Foto: Gusten HolmEfter mycket om och men hamnade till slut monumentet över Sten Sture på Kronåsen.

Sten Sturemonumentet – ett femtioårigt kårprojekt

Under den tid det tog att bestämma hur monumentet skulle se ut och var det skulle placeras hann ett världskrig rasa, imperier falla och demokratin ha sitt genombrott.

När man kommer resande mot Uppsala med tåget från Stockholm kan man på väg in mot staden få syn på en statygrupp som tornar upp sig över Stadsskogens grönska på Kronåsen. Statygrupp, ja, det ser man nog inte om man inte har ögon som en örn. I själva verket måste man snarast veta vad det är man tittar på för att inse att det är ett monument av ett eller annat slag. Att det är en staty i kolossalformat som hyllar minnet av den gamle riksföreståndaren Sten Sture den äldre är det kanske inte alla som vet. Inte heller torde det vara allmänt känt att det var Uppsala studentkår som reste monumentet.
Det hela tog sin början 1871, då 400-års
jubileet av slaget vid Brunkebergsåsen firades. Även Uppsala studentkår deltog, och det föreslogs att kåren genom en insamling skulle bekosta ett mindre monument över riksföreståndaren. De planerna lades dock på is på grund av att de ekonomiska förutsättningarna saknades, men projektet levde vidare under 1800-talets sista decennier, dock utan några påtagliga resultat.

1901 utlystes så en pristävling
om monumentets utformning, till vilken också den då ännu relativt okände Carl Milles lämnade in ett bidrag. Detta vann inte, utan sattes endast på fjärde plats av prisnämnden, men det hade hastigt och lustigt blivit så populärt bland studenterna och allmänheten, att det utbröt en proteststorm. Uppsala studentkår ledde kampen mot den prisnämnd man själv utsett, och tillsatte istället en ny, och mycket mer Milles-vänlig, sådan. Förslagets popularitet ledde också till att pengar strömmade in till statyfonden. Kontrakt skrevs med Milles 1909 och gjutningen av statygruppen inleddes 1913.
Nationella monument i kolossalformat måste dock också placeras någonstans, och i Sten Sturemonumentets fall ledde detta till nya förlamande diskussioner. En frikostig donation kom med kravet att monumentet skulle ställas på Tunåsen norr om Uppsala. Andra tyckte att det borde placeras på domkyrkoterrassen, eller på borggården utanför slottet, i Slottsbacken, utanför Carolina Rediviva, i Odinslund, på Riddartorget, vid Svandammen eller till och med på Observatoriehöjden i Stockholm. Denna träta om lämplig placering varade i nästan ett decennium.

I början av 1920-talet hade åtminstone en person, kårens dåvarande ordförande Harry Cullberg, tröttnat på den ändlösa Sturefrågan. Han lät därför kårens direktion helt sonika bestämma att monumentet skulle placeras på Tunåsen. Detta ledde, kanske inte helt oväntat, till en våldsam indignation, namnlistor skrevs på och det kallades raskt till ett allmänt kårmöte där beslutet upphävdes. Diskussionerna gick heta, men man lyckades enas om att tillsätta en kommitté, som i sin tur slutligen kom fram till att Kronåsen, där monumentet nu också står, var den förträffligaste platsen att placera Sturen.
Under åren som gått medan man käbblat om placeringen hade i världen utanför Uppsala ett världskrig rasat, imperier fallit och demokratin haft sitt genombrott, vilket bidragit till en galopperande inflation. Det visade sig därför att det kontrakt man en gång slöt var alldeles orealistiskt. Milles köptes ut, men att få loss den färdiga statygruppen från konstgjutaren Herman Bergman var en knivigare fråga. Inför hotet om att Sturen och hans män för alltid skulle komma att pryda hans magasin gav dock Bergman med sig och accepterade ett för kåren ytterst förmånligt pris.

Även resandet av monumentet hade sina svårigheter. Inskriptionstavlan på framsidan utgjordes av ett enda stenblock som vägde fem ton, och det krävde ett lån av tolv hästar och tvåhundra artillerister från Upplands artilleriregemente för att slutligen med mycket möda och stort besvär få det på plats. Slutligen kunde alltså Sten Sturemonumentet invigas med pompa och ståt den 13 februari 1925, femtiofyra år efter att det ursprungliga förslaget på ett monument väcktes. Den ende som förmodligen hade någon glädje av den långbänken var Carl Milles, som genom sitt bidrag till pristävlingen uppnådde en plötslig nationell ryktbarhet. För alla andra inblandade gav nog processen upphov till mer huvudvärk än glädje.