Foto: Staffan AxelssonFlogsta var Stiftelsen Studentstadens sista stora byggprojekt. Höghusen såldes till Heimstaden 2006.

Den förlorade staden

Många är oroliga för Studentstadens framtid efter Vasakronans försäljning. I själva verket försvann alla garantier för länge sedan. Ergo återvänder till år 1994, när kåren, universitetet och kommunen förlorade greppet om över 6 000 studentbostäder.

Foto: Gusten HolmSofia Murhem var kårordförande när Stiftelsen Studentstaden såldes.

Foto: Gusten HolmGeorg Hardt var en av de studenter som utmanade Förenade förstroenderådens gamla styrelse.

Foto: Tommy Westberg– Vi svek inte, men vi kunde inte hjälpa på det sätt som vi hade velat, säger dåvarande rektor Stig Strömholm.

Foto: Staffan AxelssonAllan Parkman var med om att mura fast den första grundstenen i Studentstaden den 13 december 1951.

Den 27 september 1994 sammanträdde Uppsala studentkårs fullmäktige på Västgöta nation. Bland alla studenter i lokalen syntes två medelålders herrar som genom sin närvaro påminde om att detta inte var vilket fullmäktigesammanträde som helst. Den ene var Nils Erik Lundgren, tillförordnad vd för Stiftelsen Studentstaden i Uppsala, SSiU. Den andre hette Per Uhlén och var vd för fastighetsbolaget Diös. Fullmäktige hade att ta ställning till om kåren skulle godkänna en försäljning av den krisdrabbade Studentstaden till Diös. Frågan hade redan bordlagts två gånger under september månad och nu gick det knappast att skjuta upp avgörandet längre.
– Vi hade försökt förhala beslutet. Dels för att se om det fanns några andra möjligheter, dels för att kunna förhandla med Diös för att få garantier om fortsatt inflytande, berättar dåvarande kårordföranden Sofia Murhem, idag docent i ekonomisk historia.
De båda andra huvudmännen för SSiU, universitetet och kommunen, hade redan godkänt affären och väntade nu otåligt på kårens medgivande.
– De var ganska arga på mig. ”Som ni håller på kommer det att gå i konkurs och då förlorar vi allt”, sa de. Jag hade en väldig press på mig från det hållet.
Kåren hade fått till stånd ett samarbetsavtal som slog fast att Diös skulle hyra ut bostäderna till i första hand studenter och att kåren skulle få en plats i det nya bolagets styrelse. Avtalet skulle gälla i tio år.
Men många fullmäktigeledamöter var långt ifrån övertygade. Under en frågestund gjorde Per Uhlén sitt bästa för att skingra deras tvivel. Bland annat avfärdade han att Diös skulle ha för avsikt att genomföra en ”lyxsanering” med onödigt höga hyror som följd. En omfattande upprustning skulle det bara bli om det fanns starka önskemål om det, lovade Uhlén.
Efter frågestunden följde en lång debatt.
– Vi som satt i kårstyrelsen kände att vi hade kommit så långt vi kunde, medan oppositionen tyckte att vi skulle fortsätta vägra. Det var ganska upprörda diskussioner, jag var vrålförkyld och hade feber, minns Sofia Murhem.
När fullmäktige till sist kom till beslut röstade 27 ledamöter för en försäljning, 9 röstade emot och en ledamot lade ner sin röst.
Uppsala studentkår hade släppt taget om flaggskeppet Studentstaden, som en gång hade grundats på kårens initiativ, och som man varit med om att driva under mer än fyra decennier.
Tio minuter efter midnatt avslutades mötet och Sofia Murhem gick hem till sig. Dagen därpå tänkte hon stanna hemma från kåren för att kurera sig. Tidigt på morgonen ringde en reporter från Upsala Nya Tidning och ville veta hur det hade gått på mötet. Av honom fick Sofia Murhem veta att passagerarfärjan M/S Estonia hade förlist samma natt.
– Jag ringde till kårens vaktmästare  och bad honom hissa flaggan på halv stång. Vi visste inte då om det var några Uppsalastudenter med på färjan, men det visade ju sig sen att det var det. En katastrof med över 800 döda – det fick frågan om Studentstaden att blekna en aning.

