Foto: Torun SandströmHelena Rindborg som Anne Boleyn och Hugo Birgersson som Henrik VIII.

Kungligt jazzig renässans på Norrlands nation

Våren är här och spexen följer tätt efter. Torun Sandström besökte Norrlands nation och spexet Sex drottningar och en Henrik, där 1500-talet, 1920-talet och 2000-talet blandas på ett mycket underhållande sätt.

Foto: Torun SandströmMinna Robertsson som Anna av Kleve.

När jag anländer till Norrlands nation för att se spexet Sex drottningar och en Henrik, regisserat av Johan Berg, är det första jag ser ett antal fotografier på väggen. ”Möt hovet” står det, tillsammans med en presentation av de karaktärer som är med i spexet. Som en kvalificerad historienörd känner jag redan till dem, men roar mig ändå med att läsa en stund tills föreställningen börjar. Där presenteras Henrik VIII av England, hans drottningar och hov, vilka spexet kretsar kring. Väl inne välkomnas publiken av bandet, som spelar jazzmusik medan stolarna snabbt fylls upp.

Spexet är ett så kallat omstartsspex, vilket innebär att publiken kan begära omstart, gärna med direktiv – bandet demonstrerar detta genom att på begäran byta instrument när de uppmanats att ”byta roller”. Redan från början imponerar de alltså med en kvick förmåga att anpassa sig efter publikens direktiv. Detta följs sedan upp under resten av spexet. Med publikens uppmaningar gör skådespelarna och bandet sitt bästa för att göra något roligt av varje situation, och när någon snubblar eller fumlar efter ord är en annan alltid redo att backa upp. Detta samspel är vad som verkligen lyfter spexet, tillsammans med humorn, genom hela föreställningen.

Föreställningen är fyllt med musikaliska nummer, där skådespelarna får chansen att visa både sina sångröster och sina dansmoves. Ibland är det svårt att höra vad de sjunger, men programmet innehåller samtliga sånger för att publiken ska kunna följa med. Till stor del är det ett fåtal av skådespelarna som framför ett nummer tillsammans, men höjdpunkten är framförallt när alla skådespelarna tillsammans är ute på scen och sjunger – inte minst när de sjunger en version av Greensleeves, vilken komponerades av Henrik VIII själv. Ett snyggt sätt att knyta ihop de omskrivna låtarna med historien.

Kostymerna bidrar med en annan rolig twist. Istället för klassiska 1500-talskläder har Henrik VIII:s skräddare plockats från 1920-talet och ensemblen är klädda som om de vore redo att gå ut på en jazzklubb. Musiken och många av danserna matchar detta, men referenser från 2000-talet slängs också in. Sociala medier, i viss mån anpassat till 1500-talet, är ett återkommande tema, alltid lika underhållande, särskilt i samspel med publikens direktiv.

Som en något ovan spexbesökare, är Sex drottningar och en Henrik en bra inkörsport. Den har en tydlig historia för publiken att följa, men ensemblen är aldrig rädda att gå ifrån detta och spinna vidare på en rolig uppmaning från publiken. Hela ensemblen är fantastiskt samspelt och kvick, och föreställningen hålls samman på ett snyggt sätt. När man en kväll flera gånger skrattat så att man får ont i magen, vet man att det har varit en bra kväll.