Känslosamt mellan verklighet och fiktion

Vad betyder det att vara hemma? Är det en känsla? En person? En stad? ”Välkommen hit, välkommen hem” hälsar Uppsalas slogan vid centralstationen, och efter denna slogan döptes stadsteaterns aktuella pjäs om livet i Uppsala. En pjäs som bjuder upp Uppsalas invånare till scenen, bokstavligen. I långa rader sitter dessa Uppsalabor mittemot publiken, på trästolar, plaststolar, färgglada stolar, barnstolar, en liten pall. De berättar om sig själva, sina stolar och sina drömmar: Min stol fick jag efter min farmor. Min stol har jag hittat på återbruket. Jag vill bli kär. Jag drömmer om att flytta härifrån.

Fem professionella skådespelare leder pjäsen, tillsammans med omkring 80 personer i olika åldrar som var med och skapade detta teaterprojekt. Pjäsen bygger på intervjuer med Uppsalabor, blandade med helt fiktiva scener. Vad som är intervjumaterial och vad som är fiktivt avslöjar pjäsen inte, allt vävs ihop till en mosaik av scener: vardagar, höjdpunkter och livskriser. Där är den unga tvåbarnsmamman som desperat söker efter jobb. Där är den tålmodiga undersköterskan som bemöter sin patients rasism. Där är kvinnan som inte känner sig hemma i sitt eget liv och vill göra slut med sin man. Några episoder berättas av en ensam person vid scenkanten, andra spelas inklusive rekvisita och den stora skaran statister som skapar ljud och rörelse på scenen. Den över två timmar långa föreställningen har många facetter och i publiken varvas skratt med gripen tystnad.

Jag tyckte om den här lite annorlunda pjäsen. Den är ett spännande experiment, men andå klassisk teater i den meningen att publiken tittar på ett instuderat skådespel. De många Uppsalaborna på scenen har en roll lite mellan publik och teater och får mig att känna mig lite närmare det som händer där uppe. Men vad har allt detta just med Uppsala att göra? Jo, här nämns universitetsandan, valborg och fördomarna mot Gottsunda. Andra scener hade kanske kunnat utspelas i vilken stad som helst. Men nu är det just Uppsalabor som står på scen, och deras liv och deras hem har minst den saken gemensamt: att de i alla fall just nu bor i den här staden vid Fyrisån. Mer eller mindre välkommen, mer eller mindre hemma.