Foto: Sara BorsiinMicaela Kedhammar var ordförande för Stockholms universitets studentkår 2013/14.

Kåråret ledde till alkoholberoende

"Det fanns alltid tillfälle att dricka"

Ett utdrag ur det blogginlägg, med rubriken ”Nu är det slut på det roliga”, som Micaela publicerade om alkoholen och tiden som kåraktiv:

”Champagnefrukostar, ’bruncher’ som var rena fyllefesterna, sittningar och middagar med kontinuerlig påfyllning av vin, baler och helgkonferenser. Jag blev introducerad till en ny, finare typ av alkoholism, och blev förvånad över hur lite den skiljde sig från släktens sunkiga arbetaralkoholism.

Jag har fått det till att jag drack i snitt 5-6 dagar i veckan, av vilka jag var full 2-3. Och ni outsiders som tror att det bara är ’studenter’ som super som grisar: övriga akademin super minst lika mycket den. Jag blev chockad första gången jag såg någon universitetshöjdare full, men vande mig ganska snabbt.

I både studentvärlden och akademin gäller dock det faktum att alkohol inte bara accepteras, utan även uppmuntras. Jag fick tillgång till många forum och kunde utöva (informellt) inflytande över mycket på grund av min stora talang att dricka ofta och mycket. Det låter cyniskt, men så är det, och ni som varit där vet att det är sant. För mig innebar det att de få incitament jag haft att inte dricka tidigare försvann, och min beroendeutveckling gick spikrakt uppåt. Eller utför.”

Micaela Kedhammars beskrivning av sig själv ligger långt ifrån den av ett passivt offer som fallit för omgivningens alkoholhets. Det var ju hon som hetsade, som inte bara själv sökte upp alkoholpräglade sammanhang utan också var med och skapade dem.
– Det är svårt att nu i retrospekt sitta och prata om hur problematiskt allt drickande är när man själv har gått med fanan i högsta hugg och varit den mest pådrivande vid alla supartillfällen, säger hon, och tillägger:
– Men det kanske också är svårt att se problemet om man inte varit där själv.

Så nu pratar hon ändå om hur problematiskt det är. På sin blogg gick hon under våren ut och berättade om hur studentengagemanget fick drickandet att tippa över i alkoholism – ett beroende som gör att hon aldrig mer kan dricka på ett ofarligt sätt. (”Det är min största sorg, även om det kanske låter konstigt.”) I blogginlägget skriver hon om alkoholkulturen i universitets- och kårmiljö, om varandra avlösande och av lärosätena subventionerade tillfällen att supa. Micaela Kedhammar beskriver sin tid som kåraktiv som att det helt enkelt ”alltid fanns tillfällen att dricka.”
– När man jobbar på kåren förväntas man gå på sittningar och fester. Men det är också vid mindre festliga tillfällen det dricks. Efter varje möte kan man ta en öl. Alla evenemang som inte gick ut på att dricka kunde man ändå avsluta med att gå ut.

Det ligger i kårarbetets natur att det är svårt att koppla bort jobbet när man går hem. Ofta är man förtroendevald, och på de mer betydelsefulla posterna representerar man ständigt, menar Micaela Kedhammar. Det gemensamma drickandet kan fylla flera funktioner, berättar hon. En är avslappningen:
– Det är ofta väldigt stressigt, och ett sätt att överleva är att sitta och supa med folk som är i samma situation – sitta och avreagera sig med fler som har förståelse för hur det är.

En annan funktion är det helt nödvändiga skvaller och nätverkande som blir möjligt så snart situationen blir informell.
– Kunskap är makt, liksom. Även om jag inte tänkte på det aktivt då, så vet jag ju att jag hade mina tentakler i varenda syltburk för att jag hade suttit och druckit öl med alla. Det kan komma upp mycket känslig information också, som kan vara avgörande om man vill ta sig vidare.

Hon beskriver det som en ständig balansgång och identitetskris för kåren: det går inte att vara relevant för studenterna samtidigt som man är alltför seriös, torr (i dubbel bemärkelse) och därmed studentfrånvänd. Samma sak gäller för universitetshöjdarna, menar hon.
– Jag har sett många på höga poster som varit fulla med studenter, och de ses ju som sköna och studentvänliga! Antingen är man en jävla torrboll eller så sitter man och blir packad och populär bland studenterna.

Så vad kan kårerna och studentföreningarna göra? En vanlig åtgärd idag är att ha en alkoholpolicy, och en sådan infördes även på Stockholms universitets studentkår under Micaelas tid där. Den sa att man inte fick dricka alkohol i kårlokalerna mellan klockan nio på morgonen och fem på eftermiddagen.
– Det var vissa som såg det som en ganska strikt policy, och många som rynkade på näsan och tyckte att vi ju var en studentkår.

En mycket central del av problemet är arbetsmiljön, tror Micaela.
– Precis som utbränning är alkoholproblem ett reellt problem som finns i studentkårerna oavsett om drickandet sker på dag- eller kvällstid. Man kommer aldrig komma åt det om man inte får bukt md de psykosociala arbetsmiljöproblem som är studentkårer, säger hon.

En del i lösningen tror hon alltså är att börja prata om alkoholproblem som en sida av stressen och överbelastningen – eftersom de ofta går hand i hand. Och att lyfta fram sjukdomsaspekten. Det blir mer konkret så – mindre av det luftslott ”alkoholnormer” lätt kan uppfattas som. En rimlig sak är till exempel att alltid utgå från att någon eller några i ett sammanhang är alkoholister.
– Alkoholberoende är en riktig sjukdom, som folk har. Om man försöker ha det i åtanke kan man komma ganska långt.

Det är också viktigt, tror hon, att en eventuell alkoholpolicy berättar vad man ska göra när någon behöver stöd. I den som skrevs på SUS stod till exempel att man skulle hjälpas åt och se efter varandra – men det saknades underlag för vad man egentligen skulle titta efter. Och det finns definitivt missuppfattningar om när det börjar bli farligt, säger hon:
– En grej många tror är att så länge man kan sköta sitt jobb så är det lugnt, men det är en stor myt. Jobb och sysselsättning är det sista man förlorar kontrollen över. Det brukar gå ut över relationer tidigare.

Universiteten har också sin del av ansvaret, tycker Micaela Kedhammar. Om de inte ställt upp på alkoholkulturen så skulle den inte varit så stark.
– Jag vet ingen middag med universitetet där alkohol inte har varit default-alternativet. Det finns väldigt inrotat i akademin att det ska vara alkohol. Till exempel på disputationer där alla dricker bubbel klockan två på eftermiddagen – det är alltid alkohol.