Foto: Ramy RaoofDemonstrationer och bön på Tahrirtorget.

Frihet inte längre en avlägsen dröm

Egyptiernas missnöje har sjudit länge. Så kom revolten i Tunisien, som visade att befrielse från en åldrande tyrann var möjlig. Juriststudenten Heba Habib rapporterar från Kairos gator.

Heba Habib är frilansjournalist och läser juridik vid Cairo University.

Måndagen den 31 januari tillkännagav president Mubarak sin nya regering. Den utgörs nästan helt av den gamla regeringen med dess föraktade NDP-ansikten.
När jag ringer familj och vänner är vi alla ilskna så det fräser, och alla säger samma sak: presidenten måste avgå till varje pris. Han hånar oss och driver med revolutionens krav genom att inte förändra något alls. Vi tvivlar starkt på att detta kommer att hejda de protesterande, som inte kommer att vila förrän hela systemet har störtats.
Nationen har fått nog. Vi har styrts av samme man sedan 1981. Under presidentens styre har vi fått stå ut med korrupta ministrar, inflation, medelklassens utraderande, arbetslöshet, fattigdom, polisbrutalitet – allt det värsta en auktoritär regim kan plåga sitt folk med, och det har tärt på det nationella psyket. Som en poet och vän uttryckte det: ”Förtryck skapar fasor”, och vi har levt med fasor alltför länge.

Missnöjet har sjudit länge och läckt ut i små pustar i form av mindre studentprotester. Men så kom händelserna i Tunisien. Vi fick se att befrielse från en åldrande tyrann var möjlig, att frihet inte var någon avlägsen dröm att uppfylla genom att fly utomlands – så som de flesta av oss velat göra – utan i vårt eget land. Frihet var inte längre fiktion: den kunde bli vår.
Och så drog tusentals av oss ut på gatorna den 25 januari (en nationell helgdag tillägnad polisen) för att protestera mot regimen och tvinga den att avgå. 
Revolutionen startades av studenter och högutbildade unga som använde sig av sociala media som Facebook och Twitter för att sprida sitt budskap, diskutera strategi, utfärda varningar, och samla folk. Därför stängde regeringen först båda dessa sajter, sedan de proxyservrar många ändå kunde nå fram genom, och till sist en speciell proxy skapad av internetaktivisten Mohannad Ali, en programmerare i Tyskland.
Slutligen stängdes all internetanslutning, något som aldrig tidigare gjorts någonstans i världen. Inte ens en förtryckande regim som den i Kina har gått längre än till att blockera enskilda webbsajter. Aldrig har internettillgången stängts helt, och detta pågick i mer än fem dygn.

Även mobilnätet var helt avstängt en tid,
och sms-tjänsterna har inte återställts. Detta skapade panik hos alla, särskilt bland unga som slutat använda landlinjer. Under två hela dagar hade jag ingen aning om vad som hänt vänner som gått ut för att protestera. Jag har aldrig upplevt en skräck som denna. Det var den dubbla isoleringen som var så skrämmande: både från omvärlden i stort och från min egen gemenskap och vänner. Och mina vänner är studenter och unga som protesterade på Tahrir Square, ansikte mot ansikte med den skoningslösa kravallpolisen, som pryglade dem med batonger och sköt på dem med gummikulor och vattenkanoner. (Vid ett förfärligt tillfälle använde polisen vattenkanoner mot protesterande som förrättade sin bön.)
Tårgasgranater kastades in i folkmassorna; utgången, giftig tårgas som kan döda. Om detta var medvetet eller oansvarigt slarv från polisens sida återstår att se. Det förekom också rapporter om att skarp ammunition använts, och en av mina vänner, läraren Salem Asar, skadades svårt i låret av hagel.

Tilltag som dessa visar bara hur desperat regeringen är att klamra sig fast vid makten, och det egyptiska folket har visat sig mycket ståndaktigt och initiativrikt. På lördagen drog sig polisen tillbaka helt från gatorna, som lämnades oskyddade för huliganer och plundrare, vilka började bränna ner byggnader och försökte stjäla föremål från Egyptiska Museet. Plundrarna bröt sig in i butiker och hem och skrämde hela landet. Men ungdomar organiserade sig i garden, beväpnade med vad de fick tag i: käppar, kvastskaft, köksknivar. De lyckades skydda sina hem och tillhörigheter tills armén slöt upp och kunde hjälpa till. Men arméns närvaro har förblivit minimal och vi är väldigt beroende av bevakningsgardena för vår säkerhet.
Möjligen var tillbakadragandet ett knep för att tvinga Egypten att ge upp, men det ledde bara till starkare protester. Första februari samlades över två miljoner enbart i Kairo för att begära Mubaraks avgång.
Sent den kvällen höll presidenten ett känsloladdat tal om att han tänkte avgå då hans mandatperiod gick ut, att han ville dö i Egypten, att han gick med på många av kraven. Detta delade egyptierna i två fraktioner: de som ansåg att det räckte och ville ha stabilitet, och de som krävde att Mubarak skulle bort och fortsatte protestera.
Dagen därpå återställdes internet, men Mubaraksympatisörer attackerade våldsamt de fredliga och obeväpnade protesterande på Tahrir Square. Anfallen, med knivar, käppar, stenkastning, molotovcocktails, även till häst och kamel, höll på i mer än tolv timmar utan något ingripande från regeringen. Presidenten tänker knappast dra sig tillbaka, men det gör inte aktivisterna heller. Några av dem arresterades, bland dem bloggaren ”Sandmonkey” som strax innan skrivit: ”Detta är en hopplös kamp och de andra har alla vapnen, men vi kommer att fortsätta kämpa tills vi inte förmår längre.” Det återstår att se vem som faktiskt vinner.
Heba Habib


Översättning från engelska till svenska: Sven Karngård.