SSiU:S ekonomiska bekymmer hade börjat långt tidigare. Stiftelsens verkligt stora byggprojekt med 2 854 bostäder på Kapellgärdet 1964–69 och 3 164 i Flogsta 1969–74 hade planerats för att möta 1960-talets anstormning av studenter. Men när de nya bostadsområdena stod färdiga hade studenterna blivit färre. De årskullar som då gick ut gymnasiet var mindre än på 1960-talet, och Uppsala universitet hade samtidigt fått konkurrens från nya högskolor. Situationen blev inte bättre av att miljonprogrammet på många håll hade skapat ett visst överskott på vanliga bostäder. Studentstaden fick svårt att hitta hyresgäster; som mest stod 2 500 rum och lägenheter tomma. De statliga hyresförlustlån som till en början täckte upp för de minskade intäkterna avskaffades 1979. Under början av 1980-talet fick stiftelsen anstånd med att betala tillbaka sina studentbostadslån, men under perioden 1985–90 skulle skulden betalas av.
SSiU försökte anpassa sig till de kärvare villkoren genom ombyggnationer och genom att sälja fyra höghus i Flogsta 1984. Från mitten av 1970-talet hyrde man även ut bostäder med vanliga hyreskontrakt utan studerandekrav. På så sätt fick stiftelsen en grupp hyresgäster som inte var studenter. Några av dem skulle komma att bilda kärnan i hyresgästföreningen Förenade förtroenderåden, FF, som spelar en viktig roll i historien om stiftelsens fall.
Under andra halvan av 1980-talet hårdnade klimatet successivt i hyresförhandlingarna mellan FF och hyresvärden. Hösten 1986 valde SSiU ”att ej begära omförhandlingar av hyrorna och att godta underskottet på 700 000 kronor men att vid nästa års hyresförhandlingar ej acceptera en uppgörelse som medför ett underskott i stiftelsens budget.” Året därpå hänsköts förhandlingarna för första gången till hyresnämnden. Då var hyran för de billigaste studentrummen 694 kronor, vilket motsvarar omkring 1 250 kronor med dagens penningvärde.

Samma skådespel upprepades år efter år. I 1990 års årsredovisning konstaterar SSiU att man liksom tidigare år fått lägga stora resurser på hyresförhandlingar. ”Intentionerna i hyresförhandlingslagen kan knappast ha varit att genom obstruktion från en part övervältra kostnader på framtida hyresgäster. På grund av resursbrist hos hyresnämnden kan hyrorna inte prövas; en prövning som skulle visa det rättvisa i våra yrkanden”, skriver en frustrerad vd.
I 1993 års hyresförhandlingar kunde SSiU tänka sig hyreshöjningar på 14 procent men ansåg att 25 procent skulle behövas för att rädda stiftelsen på längre sikt. SSiU tog åter förhandlingarna till hyresnämnden och begärde även att förhandlingsordningen skulle sägas upp. Hyresnämnden påbörjade så småningom en bruksvärdesprövning, där SSiU:s rum och lägenheteter skulle jämföras med likvärdiga bostäder för att fastställa en rimlig hyra. Processen drog ut på tiden. Tills vidare låg hyrorna kvar på 1992 års nivå, som i reella tal inte var högre än fem år tidigare, och stiftelsens ekonomiska situation blev allt mer kritisk. I början av 1994 var den akuta krisen ett faktum. Den 27 januari ställde SSiU in sina betalningar av skulder på sex miljoner kronor. Totalt uppgick skulderna till omkring 440 miljoner kronor.
Den här gången blev det ingen förlikning i hyresnämnden. Den 7 april sa SSiU nej till FF:s bud på 15 procent, som alltså var högre än vad man sagt sig kunna acceptera bara några månader tidigare. Orsaken till den nya hållningen kan anas i direktionens protokoll från den 26 april: ”Uppsala studentkår hyser stora förhoppningar om en förändring i FF:s styrelse”.

