Kaktusmysteriet i orangeriet

“9 augusti 2014: Nyare tillväxt, ca 20-30 cm, på en Echinopsis Packanoi (sic.) skars av och tillgreps. Tillväxt, ca 20-30 cm, på en Sereus Hildmannianus skars av och tillgreps. Båda växterna förlorade många år i tillväxt. Anmälaren uppgav att gärningspersonen troligtvis haft en kniv av större modell för att kunna skära av tillväxten eftersom båda kaktusarna är ‘träiga’ i mitten.”
Det är tidig höst 2014 när en av Ergos redaktörer, genom ett diariefört ärende, får ta del av en polisrapport gällande en stöld av tillväxten på några kaktusar i Uppsala universitets botaniska trädgård. Anmälan hade kanske fått passera som ett ganska ointressant, om än originellt, ärende om det inte vore för en uppseendeväckande detalj i handlingarna: de tillgripna kaktustillväxterna hade av gärningspersonen bytts ut mot tre ananasfrukter.
“Det måste vara någon full student” går resonemanget på redaktionen, sedan vi noterat att det skett i samband med insparksveckorna. Det lite lustiga ärendet fastställs som åtminstone intressant nog att göra en kort webbartikel om. Sagt och gjort. Incidenten och webbartikeln faller därefter i glömska i ungefär sju månader.

Den 4 maj 2015 finns en ny anmälan om stöld bland de diarieförda offentliga handlingarna från universitetet. Tydligen har ännu en kaktus i botaniska trädgårdens orangeri stulits.“Igen? ” utropar redaktörerna förvånat. nbsp; Kaktusen är av typen Copiapoa Cinera.
Den här gången inkluderas även en bakgrund till brottet i polisrapporten. Det visar sig att hela fem kaktusbrott i botaniska trädgården har anmälts sedan 2012. Det första anmälda brottet i rapporten, från juli 2012, är nästintill identiskt med den stöld som Ergo rapporterade om i september 2014 (det är årstillväxten på en Echinopsis Pachanoi, på engelska mer känd under namnet San Pedro cactus, som har tillgripits) med den lilla, avgörande skillnaden att ytterligare en detalj finns med i brottsbeskrivningen: “Denna kaktus är en hallucinogen kaktus och innehåller det narkotikaklassade ämnet meskalin.”

Mystiken tätnar.

För att försöka nå (kaktus)roten till mysteriet går vi direkt till mannen som polisanmält samtliga kaktusrov från botaniska trädgården sedan 2012, Stefan Samuelsson – förste trädgårdsmästare i barockträdgården och orangeriet. Han har arbetat i Uppsalas botaniska trädgård sedan mitten av 90-talet och har sett sin beskärda del av växtstölder i universitetets trädgårdar.
– ...framför allt utomhus. Sedan var det en stöldvåg i tropiska växthuset för ett tag sedan. Vi har ju väldigt många väster som inte går att köpa någonstans, så är man samlare eller trädgårdsnörd är våra växter av stort intresse, säger Stefan Samuelsson när vi ringer upp honom några veckor efter att den senaste kaktusstölden polisanmälts.
Men är man “trädgårdsnörd” borde det ju rimligen kännas fel att skära i ovanliga växter och riskera att de dör? Och jo, det håller Stefan Samuelsson med om och menar att det är därför de här brotten är så märkliga. Trots det tror han ändå att gärningsmannen är en samlare snarare än en person som försöker tjäna pengar på kaktusarna genom att sälja dem vidare.
– Jag vet inte alls hur mycket pengar man kan få för de här kaktusarna, men det rör sig nog inte om några jättesummor, säger han.
En snabb sökning på ebay visar att en kaktus av den art (grå randkaktus) och storlek (ungefär som en stor knytnäve) som senast stals från orangeriet går på mellan tre och fyra hundra kronor. Ingen förmögenhet alltså, trots att den klassas som “rare”. Värdet ligger snarare i att den är sällsynt och att den tar lång tid att driva upp. Det ska dock tilläggas att vi på ebay också hittar en sjuhövdad kaktus från 40-talet som är en underart till grå rundkaktus, och har vissa likheter med den som stals, där utropspriset är 180 000 kronor. Var det en sådan gärningsmannen hoppades på att få med sig, månne?

När vi kollar upp priset på San Pedro-kaktusen, alltså knarkkaktusen, visar det sig att även de är förvånansvärt billiga – runt 30 amerikanska dollar, 250 kronor, kostar det för fyra 25-centimeterstoppar. Men där ligger värdet i att de i Sverige är väldigt svåra att få tag i då de ofta beslagtas i tullen just för att de innehåller meskalin.
– Just de kaktusarna som tillväxterna stals på fick vi faktiskt av tullen en gång i tiden då de beslagtogs sedan någon hade försökt smuggla in dem från Chile, om jag inte minns fel, säger Stefan Samuelsson.
Han är också övertygad om att personen som stal San Pedro-kaktusen var ute efter just substansen som den innehåller.
– Helt klart Flera av de som jobbade den dagen i augusti då tillväxten stals uppger att de såg en konstig typ utanför orangeriet som väntade på att de skulle öppna. Personen betedde sig konstigt och var stissig som om den var påverkad av något. Det är ju inte säkert att det var den personen, man är ju oskyldig tills motsatsen har bevisats, men efter att den personen hade varit där upptäcktes i alla fall stölden. De här kaktusarna växer väldigt långsamt så det kan vara flera års tillväxt som försvinner när någon skär i dem.

