Foto: Hanna StrandbergPär Svensson, Mattis Erngren, Sebastian Sjögren och Hannes Almén i Yersinia.

"Varje slag räknas"

När de fyra killarna i Yersinia började lira tillsammans i replokalen på översta våningen i Ungdomens hus
pluggade alla. Idag har de gjort sig ett namn inom hardcoregenren, trots att de ser musiken som ett sidoprojekt och sig själva mer som en familj än ett band. I vår är de aktuella med ep:n Fraktaler.

Foto: Hanna StrandbergEnda sedan bandet startades har Yersinia repat på Ungdomenshus i Uppsala.

 

Längst upp i trappan på Ungdomens hus sitter en ensam kille i halvdunklet. Hannes Almén är basist i hardcorebandet Yersinia och väntar på att sångaren Mattis Erngren ska komma och låsa upp dörren till replokalen. Inifrån hörs redan musik, det finns nämligen en rad repor på översta våningen. En våning ner finns en skateboardramp och just ikväll anordnas någon form av festligheter i huset, så det är liv i varje vrå. Efter en stund dyker Mattis upp med nyckeln. Killarna i Yersinia har repat här sedan de började spela tillsammans för fyra år sedan.
– Jag och Hannes bodde ihop i Flogsta, och jag pluggade historia tillsammans med Pär (Svensson, trummisen i bandet, reds anm.). Han hade en t-shirt med ett hardcoreband på, så jag förstod att vi skulle funka ihop direkt, säger Mattis.

En snirklig väg leder fram till lokalen och några minuter senare dyker Pär och gitarristen Sebastian Sjögren upp. Killarna träffade arkivariestudenten Sebastian på en fest när han precis flyttat ut ur lägenheten ovanför. Mattis ringde upp honom efter festen och ganska direkt kände de sig fulltaliga som band, trots att de egentligen saknar en gitarrist.
– Först blev det dock lite awkward i telefonen, eftersom jag frågade Mattis om han ville komma över och dricka öl, berättar Sebastian och förklarar att både Mattis och Hannes är straight edgare.
I början fanns tankar på att ta in en femte person i bandet, men Mattis säger att de inte ville riskera den familjekänsla de hade.
– Sedan har varje diskussion om en till medlem alltid slutat med att vi föreställt oss att det skulle sitta en person till i bilen – och det skulle bara inte funka – det är vi fyra helt enkelt, säger Sebastian.

Det började med ep:n Yersinia 2008, som följdes av ep:n Lejonhjärta året därpå. 2010 blev de signade av skivbolaget Black Star Foundation och gav ut sin första fullängdare – Efter oss syndafloden, och förra året kom ep:n Aldrig mera vinter. Det är Mattis som skriver texterna, och till skillnad från många andra band i samma genre skriver han inte texter för att ha något att skrika. Snarare inspireras han av poeter som Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf.
– Mina texter är mer lyrik än hardcore. Många har sagt att de vanligtvis inte gillar metal – men att de gillar oss. Det tycker jag är ett gott betyg, säger Mattis och förklarar att han aldrig skulle komma på tanken att skriva på engelska eftersom han inte kan uttrycka sig lika väl som på svenska.
Alla i bandet tycker att texterna är väldigt viktiga.
– Vi vill förändra ganska mycket, även om vi inte har någon uttalad politisk vilja, säger Pär och lyfter fram låten Ett rödstänkt landskap, utdrag nedan:
”Likt träd som slår skövlade i marken / Faller vi tungt i sömn / När okunskapen blir en förutsättning för att leva / År går och våra döva öron slår tillbaka med fullaste kraft / När flyktingarna vi skapat klättrar över våra murar / Kommer vi se sjukdomen eller fortsätta / Att bekämpa symptom?”