En av utmanarna var den 23-årige Flogstabon Georg Hardt, numera utredare på Hyresgästföreningen Uppsala–Aros.
– Vi var några studenter som hade suttit och pratat om demokratisynen i Förenade förtroenderåden, som vi tyckte var helt undermålig. Det var noll insyn och styrelsen ville inte låta medlemmarna påverka. Vi tyckte också att det var lite roligt att bråka med det gamla gardet, som vi menade hade lagt beslag på hyresgästföreningen och drev sina egna maktfrågor snarare än studenternas intressen, berättar han.
För att kunna få bort styrelsen gällde det för Georg Hardt och hans vänner att först ta makten i de lokala förtroenderåden för de åtta bostadsområden som hade SSiU som hyresvärd. Men de stötte på hårt motstånd.
Den lokala styrelsen i Hamberg hade meddelat att det på grund av en översvämning i möteslokalen inte skulle gå att hålla årsmöte förrän den 17 april, tre dagar efter FF:s stora årsmöte. Enligt de lokala stadgarna kunde dock 15 hyresgäster sammankalla till möte utan styrelsens medgivande.
– Vi drog en rövare. Vi delade ut en kallelse till årsmöte till alla boende i Hamberg. Det kom hur mycket folk som helst.
Trots protester från den gamla styrelsen höll studenterna sitt möte, valde en ny styrelse och skickade två representanter för Hamberg till FF:s stora årsmöte dagen därpå. Den gamla styrelsen i Hamberg gjorde förstås detsamma. Även från Väktargatan kom två representanter för mycket efter liknande intriger. Efter fem timmar hade mötet inte kommit längre än till valet av ordförande. Man beslutade att hålla ett nytt årsmöte två veckor senare. Då skulle stridigheterna i de lokala förtroenderåden vara lösta.
Efter två veckor fanns det både i Hamberg och på Väktargatan fortfarande två styrelser som sade sig representera de boende och skickade vardera två representanter till FF:s nya årsmöte. Men den här gången hade de oppositionella lämnat in en ansökan om avgörande till tingsrätten.
– Beslutet om vem som var rättmätig företrädare för Hamberg fick vi bara någon timme innan det var dags för det stora årsmötet. Vi vann, säger Georg Hardt.
Tolkningarna av innebörden i tingsrättens beslut gick dock isär. ”Stämningen i möteslokalen var mycket irriterad och till slut tillkallades polis som föste ut besvikna hyresgäster”, rapporterade Ergos utsände. De oppositionella drog iväg till en annan lokal och höll sitt möte där medan de som ville ha kvar den gamla styrelsen fortsatte sitt möte. De båda mötena valde varsin styrelse, som båda sade sig företräda FF. Återigen drogs frågan till tingsrätten och först efter rättens beslut den 25 maj kunde den nya styrelsen under Georg Hardt tillträda och återuppta förhandlingarna med SSiU om hyrorna. Den gamla styrelsen fick ett vitesföreläggande på 10 000 kronor om de sade sig representera Studentstadens hyresgäster.

