En förkämpe har lämnat oss

Många är de Ergoredaktörer som genom året fått lära känna Per. För oss har han varit en ständig källa, kunskapsbank och vän. Den stående doktorandspalten var bara en liten del av vår kontakt; så snart vi återgått till vårt vanliga arbete dök det upp frågor på redaktionen som skulle vara enkelt besvarade genom att bara gå över till den andra korridoren och ställa dem. Innan vi insåg att – nej, just det.

Per Löwdin arbetade under närmare trettio år på Uppsala studentkår och har skrivit sin spalt i Ergo sedan 1987. I en organisation där de flesta ständigt byts ut stod han för en kontinuitet och ett minne för de kåraktiva.

Nedan delar några av Pers vänner och kollegor med sig av sina minnesord.

___________________________________________________

Vår främsta förkämpe
Många är de gånger då Per Löwdin och Sveriges universitetslärarförbund (SULF) sida vid sida kämpat för doktoranderna vid Uppsala universitet. Tillsammans och var för sig med våra olika möjligheter har vi försvarat våra mest juniora forskare. När Per nu lämnat oss i förtid, vid en ålder av 65 år är det en stor förlust för Uppsala universitets doktorander, men det är också en stor förlust för oss som kämpar för doktorandernas rättigheter. Vi har förlorat vår främsta förkämpe.

Jag personligen fick arbeta nära Per i flera års tid – först som ordförande för det Humanistiska doktorandrådet, sedan som ordförande för Doktorandnämnden. De som känner till min och Pers historia vet att den inte var friktionsfri. Trots detta kämpade vi med enade krafter för att behålla en fyra-årig forskarutbildning, avstyrde sammanslagningen av fakulteterna vid det humanistiskt samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet, arbetade aktivt för att öka kunskapen om doktoranders rättigheter bland såväl doktorander och handledare som prefekter och studierektorer, och mycket mera.

Det har sagts av andra före mig, men är inte desto mindre sant – beskedet om att Per lämnat oss kom som en chock. Under 28 år har många förtroendevalda hunnit passera Uppsala studentkårs korridorer. Idag återfinns de överallt i samhället – som politiker, sakkunniga, forskare och chefer. Per hade ett stort nätverk och stor är också sorgen nu när han inte längre finns bland oss. Våra tankar går till hans hustru och närmaste familj.

– Kirsi Höglund, Ordförande SULF/Uppsala, Ordförande Doktorandnämnden (2002-2004) Humanistiska doktorandrådet (2000-2002)

nbsp;

Kommer aldrig glömmas bort
Vi är många som har lärt känna Per Löwdin under tiden som förtroendevalda på Uppsala studentkår. För många av oss var Per inte bara en anställd på kåren, utan också en vän och diskussionskamrat. Han har bevisligen skaffat sig många unga vänner genom sin arbetsplats, kanske eftersom han själv kändes alldeles för ung och entusiastisk för sina 65 år. Samtidigt var vi alla medvetna om att han varit på kåren en längre tid, och där vi stod för förnyelse i organisationen var han en ihållande del av kontinuiteten på kårkansliet.

Som ordförande eller vice ordförande på Uppsala studentkår väljs du in i ett nytt sammanhang och med stort ansvar att representera många tusen studenter och arbetsleda andra människor. I en miljö där man anses vara “ung”, “oerfaren” eller “okunnig” har vi haft ett stort stöd av Per, som alltid har bemött oss värdigt, respekterat vårt uppdrag och vår kunskap men samtidigt också hjälpt oss att förstå vad vi inte vetat, och satt oss in i de frågor där vår korta tid som engagerade helt enkelt inte varit tillräckligt underlag. Utan honom hade vi inte kunnat göra ett lika gediget jobb för studenterna, vi hade heller inte i samma utsträckning klarat av de motgångar vi har mött under tiden som förtroendevalda. Det Per Löwdin har gjort för oss under några av våra livs mest intensiva och lärorika år kommer för alltid att ha sina spår i oss och kommer aldrig att glömmas bort.

Caisa Lycken, Miranda Cox, Fredrik Pettersson, Alexandra Abde, Klara Ellström, Magnus Olofsson, Yasmin Hussein, Karin Nordlund, Fatma Aksal, Lars Niska, Gabriel Ledung, Emil Paulsrud – Uppsala studentkårs presidialer från verksamhetsåret 10/11 till nu sittande presidium

Hoppingivande visselblåsare
Per Löwdin var en av få som visste hur illa det kan se ut bortom de där fina, pompösa beskrivningarna av Uppsala universitet. Tyvärr kunde han inte alltid hjälpa i det han beskrev som ”ett systemfel” men han kunde erbjuda tröst genom det orubbliga engagemang han visade i sina krönikor i Ergo för att lyfta allvarliga problem som faktiskt finns inom akademin. nbsp; Han var lite som en visselblåsare som gav hopp när inget kunde göras åt ett bristande universitetssystem, ett system som han ansåg måste transformeras för att komma åt problem som korruption, oegentligheter i myndighetsutövandet, bristande jämställdhet, diskriminering, och vikande kvalitet i undervisning och forskning.

Jag sa många gånger till honom att han borde få en tapperhetsmedalj för att han orkat med så många år med vetskapen om de mörka sidorna i universitetssystemet. För mig var det så chockerande att erfara detta och det är fortfarande en tung insikt att bära, men med Per Löwdin så kände jag mig mindre ensam. Per Löwdin var mitt vittne om vad som hände bakom lyckta dörrar på universitetet och nu finns han inte längre. Han är djupt saknad.
– En doktorand

”Oändliga kunskaper och erfarenheter”
När jag började min tjänst på Medicinska Föreningen Stockholm för 6 år sedan kom jag snabbt i kontakt med Per, med då drygt 20 års erfarenhet som doktorandombudsman, och än längre erfarenhet av forskarutbildning, kunde Per naturligtvis svara på i stort sett alla mina frågor. Det mest slående var dock att Per trots denna överlägsna yrkes- och livserfarenhet var en god lyssnare och att han alltid visade ett genuint intresse för sina juniora kollegors tankar och åsikter. Våra långa diskussioner handlade om allt ifrån komplexiteten med konkurrensutsatta forskningsanslag till Uppsalas uteliv på 60-talet, oavsett ämne tycks Per ha oändliga kunskaper och erfarenheter.

För forskarutbildningen på nationell nivå har Per också haft en stor inverkan. Som ett exempel i mängden kan nämnas hans myntande av ”skuggdoktorand”-begreppet. Han satte fingret på en mycket viktig fråga och gav därmed också oss kollegor en möjlighet att arbeta med frågan och förbättra villkoren för denna grupp.
Personligen kommer jag att sakna Per både som vän och som kollega och jag är idag ångerfull att jag inte tog mer tid att lyssna på all den kunskap och erfarenhet Per hade att dela med sig av.
– John Steen, Doktorandombudsman Medicinska Föreningen, Stockholm

Positiv energi
Jag minns Per som en människa som levde i nuet och njöt av det livet hade att erbjuda.
De gånger vi hann talas vid berättade han alltid om saker han uppskattade eller såg framemot såsom resmål, musik och framförallt mat. Av Per fick jag, förutom positiv energi, recept på indisk mat, tips på bra restauranger och en beskrivning av den bästa mathyllan på Nelins. Det var alltid en fröjd att prata med Per.

Samrawit Danielsson, ESMeralda mångfaldsbyrån

För all kunskap
För all visdom
För brinnande engagemang och stöd
Vila i frid, saknaden är stor
Doktorandnämnden genom Sara, Emma och Emil