Bostadsjakt i ett myllrande San Francisco

De ligger på rad längs med husväggarna på pappkartonger och i smutsiga sovsäckar. De sitter i gatuhörnen och bränner droger, ragglar på trottoarerna och skriker och svär. Håret är smutsigt och tovigt, kläderna fläckiga och håliga, blickarna rödkantade och tomma.

nbsp;“’Scuse me miss, do you have a dollar for a coffee?”
nbsp;“Hey there pretty one, how are you today?”
nbsp;“Come on sweetheart, gimme a smile.”

Jag ser bara nästa korsning och jag hör bara det avlägsna stadsbruset. Det är en solig söndagseftermiddag och jag har någon timme tidigare tagit mark i min nya hemstad San Francisco. De tungt packade rullväskorna kränger och välter ideligen på den mödosamma promenaden upp längs Larkin Street från tunnelbanestationen men jag tackar artigt nej varje gång någon skäggig typ sluddrande erbjuder mig hjälp med bagaget. Till sist ser jag den gröna vägskylten med ”Ellis Street” och jag svänger lättat in på gatan där City Center Hostel ligger som en ensam oas mitt i misären. Utanför står backpackande ungdomar och röker och jag nickar mot dem innan jag baxar in mig och packningen genom dörrarna. En piercad receptionist hälsar mig välkommen, ger mig ett nyckelkort och hjälper mig och väskorna in i den gammeldags hissen som knegar sig upp tre våningar. Fem minuter senare står jag på den röda heltäckningsmattan i mitt rum och undrar vad jag ska ta mig för nu.

***

Jag har inte bott på vandrarhem särskilt många gånger tidigare och nu finner jag mig något förvånad mitt i en tillfällig men varm gemenskap. Människor jag inte känner hälsar i trappan, och i köket och matsalen blandas världens språk till ett melodiöst sorl. I sällskapsrummet sitter jag och skrattar med folk från Australien, Ryssland och Japan, temporära vänner som om tre dagar sprids för vinden när de drar vidare till nästa okända destination.

Om kvällarna går jag och lägger mig i min konkava våningssäng i rummet jag delar med nya människor som kommer och går varenda dag. Solen stiger runt halv åtta och efter min morgonbagel med cream cheese som jag i fullständig anonymitet intar i vandrarhemmets stimmiga matsal stiger jag genom dörrarna rakt ut i the Tenderloin. The Tenderloin är den stadsdel som när den omnämns i konversationer med San Franciscoborna får dem att spärra upp ögonen och med utropstecknen hängande i luften exklamera att där kan du ju inte bo. För det är en av de bedrövligaste och mest osäkra delarna i San Francisco. Allt jag ser är smuts och elände. Det luktar urin och sopor och varje gång jag går tillbaka hem längs Ellis Street möts jag av de mänskliga spillror som förlorat sig såpass i dimman att de inte längre ens en klar dag kan hitta ut i solskenet. De som sover sig igenom dagarna i svettiga täcken och sitter på pappkartonger och ber om växelpengar. De som skriker efter folk på gatan därför att de inte vet varifrån nästa måltid kommer. Mina grannar.

***
Första tiden är en utmaning. Ensam har jag landat i en stad långt bort i en kultur jag trodde jag kände men som skiljer sig från det amerikanska tv-såpor och filmer har lärt mig. Jag vet ingenting utan måste skapa allt från början. Mest trängande är att hitta någonstans att bo, skaffa ett bankkonto, ett telefonabonnemang. Jag måste ordna med en massa praktiska saker men det är inte helt lätt när du känner dig ensam och vill gråta och undrar vad du gör där när du har familjen hemma och längtar efter din hund och vill sitta på nation i Uppsala och dricka öl i goda vänners lag och cykla i höstklar luft längs med ån efter ett spexrep på Kalmar.
Men du rycker upp dig för det är det enda du kan göra. Du sitter framför datorn på amerikanarnas annonssajt Craig’s list varenda ledig minut och skickar samma tradiga text som svar på femhundra bostadsannonser: ”Hi My name is Anna Hankers, I’m an exchange student from Sweden, I’m looking for somewhere to live and….”
Trots den knipande bostadsmarknaden börjar jag efter ett tag få svar från folk som säger att jag är välkommen på visning. Med hjälp av telefonen och google maps reser jag i timmar på skumpande bussar med bruna plastsäten till San Franciscos avlägsnaste delar. Där bestiger jag branta trappor till smala men pittoreska hus och vallas in i fullsmockade lägenheter där spekulanterna högljutt tävlar mot varandra om hyresvärdarnas uppmärksamhet. De är pratsamma, falsktrevliga och bräkigt genomamerikanska. Jag kan inte konkurrera för min engelska är inte lika bra, jag har andra kulturella referensramar och kan inte diskutera de lokala fotbollslagen och amerikanska tv-profiler. Jag är en liten räddhågsen svensk som inte är van att buffla mig till det jag vill ha. Jag blir förvirrad av alla papper de vill ha av mig: Referenser från hyresvärdar och rumskompisar. Men jag har aldrig haft en rumskompis… Och bevis på min credit history. Men jag har aldrig haft ett kreditkort…

Varje kväll kommer jag hem och stupar i säng i vandrarhemmet, somnar direkt och försjunker i nattens glömska.

