efter nazismens fall 1945 då världen blev varse de grymheter som utspelats i oräkneliga koncentrationsläger väckte rasbiologi och rashygien dåliga associationer. Men dessförinnan var rasbiologin en högst prioriterad och accepterad verksamhet. Sverige var faktiskt först i världen med ett statligt rasbiologiskt institut.
I slutet av 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi under professor Herman Lundborgs ledning. Det var inhyst i det som idag kallas Dekanhuset som ligger mellan Domkyrkan och Trefaldighetskyrkan här i Uppsala. Lundborg hade tidigare bl a gjort sig känd genom ett sju kilo tungt verk om en märklig ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge. År 1915 anställdes Lundborg vid Uppsala universitet och 1916 fick han anslag av riksdagen för att bedriva rasbiologisk forskning de kommande tre åren. Men den förste som systematiskt föreläste om den nya genetiken i Uppsala var zoologen Nils von Hofsten. Hofsten kom senare att bli Rasbiologiska institutets store vän och som Medicinalstyrelsens expert var han inblandad i den svenska steriliseringspolitiken. Under andra världskriget då Hofsten var rektor för Uppsala universitet satt han även som ledamot och senare som ordförande i styrelsen för institutet, men tog dock starkt avstånd från de nazister i Tyskland som gick längst med rashygienen.

Det första steget mot en strukturerad rasbiologisk forskning kom 1920 då socialdemokraten Alfred Petrén väckte en motion om instiftandet av ett statligt rasbiologiskt institut. Undertecknare i andra kammaren till samma motion var bl a den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting. Det var inte enbart socialdemokrater som stödde motionen utan en bred politisk majoritet. Även ledande kulturpersonligheter som Anders Zorn, Selma Lagerlöf, Ellen Key och Verner von Heidenstam uttryckte sig positivt till bildandet av det nya institutet.
Under 1920-talet var de rasbiologiska tankarna kanske som mest populära och Stockholms Dagblad anordnade en skönhetstävling där Lundborg satt i juryn. Syftet med skönhetstävlingen var att söka få fram och fastställa en svensk-germansk ideal rastyp. Vinnaren i herrklassen: en cykelreparatör från Skövde.

I idéhistorikern Gunnar Brobergs bok Statlig rasforskning finns en detaljerad beskrivning av institutets verksamhet åren 1921-1958. I boken framkommer att Rasbiologiska institutets ambitioner redan från starten var mycket höga och man beslutade att utföra omfattande mätningar av personer från hela Sverige. För att resultatet skulle vara tillförlitliga ansågs man vara tvungna att undersöka närmare 100 000 personer! Undersökningens omfattning krävde att man inledningsvis använde upp mot tusen resdagar per år. Efter fem års arbete presenterades det digra verket The Racial Characters of the Swedish Nation. Arbetet fick stor uppmärksamhet världen över och som kuriosa kan nämnas att man från Java beställde hela 50 exemplar! Året efter gavs verket även ut på svenska under namnet Svensk Raskunskap, och i folkupplagan hade man specialfotograferat den vinnande cykelreparatören från Skövde i nakenpose.

Rasbiologiska institutets mål var: skydd mot släktets degeneration och främjandet av goda rasegenskaper. Därför var det viktigt att utreda rasblandningens effekter och Lundborg företog många resor till norra Sverige för att undersöka samerna, eller lapparna som han kallade dem. Mätningarna var mycket omfattade och slutade med flera hundra tusen uppgifter. Förutom rena skallmätningar noterades även begåvning, lyten, karaktär, social duglighet m m. Under Lundborgs år som chef beslutades om en stor mängd undersökningar och institutets anställda fick företa flertalet resor, bl a till Hawaii. Institutet bedrev även, dock i liten skala, något som kan kallas äktenskapsrådgivning, där oroliga par kunde fråga om de var av rätt typ för att få lov att bli föräldrar.

Institutets höjdpunkt kom med den nordiska raskonferensen 1925. Syftet med konferensen var bl a att bilda en nordisk förening för antropologi där gemensamma begrepp och metoder kunde utarbetas. Det nordiska samarbetet blev dock inte så omfattande som man hoppats.
I slutet av 1920-talet och början av 1930-talet genomgick institutet en kris där bl a pressen började misskreditera Lundborg och hans institut. Krisen berodde också på interna problem och de allt mer knappa ekonomiska resurserna. Efter vissa överväganden begärde Lundborg avsked och påstod själv att skälet var en hemlig judisk sammansvärjning mot honom med Dagens Nyheter i spetsen. Ny chef blev läkaren Gunnar Dahlberg 1936 och institutet fick en mer statistisk inriktad medicinsk genetik. Men vid den här tiden börjar en person som stått institutet nära men som aldrig ingått i den innersta kretsen göra sig hörd, nämligen rasforskaren Bertil Lundman. Lundmans mest uppseendeväckande arbete är den så sent som 1946 utkomna Nutidens människoraser, utgiven på Lundequistska bokhandelns förlag. Under rubriken Neger-Afrika kan man till exempel läsa följande:
Negrerna äro jordens mest utpräglade driftmänniskor, en ras av stora ouppfostrade barn, som mindre än andra besväras av några hämningar. Niggern tar dagen som den kommer, skriker, pratar och flabbar med sin breda humor och njuter av alla de fröjder, som ögonblicket kan giva. En motgång kastar honom bokstavligen till marken, han vrålar och sliter sig i håret som en besatt i vildaste förtvivlan. Ögonblicket därefter är dock det hela glömt, och allt är som vanligt.
Negerns sanguiniska temperament innesluter mycken godmodighet och vid lämplig behandling kan han bli en mycket trogen tjänare. En sådan natur är naturligtvis även en utmärkt slav, som, frånsett enstaka utbrott, väl finner sig i sitt öde, ja t o m är flabbig i slavhandlarens kedjor. Någon högre och självständigare kulturutveckling kan ju naturligtvis däremot icke förekomma hos dessa stundens lidelsefulla barn. Väl kunna de hastigt och motståndslöst efterapa, vad de sett av högre kultur, så långt de förstå det. (Nutidens människoraser, s 62.)

