Annons
Fredaktivisten Nadan Weiman pekar med hela handen från en utkikspunkt strax utanför Hebron. Han guidar regelbundet grupper igenom staden och kampanjar sedan tre år för Breaking the Silence på de olika universitetens campus i hemstaden Tel Aviv.
Foto: Fredrik Johansson

Han bryter tystnaden i Hebron


Lärarstudenten Nadan Weiman är inte längre en del av det israeliska militäretablissemanget. Idag står han på andra sidan, som aktivist i en anti-ockupationsgrupp av och med tidigare israeliska soldater.

Martyrernas väg slingrar sig tvärs igenom Hebron, smeker de karakteristiska stenhusens ljusgrå fasader, passerar den gamla stadsdelen Casbah och den stora muslimska begravninsplatsen. Vi befinner oss på huvudgatan mitt i Västbankens folkrikaste stad, en plats som borde sjuda av liv och rörelse.
Men verkligheten är fjärran därifrån. I år är det 20 år sedan Baruch Goldstein, en högerextrem israelisk läkare beväpnad till tänderna gick bärsärkagång bland bedjande palestinier i Patriarkernas grav. 29 palestinier dog i blodbadet, som följdes av kravaller och fler döda, och den israeliska militärens drastiska beslut att snörpa åt stadens pulserande livsnerv. Det uttalade motivet: Att skydda de fyra judiska bosättningar som ligger inklämda som små tårtbitar mitt i staden, helig både för judar och muslimer. Det var efter de riktlinjerna som Hebron så småningom delades i två zoner – palestinskkontrollerade H 1 och israeliskkontrollerade H 2, där cirka sexhundra judiska bosättare och 30 000 palestinier bor.

Bortsett från någon enstaka bil, små grupper av israeliska soldater i olivgröna uniformer och en ensam gatuhund som förstrött snokar sig fram ligger därför Shuhada Street – martyrernas väg – insvept i en absurd, närmast surrealistisk tystnad. Ja, om det inte vore för tuppen som gal med jämna mellanrum när Nadan Weiman håller låda för mig och ett dussintal andra tillresta.
– Shuhada Street är färgad röd på kartan. Det innebär att palestinier inte får röra sig här. Tänk efter, du får inte gå på den största gatan i din egen stad. Ingen annanstans på Västbanken har så många palestinier tvingats lämna sina hem. Det är som militären säger en steriliserad gata, berättar han. nbsp;
Nadan Weiman är fullt på det klara med vad det innebär, och fullt insatt i militärapparatens kliniska terminologi. Han har varit här många gånger förut och stått på helspänn i vaktposteringarna iförd den israeliska Nahal-brigadens mundering. Idag är t-shirten grön och jeansen blå, och hans enda beväpning en enkel karta över stadens centrum.

27-åringen, lärarstudent i Tel Aviv, är inte längre en del av det israeliska militäretablissemanget. Idag står han istället på andra sidan, som aktivist i Breaking the Silence, en anti-ockupationsgrupp av och med tidigare israeliska soldater. De guidade turerna genom Hebron och andra omstridda områden är en av kanalerna för att få ut budskapet till både israeliska och internationella grupper.

Fröet till Breaking the Silence såddes just här, i de trånga gränderna i en av världens äldsta städer. En grupp på ett sextiotal soldater som tjänstgjort i Hebron under den andra intifadan beslöt sig för att spränga ramarna med en fotoutställning i Tel Aviv. I fokus fanns deras egna osminkade erfarenheter, sedd genom kameralinsen. Vittnesmålen inifrån om det som den israeliska militären inte rapporterar om – godtyckliga arresteringar, oprovocerat våld och kollektiva bestraffningar – hamnade på pränt och permanentades till en organisation. Idag har fler än 700 soldater vittnat om sina upplevelser.
– För mig var det inget jättestort steg att gå med i Breaking the Silence, jag har alltid haft mina värderingar och kände väl till gruppen. Men det var ändå en tuff sak att berätta för mina gamla armékompisar. Några stödde mig och några blev riktigt upprörda, men efter att jag förklarat för dem vad vi står för blev de mer förstående. På ett sätt var det lite som att komma ut som homosexuell, säger Nadan Weiman och ler.

Målet är helt enkelt att bryta tystnaden om situationen på de ockuperade territorierna. Den tabuliknande tystnad som Nadan Weiman och andra israeliska fredsaktivister menar lagt sig som en våt filt över den israeliska samhällsdebatten, och som ingen helst ska rucka på. För tystnaden i Tel Aviv är lika påtaglig som den i Hebron, men det är en mer genomträngande tystnad, den slags tystnad som biter sig fast i en bubblas vakuum. I bubblan handlar det om att slippa ställa de obekväma frågorna, slippa riva upp de kollektiva såren, och kanske helt enkelt, slippa bry sig. Nadan Weiman, som tampas mot ockupationen även på campuset i hemstaden med föreläsningar och flygblad, vill få bubblan att brista.
– De flesta israeler har ingen aning om hur det ser ut på Västbanken och vad armén gör här. När hela territoriet spärras av under en judisk högtid är den spontana reaktionen att det är nödvändigt för vår säkerhet, för att de inte ska kunna döda oss. Ingen tänker på barnen som inte kan gå i skolan eller de sjuka som inte kommer fram till sjukhuset i tid för att det är stopp vid en vägspärr, säger han under en vätskepaus på en sidogata.