En av kaktusarna dog efter tillgreppet i augusti förra året, vid det där tillfället då stöldgodset byttes ut mot tre ananaser. Vi frågar Stefan Samuelsson om han har några funderingar kring vad motivationen bakom ananasutbytet kan vara?
– Jag vet inte riktigt, men det känns som att det är någon som inte riktigt förstår vad den har gjort...någon som såg det som en slags lek.

Plötsligt en dag, när vi spånar vidare kring meskalinet, faller det på plats: det här skulle kunna förklara den märkliga ananaskuppen.
Om den marijuanatematerade filmen Pineapple express ligger bakom den knarkrelaterade användningen eller om symbolen fanns tidigare kommer vi inte fram till, men att ananasen är vedertagen som populärkulturell symbol för droger – och särskilt cannabis – är tydligt. Ananasutbytet i botaniska skulle alltså mycket väl kunna vara menat som en blinkning till andra invigda. Var förhoppningen att media skulle nämna frukten så gick vi i fällan.
Men vad är det egentligen för typ av narkotika man utvinner ur San Pedro-kaktusen? Ska man liksom röka den?
Nja. Meskalin från kaktusar verkar ha tagits i tusentals år, i nord- och sydamerika, och intas oralt. Bland rusrapporterna på Flashback tipsas om allt från att torka (eller beställa torkad kaktus online för några hundra kronor per dos) och hacka till att extrahera. Någon länkar till en hippie som delar med sig av tips den fått av en universitetsprofessor på 70-talet. Som på en matblogg beskrivs i flera steg hur man ska koka, mixa och sila (genom någonting som på bilden ser ut att vara, och antagligen är, en gammal hippies skjorta.) Varken direkta mardrömshistorier eller time of my life-dito finns i flödet, men av mängden berättelser på the world wide web att döma verkar det hur som helst vara en grej, särskilt i USA.

“Meskalin har visats binda till två typer av serotoninreceptorer, 5HT2A och 5HT2C. Man tror att dess psykodeliska framkallas genom att substansen exciterar nervceller i prefrontala hjärnbarken.”
Vi mejlar Uppsalas meste knarkexpert som alltid syns i media när det handlar om rus. Fred Nyberg, professor i biologisk beroendeforskning, svarar på mindre än ett dygn. Effekten av att tugga eller dricka vissa kaktusar liknar den hos LSD och andra hallucinogena droger, och man använder ämnet bland annat till att ta fram läkemedel. Fred Nyberg bifogar en vetenskaplig artikel som beskriver effekten som sex timmars färgglada, kaleidoskoplika hallucinationer, känslor av viktlöshet och förändrad uppfattning av tid och rum. Han skriver att man får “unika trippar”.
“Är det farligt?” frågar vi, och ja: man kan bli beroende och även drabbas av andra negativa effekter, är svaret. Artikeln vi fått beskriver även en hel rad av dessa som man kanske inte vill uppnå: illamående, kräkningar, kallsvett, högt blodtryck, hjärtrusning och skakningar.

Trots att vi förmodligen aldrig kommer att få reda på vem eller vilka personerna var som stal orangeriets sällsynta kaktusar, bestämmer vi oss för att åtminstone försöka ta reda på hur de kan ha gått till väga. Kaktusar är ju, som bekant, väldigt stickiga och inte helt lätta att få med sig om man inte har förberett kuppen ganska väl genom att ha med en väska eller påse som håller för växten och dessutom har tagit med sig en kniv som behövs för att ta sig igenom det träiga mittpartiet i San Pedro-kaktusen; någon borde väl ha upptäckt tjuven mitt under stöldakten eller i alla fall sett personen på väg ut?
Nej, blir det korta och enkla svaret på den frågan.
En förmiddag i mitten av maj besöker vi orangeriet och upptäcker att kaktusrummet inte bara är oövervakat utan även helt tomt på besökare. Dagsljus strömmar in genom de stora fönster som omfamnar kaktusrummet både från sidorna och ovanifrån. En kaktuskupp mitt på ljusa dagen är en baggis konstaterar vi då vi är helt ensamma under de 15 minuter vi är kvar i rummet – det är snarare märkligt att inte fler kaktusar har stulits.
Men nu blir det i alla fall ett slut på det. Stefan Samuelsson informerar oss nämligen om att de har lämnat in en övervakningsansökan till universitetet som är ganska långt gången och att kaktusrummet därmed snart kommer att vara videoövervakat. Och den som tänker att den ska passa på att stjäla en knarkkaktus innan rummet får videoövervakning kommer gå bet, San Pedro-exemplaren är nämligen numera bortplockade ur den samling som finns tillgänglig för allmänheten.