Med fäbless för det obehagliga

Jag frågar mig om det kan finnas en anledning till varför Daniel Thollin vill ses just på Kafé Kardemumma. En plats som skulle kunna vara Uppsalas i särklass oläskigaste. Ljust och luftigt, vita tapeter med blommor på, IKEA-möbler och, just idag, två kvinnor bakom mig som pratar högt och skrattar på en klangfull och trevlig finlandssvenska. Det är en miljö som i alla avseenden är 1000 ögon-svitens diametrala motsats. Kanske är det här han tar en paus från det skräckuniversum som han skapat tillsammans med tecknaren Jonas Anderson?

Men snart klarnar bilden. Mellan klunkarna hallonsaft förklarar Daniel Thollin att det som fascinerar med skräcken som genre i första hand inte alls är våldet och blodet.
– Det som fascinerar är möjligheten att berätta en historia om helt vanliga människor och deras liv och, som Stephen King, sedan krydda det vardagliga med skräck, säger han.
Jonas Anderson (som jag senare kommer i kontakt med per mail) instämmer:
– Det nervpirrande och okända i skräckhistorier är väldigt intressant. Möjligheten att förändra det vardagliga till något skrämmande.
Det till synes ofarliga kaféet bredvid Stadsbiblioteket skulle alltså i händerna på dessa två serietecknare kunna dölja ett uråldrigt och missanpassat monster som får blodet att frysa.
Och det är just detta som är tanken bakom bokserien ”1000 ögon”, att låta det lugna Uppsala vara skådeplatsen för hisnande skräckhistorier. Med studenter i huvudrollerna släpper seriealbumen lös övernaturliga vidunder som får härja fritt bland gamla byggnader och studentnationer. Enligt skaparna är det också detta som gör Uppsala särskilt väl lämpad som miljö.
– Husen är gamla och gatorna slingrar sig. Var man än är så reser sig Domkyrkan över en. Det ger miljöerna en speciell känsla som jag tror är viktig att utnyttja om man ska berätta en stämningsbaserad historia, säger Daniel Thollin.
Och visst är det så att Uppsala, i kraft av sina anor, har en patina som man inte finner varstans. Men finns det någon plats där man borde vara särskilt på sin vakt när man svajar hem från ett 04-släpp?
– Området kring Domkyrkan med Gustavianum. Valven och runstenarna är perfekta, skriver Jonas Anderson.
Så se upp alla värmlänningar

Dessa två Uppsalabor med en fäbless för det obehagliga var främlingar för varandra tills de tillfrågades av seriebutiken Seriezonen på Drottninggatan att göra en serie till deras 30-årsjubileum.
– De sa: ni känner inte varandra men ni är båda serietecknare. Vill ni göra en serie ihop? Kravet är att det ska utspela sig i Uppsala och inte vara alltför… vuxet, berättar Daniel Thollin.
De var båda stammisar i butiken sedan innan och förenades i intresset för den amerikanske skräckförfattaren H.P. Lovecrafts litterära universum. Ett intresse som senare mynnade ut i serieboken ”Lovecraft”, som består av fyra tolkningar av dennes noveller, men vars handling naturligtvis förflyttats till Uppsala.
– Stan har allt. Gammalt och nytt. Mängder av historia. Vi har bara skrapat på ytan när det kommer till historiestoff , skriver Jonas Anderson nästan lyriskt.
Men även det samtida kan lämpa sig för övernaturliga händelser. Under vårt samtal frågar jag Daniel Thollin varför studenter är särskilt lämpliga som labbråttor i deras skräckexperiment?
”Studentlivet är en väldigt speciell miljö. Alla kommer inflyttandes utan att känna någon. Det finns en uppgivenhet. Man bor trångt, staplade på varandra, men är ändå ensamma. I en korridor i Flogsta är det lätt att plötsligt fråga sig vad som egentligen har hänt med Kalle i rum 7…”
Valet av det samtida Uppsala är också en följd av hur man uppfattar stadens karaktär, säger Jonas Anderson.
– Uppsala är en studentstad och när vi gjorde våra första 1000 ögonserier så ville vi ha en typisk ung Uppsalabo. Studenter är ju en klassisk skräckfilmskaraktär. Unga och dumma men samtidigt vuxna och modiga.

Det står klart att både Daniel Thollin och Jonas Anderson har vuxit upp med serier. Så jag undrar om det inte måste vara så att man också börjar identifiera sig med vissa seriefigurer när man umgås med dem så mycket. Vilken seriekaraktär skulle de helst vilja vara själva?
– Oj, svåraste frågan hittills , utropar Daniel Thollin. Men jag tror nog att jag skulle vilja vara John Constantine, huvudkaraktären i ”Hellblazer”, i hans ungdom när han växte upp i 70-talets London.
Jonas Anderson har ett annat förhållningssätt till tankeleken.
– Om jag skall leva den seriefigurens liv så känns Bamses liv ganska skönt och avslappnat.