Samtidigt närmade sig stiftelsen avgrunden. Valet stod mellan konkurs, försäljning eller rekonstruktion genom kapitaltillskott från huvudmän och fordringsägare. Rekonstruktionsförslaget gick ut på att universitetet och kommunen skulle skjuta till 40 miljoner respektive 30 miljoner kronor och att fordringsägarna skulle avstå från 20 miljoner. Kårens insats skulle bestå i att avsäga sig sin majoritet i direktionen och bli en av tre lika stora intressenter i stiftelsen. Den 13 juni ställde sig arbetsutskottet bakom förslaget under förutsättning att en rejäl hyreshöjning skulle komma till stånd.
Redan dagen därpå träffade SSiU en uppgörelse med FF:s nya styrelse om att hyrorna skulle höjas med i genomsnitt omkring 35 procent på drygt ett år. Men vid direktionens möte den 29 juni hade förutsättningarna ändrats. Nu hette det att rekonstruktionsförslaget ”inte kunnat genomföras på grund av formella skäl”. Istället presenterade stiftelsens juridiska ombud Lars Wenne förslaget att sälja Studentstaden till Diös. På morgonen hade ytterligare en intressent lämnat ett bud. Wenne föreslog därför att stiftelsen skulle säljas till någon som accepterades av fordringsägarna. Av 18 närvarande ledamöter röstade 15 för en försäljning.
De ”formella skäl” som förhindrade en rekonstruktion tycks ha varit att universitetet hade kommit fram till att man inte kunde ge något kapitaltillskott. Fondmedlen hade då som nu strikta avkastningskrav och fick inte användas till villkorslösa bidrag. Det är åtminstone dåvarande rektor Stig Strömholms minnesbild.
– Mellan den 13 och den 29 juni skedde naturligtvis förhandlingar. Rekonstruktionsplanen krävde ett beslut från vår sida som vi inte kunde ta. Det var inte rättsligt möjligt för oss att göra det, säger han.
Men om universitetet inte ansåg sig kunna bidra måste väl arbetsutskottet ha känt till det två veckor tidigare?
– Det är inte säkert att alla ledamöter i arbetsutskottet verkligen trodde att rekonstruktionen skulle gå att genomföra. Deras möte hade nog mer en prägel av en heroisk sista strid.
Den avgående kårordföranden Niclas Karlsson var en av de ledamöter i direktionen som reserverade sig mot beslutet att sälja Studentstaden. En vecka senare angrep han, djupt besviken, universitetet på debattplats i Upsala Nya Tidning. Han menade att ett kapitaltillskott från universitetet inte bara var rättsligt försvarbart utan också helt nödvändigt. Det skulle visserligen inte ge någon direkt och synlig avkastning men på sikt ge ”mångdubbel utdelning genom att trygga bostäder för studenterna”, skrev han.
Karlsson hävdade vidare att universitetet tillsammans med det kommunala bostadsbolaget Uppsalahem hade lagt ett bud på hela stiftelsen över huvudet på kåren. Detta bud ska ha avfärdats som på tok för lågt. Ergo har inte hittat någon dokumentation som styrker det påståendet. Niclas Karlsson minns idag inte hur det verkligen förhöll sig och Stig Strömholm har inget minne av att universitetet skulle ha lagt sig i budgivningen. Lars Wenne bekräftar dock att en representant från universitetet visade intresse för att köpa stiftelsen.
– Han gav ett riktigt skambud och blev utvisad av fordringsägarna, säger Lars Wenne.
Georg Hardt säger att Uppsalahem var en av aspiranterna och att FF:s styrelse hade ett möte med företagets vd.
– Det viktiga för oss var att Studentstaden skulle behållas som ett studenthyrestgästkollektiv. Men det kunde han inte lämna några garantier för. Han sa inte uttryckligen att studerandekravet skulle tas bort men att beståndet skulle inlemmas i deras ordinarie förvaltning. Vi var inte med på det. Diös var däremot tydliga med att Studentstaden skulle få vara kvar i en separat förvaltning.
Enligt Uppsalahems dåvarande styrelseordförande Lennart Hedquist (M) var det dock aldrig fråga om någon budgivning från deras sida.
– Vi fick kännedom om Diös intresse och fick också klart för oss att deras bud skulle komma att vara fördelaktigast. Dessutom bedömde vi då att det inte hade varit bra att ytterligare koncentrera hyresrättsägandet till en enda part, det vill säga Uppsalahem.
Kommunen godkände försäljningen av Studentstaden till Diös den 30 augusti. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som då liksom nu befann sig i opposition, röstade emot. De tyckte att Uppsalahem borde ha fått möjligheter att köpa Stiftelsen och menade att kommunen tog alldeles för lite betalt för den mark som skulle ingå i köpet.
När Uppsala studentkår på sitt tredje fullmäktigemöte den 27 september till sist hade godkänt affären dröjde det bara fyra dagar innan det historiska ägarbytet var ett faktum. Diös köpte SSiU:s tillgångar för 447 miljoner kronor, vilket i stort sett motsvarade stiftelsens skulder, genom dotterbolag Diepo. Bolaget fick ett eget kapital på 40 miljoner kronor och ändrade efter affären sitt namn till Studentstaden AB.