***

Sedan, på någon av dessa otaliga husvisningar träffar jag lite folk. Några andra utbytesstudenter i samma sits som jag. Plötsligt är jag inte ensam, jag har några att dela alla nya intryck med, att äta middag med på kvällarna och att utforska omgivningarna med.

Och rätt vad det är får jag också svar från två lägenheter samtidigt som säger att de vill ha mig. Jag har vunnit dubbelvinsten men väljer den med lägst hyra. För i San Francisco kostar ett rum som är mindre än en garderob hemma mer än hela min studentlägenhet. Hyran ligger runt 850 dollar per månad för ett rum. En del betalar 950 dollar, andra över 1 000. Själv hittar jag en delad studio i centrala San Francisco för 625 dollar per månad och jag anser mig lyckligt lottad trots att toaletten och duschen ligger i korridoren utanför och delas med husets alla övriga mer eller mindre suspekta invånare.

Och då, när jag har hittat någonstans att bo, när jag har funnit en fast punkt i tillvaron, någonstans att ställa väskorna, någonstans där värdesakerna inte behöver låsas in i ett skåp med hänglås och där jag inte längre behöver skaka hand med tre nya människor innan läggdags varenda kväll, då börjar jag sakteliga förälska mig i San Francisco.

***
Det är färgerna som först fångar en. San Francisco är bländande klätt i en färgglad skrud som sprakar och glittrar. En solig dag är havet skimrande turkosblått under den mildare blå himlen och som en lysande kontrast mellan de blå nyanserna sträcker sig Golden gate bron roströd och väldig över bukten.
Förutom naturens klara fägring är husen det första jag lägger märke till. Husägarnas kreativitet hämmas inte av några färgreglerande lagar. Det är tillåtet att smacka på vilka färger som helst på de utsirade fasaderna vilket naturligtvis inte innebär att vartenda hus är ett galet, fantasifullt konstverk. Men bland de vanliga pastellfärgerna sticker de upp här och där som gnistrande juveler, husen i lila, rosa och grönt, en del mondänt inramade med guld- och silverlister och andra med en malligt orange ytterdörr eller en uppstudsig turkos brevlåda. Intill Alamo Square vilar ”The Painted Ladies” på rad i backen. De är de mest kända men knappast de mest spektakulära San Franciscohusen. Den som cirkulerar i de närliggande kvarteren finner många hus som gärna ställer upp och poserar på fotografierna i all sin uppfinningsrika glans. nbsp;

Ett annat vanligt förekommande fenomen är den utbredda och förfarna gatukonst som den som har ögonen med sig under en vanlig promenad i the Mission eller Castro kan beskåda på murar, husväggar och staket.
Det är inte bara de rent fysiska färgerna som fångar en nykomling, utan också det vibrerande myller av människor och kulturer som samsas på den förhållandevis lilla ytan. Alla stadens karaktärsegna neighborhoods är likt ett lapptäcke sammanvävda av rutor mellan vilka människor av alla ursprung rör sig i ett kulturellt virrvarr. Runt Golden Gateparken ringlar sig röken från områdets nyhippies som slappar i gräset med jointar mellan fingrarna och lite längre upp på Haight Street håller de organiska hipsteryuppiesarna till. De köper endast ekologisk fairtrademat på den välsorterade men svindyra Whole Foods marknad som ligger längst ner på gatan intill Golden Gateparken. Överhuvudtaget är San Francisco en miljömedveten och grön stad som också bereder plats för betydligt billigare ekologiska alternativ än de som erbjuds på Whole Foods.
I Castro frodas gaykulturen och här hittar man också det kanske mest pulserande och dynamiska nattlivet. Som vi fick lära oss av de lokala studenterna under orienteringsveckan på universitetet: Gay people knows how to party.

China town sticker upp som en egen koloni mellan businessfolkets högskrapeinramade distrikt downtown och det kulturellt och intellektuellt berikade North Beach nere vid vattnet där man bland annat hittar flera art shops och bokhandeln City Lights Books där berömda beatnikpoeter som Allen Ginsberg och Jack Kerouac slog dank på sin tid.

Efter sex veckor har jag inte ens börjat skrapa på ytan till den omfattande kulturrikedom som sipprar genom varenda gatsten och spirar i utbytet mellan alla San Franciscos brokiga och öppenhjärtiga invånare. Det finns mycket kvar att upptäcka så det är tur att jag har kommit för att stanna. Åtminstone en nio månader till.