Det typiska Yersiniafanset är, de genomtänkta texterna till trots, en datorspelande sjuttonårig kille med töjda öron och bandtröja, berättar Mattis – bara två av hundra i publiken är tjejer. Yersinia spelar främst på ungdomsgårdar runt om i landet – på företagsfesterna kan det lätt bli jobbig stämning, då de flesta inte uppskattar hardcore.
– Det är inte bra när bara en i publiken gillar oss… Till ungdomsgårdarna kommer istället folk som tycker om vår musik – ju yngre publiken är desto roligare blir det, säger Mattis.
Han menar att det finns ett tak i den egna genren – att publiken är begränsad både vad gäller storlek och ålder. De flesta slutar lyssna på hardcore någonstans på vägen.
– I början ville man bli riktigt stor, men nu har man släppt den tanken lite. Det är få som fortsätter efter trettio. Inget band kan livnära sig på det här. Vi har funderat på om vi ska ändra något, men vi känner att vi hellre gör det vi tycker om och kan stå för, förklarar Mattis.

När det gäller den egna musiksmaken så skiljer den sig åt mellan medlemmarna. Pär lyssnar till exempel mest på Iron Maiden, något de andra har svårt att förstå.
– Jag gillar heavy metal. Det började med trallpunk och black metal på högstadiet – men nu är det bara heavy metal som gäller. Jag spelade death metal ett tag, men jag föredrar hardcore – det är långsammare, och varje slag räknas mer. Vad gäller Mattis så har han världens genom tidernas sämsta musiksmak – han lyssnar på allt, säger Pär, varpå Mattis kontrar med att det är lika dåligt att bara lyssna på ett enda band och får medhåll av Hannes:
– Iron Maiden är skitdåliga, riktigt dåliga alltså – det är alldeles för glatt, säger han.
– Det är lite som Flustret, fyller Mattis i – gammalt och glittrigt! Hannes har bredare smak och lyssnar både på singer/songwriters, rock n’ roll och hardcore.
Sebastian kommer till Pärs räddning:
– Jag har samma musikaliska bas som Pär – mycket black metal och en tydlig mollstruktur. Jag lyssnar inte så mycket på hardcore – jag är jävligt selektiv med hardcore faktiskt.
Att bli rosad av kritikerna var viktigare för några år sedan, förklarar bandet. Ändå är det just det de blir när de recenseras.
– Vi brukar få bra kritik, vi har sällan fått dålig kritik som haft någon grund. Men det är väl så med musik, antingen gillar man det eller inte – och vi recenseras framför allt i tidningar som tycker om hardcore, säger Hannes.

Den nya ep:n Fraktaler, som kommer i vår, är enligt Mattis betydligt mörkare än Aldrig mera vinter, som kom förra året.
– Aldrig mera vinter är förhållandevis glad och texterna är uppmuntrande – Fraktaler är tvärtom ganska melankolisk, även om den ganska mycket är en fortsättning på Aldrig mera vinter, säger Mattis.
– Rent musikaliskt är det inte så vansinnigt stor skillnad, säger Pär, som tillsammans med Mattis skriver musiken.
Yersinia går in i studion i mars och skivan släpps förmodligen i maj. Killarna tycker att det är svårt att få tillräckligt med tid för musiken.
– Alla utom jag jobbar i Stockholm, och replokalen är här – det blir svårt att hinna med. Vi lägger mellan fem och tjugo timmar i veckan på bandet. Katter är det närmsta vi kommer en familj, skämtar Mattis.

De har tvingats tacka nej till ett flertal turnéer eftersom de bestämt sig för att endast ge sig ut fyra gånger om året. Ändå lyckas de skaffa sig i genomsnitt 100 nya fans i veckan.
– Det är tråkigt att vi inte hinner spela mer, för att repa är inte hälften så kul som att vara ute på gig – när vi väl är ute brukar det bli tio dagar i följd, plus fyra till fem helger i halvåret, säger Mattis.

Det är genom spelningar band som Yersinia får sin publik och sina inkomster. I och med cd-skivans död och Spotifys intåg blev det svårt att dra in några egentliga pengar, och Yersinia tjänar idag mest på t-shirtförsäljning.
– Idag köper fansen t-shirts istället för cd-skivor. Vi tjänar bra på det och behöver inte lägga in några pengar i bandet. Vi gör i slutändan det här för att det är kul – jag har aldrig sett på det som ett jobb. Det är lite av en Darwinistisk grej – bara de som tycker att det är skitkul att hålla på gör det – och då blir det också mycket mer kreativt, avslutar Mattis.