Studentvardagen efter en terrorattack
Fredagen den 13 november går jag och lägger mig tidigt med en hemsk huvudvärk. När jag vaknar upp på lördagsmorgonen ser jag att jag har ovanligt många sms och missade samtal på mobilen. Alla frågar om vi är okej. Det som inte fick hända har hänt – igen. Jag och min sambo går ned till kiosken på hörnet för att köpa dagens tidning och det är fler än vi som har gått ned dit. Fransmännen diskuterar vad som hänt och tidningarna säljer snabbt slut. Framsidan är alldeles svart.
På söndagen skickas ett mail ut till alla studenter från Najat Vallaud-Belkacem som är Frankrikes utbildningsminister där hon i ett två sidor långt brev beklagar det som hänt och förklarar hur Frankrike ska ta sig igenom detta. Det kommer även ett brev från Sciences Po Bordeaux rektor, där jag studerar ett utbytesår från mitt politices kandidatprogram i Uppsala för att läsa internationell politik, där han beklagar det som hänt och skriver att det på måndagen kommer att hållas en tyst minut. I brevet finns också nya säkerhetsregler som implementeras på campus där man nu kräver att varje student har id-handlingar med sig varje dag och att man ska vara beredd på att få sin väska undersökt. Studenterna uppmanas även att vara extra uppmärksamma på sin omgivning och rapportera om de märker avvikande beteenden.
Det blir en lång helg innan det är dags att återvända till universitetet. Det är en ovanligt tyst morgon på gatorna i Bordeaux. På perrongen rullar en röd text som säger ”État d’urgence” vilket är ett undantagstillstånd President Hollande utfärdade i Frankrike direkt efter terrorattacken. Skolorna i Paris håller stängt måndagen efter, men i övriga Frankrike är det vanlig vardag igen, i den mån det går efter en sådan tragedi. Vart jag än vänder mig finns det plötsligt skyltar om hur man ska vara uppmärksam på sin omgivning, hålla koll på sin väska och i varje hörn står poliser. När spårvagnen lämnar stationen är det knäpptyst på vagnen. Vid utgången står två poliser med varsitt vapen.
Jag hade sett framför mig hur måndagens enda föreläsning skulle fokusera på terrorism, då vi läser internationell politik och har snuddat vid ämnet ett flertal gånger. Men läraren går in i amfiteatern och säger:
– What has happened is terrible. But we shall not let it change our way of living. We continue where we left before the weekend.
Inte förrän på fredagen tas ämnet upp. Det är en gästföreläsare från Kuba som ställer sig framför klassen. Hon är alldeles tyst och står där i sin välklippta page, med de röda färgstarka glasögonen. Hon börjar tala om elfte september. Hon berättar om när hon var och hälsade på sin dotter och sina barnbarn under den veckan och att hennes barnbarns dagis låg i en byggnad nära tvillingtornen. Hon berättar om rädslan hon kände när hon såg tornen börja falla och hur hon känt samma klump i magen när hon slog på nyheterna den där lördagsmorgonen. Hon börjar gråta och bakom mina ögonlock börjar tårarna brännas. Det är ingen vanlig föreläsning och hur gärna än mina lärare inte velat prata om det så har det hängt över universitetet. Det behövs pratas om och det betyder inte att terroristerna förändrat vårt sätt att leva, men sånt här behöver bearbetas.
Under måndagen är det dags för en tyst minut för alla terrordådets offer. Alla dyker upp och det är knappt så att vi får plats. När klockan slår tolv tystnar hela lokalen. Efteråt förklarar rektorn att vi ska lyssna på en låt, jag tror direkt att det är nationalsången. Men ur högtalarna kommer en raspig kvinnoröst som sjunger ”We shall overcome”. Människors ögon tåras och vi börjar sjunga med. Det man känner i lokalen är en känsla av enighet och styrka. Huvudbudskapet från våra lärare och från denna tysta minuten är att vi inte ska vara rädda och att vi inte ska låta terroristerna få oss att ändra våra vanor. Vi ska inte vara rädda. Enigheten är otrolig och fransmännens patriotism är så stark och vi utbytesstudenter välkomnas in i denna, ganska häftiga, gemenskap.
Men när vi går ut från lokalen är ingenting sig likt. Nyheterna fylls av terrorattacken och spekulationer om var nästa terrordåd kommer att äga rum. Det är inte längre en fråga om, utan när. Efter terrordådet den 13 november är det obligatoriskt att öppna jackan och visa innehållet i väskan för vakterna vare sig du går till mataffären, IKEA eller en av stadens shoppingpassager. Och jag ifrågasätter det inte. Det har nu blivit det nya normala. Jag kommer på mig själv med att ha knäppt upp jackan innan jag ens nått ingången, det har blivit en ny vana.
Över nyår tillbringar jag och min sambo en vecka i Paris och vi har nog aldrig sett så många poliser och militärer någonsin ute. På nyheterna rullar tips på hur man kan undvika risker under nyårsnatten. Några av tipsen är att inte samlas i stora grupper och att vara uppmärksam. Vi väljer att stå vid Eiffeltornet, medan en hel del väljer att stå vid Champs-Élyssées. Det sker inget den natten, men det finns hängande i luften att det kan hända något. Jag blir påmind om det i varje hörn där polisen står med sina k-pistar.
Men. Så glöms allt bort vid tolvslaget. Alla önskar varandra ett gott nytt år och det är nyårskyssar överallt. Vakterna som övervakat stället önskar alla ett gott nytt år på vägen hem och då slår det mig. Terroristdåden har till viss del förändrat vårt sätt att leva, vare sig vi vill det eller inte. Men i slutändan hindrar det oss inte från att samlas vid Eiffeltornet en nyårsafton för det allra viktigaste vi människor har – vår gemenskap.
