"Hör du inte till de bästa kommer du att hamna på myndighet, vilket tydligen ska vara ett misslyckande. Detta är ett synsätt både vissa studenter och föreläsare ger uttryck för."

Hur vassa är armbågarna på Juridicum?

I jakten på sanningen om utrivna boksidor och betygshets har Ergo pratat med juriststudenter som berättar om hur den stenhårda konkurrensen bryter ner och gör en osäker – och med andra som menar att det finns en fin dela med sig-mentalitet.

Foto: Aila Stefansdotter-FranckJohan Wengman och Noémi Kiss-Deáki berättar om gömda böcker som dyker upp efter deadline.

De som pratar gott om stämningen på juristprogrammet gör det öppet – men när vi letar kritiker är det anonyma intervjuer vi får.

Relaterade artiklar

Studievägledaren: En ohållbar taktik att undvika samarbete. Institutionen arbetar mot stress och press bland annat genom att bjuda in tidigare studenter som berättar om vägen till jobb.

 

Ja, folk gömmer böcker. Ibland hittar man dem instoppade långt in i hyllor där de inte ska vara. Sedan dyker de plötsligt upp efter deadline, berättar Noémi Kiss-Deáki.

Hon och Johan Wengman jobbar deltid på Juridiska biblioteket. Enligt dem händer det att studenter river ut sidor också.

– Det senaste exemplet är ett nummer av Juridisk tidskrift. Ett helt kapitel saknas, säger Johan Wengman och visar den frasiga skarven i mitten av exemplaret.
– I det här fallet var det rätt onödigt, för texten finns på internet, tillägger han.

Nina och Marie läser juristprogrammet på Uppsala universitet. De tycker att konkurrensen är hög, men att problemen sträcker sig längre än till sabotage med litteraturen.
– När jag möter folk från programmet får jag obehagskänslor. Jag påminns om hur mina betyg är i jämförelse med deras, säger Nina.

Både hon och Marie tycker att just betygshets är ett stort problem.
– Jag har varit högpresterande hela mitt liv, så jag tänkte att “det där klarar jag väl”. Men jag trodde inte att det skulle vara så illa. Jag har funderat på att hoppa av flera gånger. Vi har till och med ett slangord för termin 3, “väggen”. Då går folk in i väggen och får magsår, säger Nina.

Enligt henne säger inte lärarna rakt ut att högsta betyg krävs för att få jobb.
– Men de får det att framstå som att det är kört om man inte har det. Vissa har också sagt att de inte kan ge ut hur många Ab som helst, säger Nina.

Hon tycker att lärarna borde ge bättre riktlinjer.
– Under första terminen läste folk en massa utöver det man faktiskt behöver. De som inte gjorde det stämplades som slappa av de andra. Här borde lärarna säga till, säger Nina.

Marie berättar om två personer hon känner, som också läste juristprogrammet. Det var bara en av dem som fick toppresultat på en tenta.
– Min spontana reaktion var: “Va? Är de fortfarande kompisar, trots att den ena inte har högsta betyg?”. Min mentalitet har verkligen ändrats av att gå här, säger hon.

Nina känner också att hon har förändrats.
– Man bryts ner och blir osäker. Sedan är det en kamp att ta sig upp igen, jag ifrågasätter mitt tankesätt varje dag, säger hon.

Nina och Marie beskriver ett klimat där ingen hjälper någon annan. Ställer man frågor om hur en annan student har löst en uppgift, kan man få till svar att det är hemligt, berättar de.
– Det känns som djungelns lag. Ber man om något känner man en enorm tacksamhetsskuld, berättar Marie.

De skulle önska att lärarna lade större vikt vid etik, moral och värderingsfrågor, och är oroliga för hur juriststudenterna kommer att bli i sina yrkesroller, när de ska interagera med människor.

– På utbildningen uppmuntras inte sådana kvaliteter. Alla ämnen som handlar om det har låg status bland studenterna. Och man lär sig att tävla i stället för att samarbeta, berättar Nina.
– Många kommer att ta beslut som påverkar människors liv. Det känns läskigt, säger Marie.
– När det gäller de delarna brukar de fråga “är det någon som hemskt gärna vill diskutera det här” framåt lektionens slut. Men då vill ju alla gå hem. Och det kommer ändå inte på tentan, berättar Nina och Marie.

