Foto: Sigrid AskerHanna Lif började klättra mycket av en slump, men nu är sporten en stor del av hennes liv.

Mot nya höjder med elitidrottsstipendium

Det började med att hon var sjunde hjulet på en paraktivitet och inte alls förälskad. Men Hanna Lif fortsatte klättra och tack vare sporten har hon nu fått Uppsala universitets elitidrottsstipendium.

Foto: Sigrid Asker.

Foto: Sigrid Asker.

Foto: Sigrid Asker.

Foto: Sigrid Asker.

Hanna Lif

Ålder: 27 år
Familj: fästman Marc, två katter
Intressen förutom klättring: kör motorcykel, neurovetenskap, ridning, fågelskådning
Lyssnar på: Schubert och Stenhammar
Läser: Grundläggande neurokirurgi av Pekka Mellergård
Gör i sommar: SOFOSKO (sommarforskarskola för apotekar- biomedicinar- och läkarstudenter), arbetar på onkologen.

Klättring som sport

Sportklättring på artificiella väggar är den största disciplinen inom klättring och har tre olika grenar:

Bouldering, som har fått sitt namn efter engelskans ord för stenblock (=boulder). Här ska klättraren välja en väg uppför ett block eller en vägg som är tre-fyra meter hög. I tävlingar är det den som klarar flest problem, som väggarna kallas, som vinner.

Lead är en gren där man klättrar på en högre vägg säkrad med rep. Det blir svårare ju högre upp man kommer och i tävlingar vinner den som kommer högst.

Speed innebär att man klättar en lätt led på topprep och det gäller att vara så snabb som möjligt.

På väg uppför blocket påminns jag om att jag är en smula höjdrädd. De stengrå ytorna till trots är både klippväggen och golvet nedanför i mjukt gummi och det finns färgglada små avsatser att ta stöd mot, ändå snurrar det när jag tittar nedåt. Om inte annat vore det synd att tappa redaktionens kamera.

Hanna Lif däremot kränger sig upp på den mest konkava sidan av blocket och verkar svaja ungefär lika mycket som jag gör när jag går på ett plant golv. Men så är hon också en av Uppsala universitets elitidrottsstipendiater.

– Jag blev jätteglad och lite förvånad när jag fick veta det i torsdags. Det är en stor lättnad att inte behöva jobba. Att kombinera elitidrott och plugg är svårt både tidsmässigt och ekonomiskt, säger Hanna, som läser tredje terminen på läkarprogrammet.

Stipendierna på 25 000 kronor för elitidrottande studenter kan sökas av den som har läst minst en termin med godkända resultat och utövar idrott på elitnivå. Förutom Hanna Lif är friidrottaren Kerstin Axelsson, innebandyspelaren Fredrik Lindholm och gymnasten Gustav Tingelöf årets stipendiater.

Det är lätt att föreställa sig att alla elitidrottare har fått sin sport med modersmjölken, men Hanna klättrade första gången vid 19 års ålder och blev långt ifrån frälst.

– Jag var sjunde hjulet på en paraktivitet. Det var verkligen inte kärlek vid första ögonkastet. Jag hade svårt att fatta grejen och var väldigt dålig, minns hon.

Ändå gav hon klättringen fler chanser och efter ett år var det något som lossnade. Idag är Hanna coach för juniorlandslaget i sportklättring.

– Jag har tävlat själv tidigare, men inte på den nivån. Nu klättrar jag mest utomhus.

Att klättra inomhus, som här på Klättercentret i Allianshallen, är bara en del av klättersporten. För många ligger lockelsen främst i att ta sig upp för riktiga bergväggar i naturen.

– Jag gillar både naturen och de egenskaper hos mig själv som främjas av utomhusklättring, tålamod och uthållighet. Det handlar om mer än att göra något så snabbt som möjligt, säger Hanna.

När man klättrar är starka armar och magmuskler självklart en tillgång men långt ifrån allt som krävs. Hanna förklarar att det är minst lika viktigt att utveckla bra teknik och taktik.

– När man har hittat rätt taktik för att ta sig upp behöver man ta i mindre, det är mer rörelseekonomiskt. En klättrare behöver inte se ut på ett visst sätt. Många tror att man helst ska vara lång men det finns jätteduktiga klättrare som är 1,55.

Även om det tar mycket tid att både läsa till läkare och klättra på elitnivå är det på många sätt en lyckad kombination för Hanna. Kroppens och hjärnans funktioner har alltid intresserat henne.

– Tidigare läste jag psykologi men klättringen fick mig att byta karriär, jag blev mer intresserad av den naturvetenskapliga aspekten.

Hälsa och träning nämns ofta i samma andetag, men Hanna vill påpeka att det inom elitidrotten både finns en utbredd psykisk ohälsa, till exempel ätstörningar, och fysiska skador som egentligen hade kunnat undvikas. Att stuka fota vid ett fall är en risk som alltid finns när man klättrar men belastningsskador på handleder och fingerleder går att undvika, menar Hanna. Ett av hennes uppdrag som landslagscoach är att motverka de osunda aspekterna av träningskulturen.

– Generellt är elitidrott inte hälsosamt. Jag har fått ett intryck av att det snarast är en norm att vara skadad. Det finns ingen logik i att man måste skada sig för att bli bra, säger hon.

Klättring är en sport som har vuxit mycket de senaste åren. Fler och fler har upptäckt den som motionsidrott. Till Klättercentret kommer folk som vill ta ett träningspass efter jobbet, på samma sätt som man kan gå till gymmet. Hanna tror att det kan passa nästan vem som helst.

– Den mentala delen är jätteviktig. Det handlar mycket om tilltron till att kunna klara det, säger hon.

Själv lägger hon omkring 20 timmar i veckan på klättring, både sin egen träning och att coacha juniorlandslaget. För att få det att gå ihop med studierna gäller det att planera. Hanna bor med sin fästman i Fiby utanför Uppsala, där de har byggt en egen klättervägg. Dessutom finns det bra platser för utomhusklättring i omgivningarna.

– Jag har inte så svårt att hinna med. När jag har hittat en nyfikenhet för något blir jag aldrig stressad, säger Hanna.

Efter att ha tagit några bilder från blockets topp börjar jag vänja mig vid utsikten och skulle kunna tänka mig att komma tillbaka för att klättra på riktigt.