Lundman ger även fysiska beskrivningar av raserna och om Negern skriver han bl a: Huden är sammetsmjuk med stora porer och stark utdunstning, den bekanta negerlukten. Till Lundmans tidigare bedrifter hör ett antal arbeten om den nordiska och svenska antropologin, där fler tusen skallmätningar ingår. Denna forskning tillsammans med den som lade grunden för Nutidens människoraser meriterade tydligen Lundman till en docentur vid Uppsala universitets institution för fysisk antropologi 1947, där han stannade fram till pensionen 1965. Lundman slutar dock inte att forska utan publicerar på äldre dar en rad böcker. Anmärkningsvärt är att han ger ut boken Jordens folkstammar så sent som 1988. Här möter man inte den starkt rasistiska tonen som i citatet ovan, men man anar att det hos Lundman finns en stark vilja att beskriva det särskiljande hos människorna på jorden innan uppblandningen blivit allt för utbredd i Lundmans ögon.

Men hur kunde då Lundman vara kvar vid universitetet så länge som till 1965? Idé- och lärdomsprofessorn i Lund, Gunnar Broberg, säger att det troligen rådde delade meningar om Lundmans forskning men att Lundman tidigt blev en av universitetets kufar och därför med tiden inte betraktades med så stort allvar. Den nu pensionerade historiedocenten, Torgny Nevéus, minns Lundman från en öppen föreläsning vid universitetshuset i början 1950-talet.
- Man var lite rädd för Lundman, säger Nevéus som berättar att Lundman var känd för sina plötsliga utfall mot åhörarna då han kunde kommentera deras rastillhörighet.
Rasbiologiska institutets nedtonade rashygieniska ambitioner efter chefsbytet 1936 hindrade dock inte staten från att praktisera rashygien. I de mycket uppmärksammade artiklarna av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter 1997, fick debatten om tvångssteriliseringarna i statlig regi nytt bränsle. Åren 1935-1976 genomfördes inte mindre än 60 000 steriliseringar. Zaremba skriver: I Tyskland är det nazisterna, i Norden är det välfärdspartierna som visar störst iver att rensa befolkningen från ’rasmässigt’ eller ’arvsmässigt undermåliga’ element.

Rasbiologiska institutets siste chef, genetikern Jan Arvid Böök, ledde verksamheten fram till 1958, då man inte längre var lika intresserade av rashygien utan ägnade sig åt mer vetenskapligt underbyggd forskning. Den medicinska genetiken gick sedan helt upp i universitetet och den forskning som bedrivs inom ämnet i dag är förlagd till institutionen för genetik och patologi. Den nuvarande ämnesföreträdaren, professor Ulf Pettersson som tillträdde 1981, minns att det då fortfarande fanns en stipendiefond för arvshygienisk forskning, som han omedelbart permuterade. Han tycker det är viktigt att komma ihåg att den rasbiologiska forskningen som bedrevs vid institutet var präglad av mycket personligt tyckande och inte var särskilt vetenskaplig.
- Tidsandan då institutet bildades var förödande. Mycket har hänt inom den medicinska genetiken sedan dess och man måste se de övertramp som gjordes i sitt rätta tidsperspektiv, säger Pettersson.

Tore Frängsmyr, professor i vetenskapshistoria, påtalar att det är viktigt att nyansera debatten om rasbiologin och steriliseringarna. Han menar att många av dåtidens forskare, t ex Lundborg, var rasister, men att vissa forskare inte byggde sin forskning på en nazistisk ideologi utan helt enkelt strävade efter att förbättra folkhälsan. Mycket av detta arbete hade påbörjats långt innan nazismen hade utformats. Och mycket bra åstadkoms också, inte minst vad gäller kampen mot tuberkulos. Uppsala universitet var dock inte helt passivt till de rasistiska tendenserna. Frängsmyr minns att Herbert Tingsten i en artikel i Dagens Nyheter 1959 uppmärksammade Bertil Lundmans rasistiska åsikter vid universitet. Artikeln ledde till en utredning tillsatt av dåvarande rektor Torgny Segerstedt. Beslut fattades att all rasistisk kurslitteratur skulle tas bort från Lundmans institution och att den nya kurslitteraturen skulle godkännas av universitetet.
Mycket mer kan givetvis sägas om Rasbiologiska institutet, men huvudsaken är att dess verksamhet blir känd för flertalet och att man med jämna mellanrum uppmärksammar denna mörka period i Uppsalas historia.