En annan sak som bidrar till stressen, enligt dem, är att det är en stor tenta per termin i stället för flera på mindre poäng vardera.
– Det blir svårare att plugga ikapp om man inte klarar sig för man måste läsa en så stor kurs parallellt med resten, säger Nina.

En annan bidragande faktor, enligt Nina och Marie, är att resultaten på PM och tentor publiceras öppet. Kodnummer och namn finns på en lista på institutionen i början av terminen och den kan folk fotografera för att senare kolla upp vem som hade vilket resultat, berättar de.
– Att det är så pass tillgängligt är fruktansvärt. Resultaten hamnar också på Studentportalen där alla kan läsa. Man måste aktivt säga ifrån om man inte vill ha det så, berättar Marie.

Ett tiotal andra studenter har också hört av sig, och berättat om ångest, utbrändhet och härskartekniker. Vissa tycker att det är svårt att bryta mot normer på grund av det sociala klimatet. Flera har hoppat av, trots att de vill bli jurister, och bytt till andra enligt dem prestigefulla utbildningar, som läkarprogrammet.
– Jag upplever att den psykiska ohälsan är stor bland de som går juristprogrammet.

Magkatarr och sömnproblem hör till vanligheterna. Kanske beror det mer på att vi är bra på att sätta press på oss själva än att pressen kommer utifrån, säger Anna.

Hon tycker att många är schyssta men att det samtidigt finns en elitism på programmet.
– Härskartekniker förekommer i både seminariemiljö och basgruppsmiljö. Hör du inte till de bästa kommer du att hamna på myndighet, vilket tydligen ska vara ett misslyckande. Detta är ett synsätt både vissa studenter och föreläsare ger uttryck för, berättar hon.

Men när jag ställer frågan om stämningen till studenter i Facebookgruppen “Juristprogrammet i Uppsala”, har lika många en motsatt bild, med endast positiva upplevelser. Malki Nino Afram anser att det finns ett slags “sharing is caring”-tänk på programmet, bland annat till följd av att det finns få exemplar av referenslitteratur på biblioteket.

– Hade vi inte varit tvungna att samarbeta för att bäst kunna nyttja de alldeles för få böckerna, så tror jag att vi hade tappat en hel del rent erfarenhetsmässigt, skriver han.
– Jag har aldrig upplevt någon otrevlig, sidryckande eller konkurrenshetsande person på programmet. Människor är väldigt omtänksamma och hjälpsamma, skriver Josefin Grönkvist.

Nina och Marie tror att de som ser stämningen som god har blivit vana och därför hemmablinda.
– Eller så tillhör de den grupp som passar in och inte utsätts för strukturerna, säger Nina.

Hon förstår att de som inte trivs med miljön har hört av sig anonymt.
– Man vågar inte berätta öppet, för kritik känns inte välkommen, säger Nina.

Mary Ohrling är vice ordförande i Juridiska föreningen. Hon upplever att folk är väldigt hjälpsamma på programmet men tror att vissa har höga krav på sig själva.
– Affärsbyråer och tingsmeritering kräver höga betyg. Det är självklart något som pressar, speciellt om man är intresserad av en karriär inom något av de områdena. Jag tror dock pressen främst är något man sätter på sig själv utifrån vad man vill uppnå och väldigt sällan kommer från ens kursare, säger hon.

Mary Ohrling berättar att studenter som behöver stöd kan gå med i ett mentorsprogram, där de får stöd av studenter på senare terminer. Marie och Nina är skeptiska till den lösningen.
– Med en mentorsgrupp åtgärdar man inte miljön, som är grundproblemet. I stället säger man att studenten ska lära sig att hantera den. Att söka hjälp ses dessutom som ett tecken på svaghet, så vad skulle de andra säga om man gick med? undrar de.

Marie, Anna och Nina heter egentligen något annat.