I Hebron finns vägspärrarna, på grund av den exceptionella situationen, även i hjärtat av staden. Vi stannar till vid en av dessa besynnerliga knutpunkter där palestinier med ett särskilt tillstånd har rätt att passera från H 1 till H 2, och lämnar för en stund huvudvägen. Solen steker, det är en den varmaste dagen på länge i regionen och jag söker mig till skuggan.

På krönet av en brant passage ligger Tel Rumeida, enligt arkeologiska utgrävningar platsen för det bibliska Hebron. Här finns stadens minsta och yngsta judiska bosättning, som också har ryktet om sig att tillhöra den mest militanta och extrema falangen bland bosättarna. I Tel Rumeida huserar den minoritet israeler som inte lockats till Västbanken av löften om billiga bostäder och statligt subventionerade levnadskostnader, utan av renodlat nationalistiska och religiösa skäl. Familjerna här är väl medvetna om att de guidade grupperna från Breaking the Silence passerar utanför deras portar med jämna mellanrum, och Nadan Weiman är väl medveten om att de betraktar honom som en förrädare. nbsp; I de flesta fall stannar mötet mellan ytterlighetspunkterna i ett starkt polariserat Israel vid några glåpord, men vår guide låter ändå meddela att gruppen med kameraklickande och ryggsäcksförsedda främlingar inte bör gör halt här alltför länge.
Nadan Weiman har dock aldrig känt sig hotad eller rädd under sina år som aktivist, säger han. Turerna i Hebron är kontroversiella, men har fått rättslig uppbackning i domstol och koordineras på förhand med polisen. nbsp;
– Visst kan situationen bli spänd. Men trots allt är jag israelisk jude med vit hud. Hade jag varit muslim eller palestinier hade det varit en helt annan femma. Då hade jag känt mig hotad, säger han till mig på vägen tillbaka mot Shuhada Street och vår utgångspunkt vid Patriarkernas grav, en tempelkoloss byggd ovanpå grottan där Abraham – stamfader åt bägge folken – enligt traditionen ska ha förts till sista vilan för tusentals år sedan.

Det är historia, men i Hebron flyter historia och samtid samman, och skuggorna från det förflutna är inte lika flyktiga som dagens skuggor. De biter sig istället fast i människors drömmar och går i arv från generation till generation. Nadan Weiman, som är inne på sitt sista år på en fristående akademisk lärarutbildning och redan extraknäcker som historielärare, får brottas med dem även i yrkeslivet.
– Det räcker med att öppna läroboken för barnen i grundskolan, budskapet är så enkelt. Vi är goda, de onda, och vi måste skydda oss. Din identitet som israel formas till stor del av var du gjorde din militärtjänst, det är en fråga du får vid alla jobbintervjuer. nbsp;

Liksom de flesta israeler har Nadan Weiman fäder och farfäder som dragit ut i strid, och han är fullt på det klara med krigets destruktivitet. Men han är inte pacifist, och känner en stolthet över vad hans närmaste gjort för sitt land i tidigare krig. nbsp; Livet är komplext, ingenting svartvitt. Men en sak är säker, säger han. Han kommer att fortsätta vara aktivist, fortsätta kämpa mot ockupationen.
– Det är min moraliska skyldighet som israel. De kallar oss förrädare, men jag gör det här för mitt land. För att Israel fortfarande ska kunna existera om hundra år som en demokratisk stat.


Annons

Annons

MASSAKER BLEV VÄNDPUNKT FÖR RELATIONER

Enligt biblisk tradition erövrades Hebron – redan då en gammal stad – av judiska kungar tidigare än 1000 f Kr. nbsp; De flesta judarna fördrevs från området i perioder, men från tidig medeltid fanns en permanent judisk kommunitet i staden. Under hundratals år levde muslimer och judar åtskilda men i relativ fred med varandra. Spänningarna ökade efter det brittiska maktövertagandet 1917 och exploderade i ett blodbad 1929, då 67 judar dödades i en massaker. Judiska familjer återvände till Hebron efter sexdagarskriget 1967, då Västbanken, Gaza och östra Jerusalem ockuperades.

Läs mer

2024-02-27 09:10
Inför det kommande segmentet i Ergo, “Psykologstudenten svarar”, får vi följa med studentpanelen på ett besök på deras…
2024-01-29 09:07
Hur är det egentligen att studera vid Uppsala universitet med funktionsnedsättning? Vad fungerar, vad fungerar inte…
2024-01-02 09:17
Uppsala är en av de största studentstäderna i landet, men rödlistas år efter år på bostadsmarknaden. Laila Abdi på…