Foto: Micke SandströmMoa Silén och Logi Tulinius i Jean-Luc Lagarces pjäs "Inte i hela världen", som nu visas på Uppsala stadsteater.

Språkkärlek i minutiöst familjedrama

Modern krattar manegen av grus. När den äldste sonen återvänder hem efter en lång frånvaro är hela familjen förstörd, men det finns inga sätt att uttrycka sig. I pjäsen "Inte i hela världen" på Uppsala stadsteater har Luis har kommit hem för att berätta om sitt öde, att han ska dö, likt sin namne, sin framlidne fader. Men kommunikationen fungerar inte, familjen tassar runt och stammar, med en karaktäristisk stumhet inför känslolivet som endast kan återfinnas i en hemmamiljö där pärlhalsband håller strypgrepp om halsen. Hela det här sättet att berätta, att gå rundgångar kring det som ska bli sagt är krävande. I Luis slutmonolog talar han om att vilja vråla en gång för alla, när ingen hör. Och att det är sådant han kommer sakna som död. Det är kanske detta som är att vara människa, att aldrig få ut det man vill ha sagt. Språkets omvägar utforskar familjerelationen i pjäsen, men de är samtidigt ansträngande för mig som lyssnare. Det är svårt att inte helt förlora sig i språket och samtidigt tappa meningen, kontexten, i vilken de sagda orden ingår.
Det här med att utforska ödelagda familjerelationer är lite av ett svenskt adelsmärke, kanske mest sammanlänkade med Bergman och Norén, några av de mest kända kulturmän vi har. Men i det här fallet är den en fransman som ligger bakom pjäsen, Jean-Luc Lagarce. Han hann aldrig se uppsättningen av Inte hela världen eftersom han dog i sviterna av HIV fyra år innan urpremiären i Frankrike. Med denna kunskap får Luis dödsbesked mer tyngd.
Scenografin av Ulla Kassius som vi har framför oss är magnifik; en ljudmatta av singel, en heltäckningsmatta att gömma sig under och en panoramavy över ett alplandskap. Det känns som ett bunkerfönster vettande ut mot friheten. Den frihet Luis offrade familjen för.
Det är svårt att veta om dialogerna, eller de korta monologerna, är konstruerade utefter improvisation, eller tvärtom, efter schweizisk noggrannhet. Men när pjäsen vid sin premiär varken drar över eller under tiden ens det minsta, då tyder allt på det sistnämnda. Det här en noggrann, lekfull och ungdomlig pjäs – för alla med kärlek till språket.