För Stig Strömholm kändes stiftelsens fall som ett stort nederlag.
– Vi svek inte, men vi kunde inte hjälpa på det sätt som vi hade velat, säger han.
Stig Strömholm anser att det var Förenade förtroenderåden som sänkte Studentstaden.
– Det är svårt att förhandla med människor som inte vill förhandla. Stiftelsens ekonomi urgröptes successivt. Den här Hardt kom ju in och gjorde en osjälvisk, heroisk insats, men då var det nog tyvärr för sent.
Det enda som hade kunnat rädda Studentstaden hade varit om fler studenter hade engagerat sig tidigare för att byta ut förenade Förtroende rådens styrelse, tror han.
– En massiv studentopinion hade skapat ett psykologiskt tryck på Förenade förtroenderåden som hade varit svårt att motstå.
Georg Hardt håller med om att han kom för sent.
– Men stiftelsen borde ha satt ner foten tidigare. Jag tror att man hade kunnat leda i bevis att FF inte var värdig en förhandlingsordning, säger han.
Vad har då FF:s ”gamla garde” att säga? Den gamle ordföranden Håkan Stefansson vill inte prata med Ergo. Det vill däremot dåvarande kassören Johan Edstav, idag landstingspolitiker för Miljöpartiet.
Den gamle ordförande Håkan Stefansson vill inte prata med Ergo. Det vill däremot dåvarande kassören Johan Edstav, idag landstingspolitiker för Miljöpartiet.
– Stiftelsen var gravt misskött och hade stora renoveringsbehov. Problemet var att man aldrig hade avsatt några ekonomiska medel till fonder för framtida renoveringar. Hela renoveringskostnaden skulle tas från hyresgästerna. Om de hade fått igenom den hyreshöjning de ville ha hade vi fått landets lägsta standard för landets högsta hyror, säger han.
Om stiftelsen hade tagit ekonomiskt ansvar tillsammans med hyresgästerna, då hade man haft kvar studentbostäderna idag, menar Johan Edstav.
– Vi ställde upp på stora hyreshöjningar. Men vårt motkrav var att resten skulle täckas av antingen huvudmänen eller borgenärerna.

När SSiU:s dagar var räknade framstod Diös för många som en räddare i nöden; en stabil aktör med lokal förankring som hade avsikten att förvalta studentbostäderna långsiktigt. I efterhand kan man konstatera att långsiktighet är ett töjbart begrepp. År 2000 sålde Diös Studentstaden till AP-fastigheter, som genom en sammanslagning blev Vasakronan 2008. Två år tidigare hade beståndet splittrats genom försäljningen av Flogsta höghus till Heimstaden.
Nu har de cirka 4 300 bostäder som finns kvar i Studentstaden än en gång bytt ägare. I november förra året deklarerade Vasakronan att beståndet skulle säljas. Affären väckte stor oro hos såväl kommunen som universitetet för att en framtida ägare skulle vilja använda bostäderna till annat än studentbostäder. Nationerna gav sig in i budgivningen tillsammans med Uppsalahem, som den här gången gjorde ett allvarligt menat försök att köpa beståndet – men förgäves. I skrivande stund har det inte offentliggjorts vem köparen är. Kommunstyrelsens ordförande Gunnar Hedberg (M) säger sig dock lita på Vasakronans försäkringar om att det handlar om en precis lika ansvarsfull förvaltare som de själva har varit.
Husen står kvar, de flesta tillhör fortfarande Studentstaden och i de boendes vardag är det kanske inte så mycket som är annorlunda nu än när stiftelsen gick i graven – bortsett från att hyrans andel av studiemedlet är dubbelt så stor nu som då.
Den stora skillnaden består i att studentbostädernas fortbestånd numera avgörs av ägarens affärsmässiga bedömningar. Det är nu många år sedan studentrepresentationen i Studentstadens styrelse upphörde. Kåren försöker idag agera i studentbostadsfrågor genom att påverka dem som verkligen har makt. Det framstår som en utopi att en studentorganisation skulle kunna bestämma över huvuddelen av stadens studentbostadsbestånd, för att inte tala om att ta initiativ till stora byggprojekt. Ändå var detta precis vad som skedde under några decennier på 1900-talet. Hur gick det till?

Studentbostadsbyggandet började i blygsam skala under mellankrigstiden. Då var ännu det vanliga att studenter bodde inackorderade hos privata hyresvärdar. 1929–30 byggde kåren Sveriges första moderna studentbostadshus Gubbhyllan på Övre Slottsgatan. Huset står kvar vägg i vägg med kårhuset men fungerar numera som universitetets hotell. 1934 bildades Stiftelsen Uppsala studentbostäder av kåren, universitetet och Uppsala stad. 1936 uppförde stiftelsen ett hus på Skolgatan med 113 rum som alla hade egen toalett, vilket vid den tiden uppfattades som en stor lyx och gav upphov till benämningen Klosettpalatset. Idag ingår byggnaden i Hotell Linné. På S:t Johannesgatan byggdes Parthenon med 39 rum för kvinnliga studenter. Drivande i alla dessa projekt var kårens skattmästare Jonas L:son Samzelius. Han var även Stiftelsen Uppsala studentbostäders ekonomidirektör och blev senare en av centralgestalterna i skapandet av SSiU.
Under andra världskriget frystes alla byggprojekt men redan på hösten fredsåret 1945 var man i färd med att planera för en ny ”studentstad”. Området mellan Luthagsesplanaden, Tiundagatan och Enköpingsvägen (idag S:t Johannesgatan) ansågs vara en lämplig tomt. Uppsala stadsfullmäktige beslutade att överlåta mark till Stiftelsen Uppsala studentbostäder och bidra med pengar för att köpa den del av området som tillhörde universitetet. Arthur von Schmalensee, som tidigare ritat Parthenon, Arkadien och Klosettpalatset, vann stiftelsens arkitekttävlan med förslaget ”Lugna gatan”.
En enkät om studenternas boendevillkor 1946 visade att hälften av de ogifta studenterna var inneboende, medan bara var femte bodde i studentbostad. ”Det ökade antalet studenter, den stegrade konkurrensen om rummen och det sedan länge otillräckliga antalet studentrum gör att ett betydande antal rum måste åstadkommas. Detta kan å andra sidan inte ske annat än med hjälp av en betydande hyressubvention om inte nuvarande hyresnivå skall genombrytas”, skrev vice kårordförande Bengt Axhamre i Ergo 1947.
Dessvärre hade landets ekonomi försämrats och alla reformer avbröts hösten 1947. Men tre år senare infördes statliga subventioner på ungefär halva byggkostnaden för studentbostäder och den första juli 1951 togs äntligen det första spadtaget. Dåvarande kårordföranden Allan Parkman var med om att mura fast den första grundstenen på luciadagen 1951. Han och hans fru hade själva fått känna på bostadsbristen för Uppsalastudenterna.
– I början bodde vi i en liten lägenhet på hörnet Svartbäcksgatan–Fabriksgatan med en mörk trappuppgång och utan egen toalett. Det var svårt att få tag i bostad, stan började bli för liten för alla studenter, säger han.
Jonas L:son Samzelius betydelse för studentbostadsbyggandet kan knappast överskattas, menar Allan Parkman, även om de två ibland hade olika uppfattning i detaljfrågor.
– Jag tyckte att det borde finnas nedfarter för barnvagnar parallellt med de utvändiga trapporna till källaren. Samzelius förstod inte vad det skulle vara bra för. Vi hade våra små skärmytslingar, men på det stora hela var hans insats historisk.
Hösten 1952 kunde de första hyresgästerna flytta in i den nya studentstaden, idag känd som Gamla studentstaden. Samma år grundade kåren, universitetet och staden SSiU, som under en tjugoårsperiod skulle förse Uppsala med sammanlagt 7 721 studentbostäder.