Foto: Markus Hedov ”Den här dagboken tillhör Hannes. I den har han listat sina 39 fiender genom livet och beskrivit hur han skulle vilja döda dem. Låt oss sjunga oss igenom den!” Josef Törner, Lidia Bäck och Ida Löfholm sjunger om de 39 fienderna som Hannes velat döda.

En underhållande dagbokstragedi

En mördarmusikal med text som hackar sig in i hjärtat. Ergos recensent Jonathan Schiess har sett "Alla jag velat döda" på Köttinspektionen.

Alla jag velat döda

Köttinspektionen

Kan ses: 6/10 kl.19, 7/10 kl.16 och 8/10 kl.16

På scen: Lidia Bäck, Ida Löfholm och Josef Törner
Piano: Emil Ingmar Bas: Jonas Grumstedt
Text och regi: Dag Thelander Musik: Per Wickström
Scenografi: David Andrén Affischbild: Nanna Johansson

 

Jag kliver in i foajén på Köttinspektionen utan några egentliga förväntningar på vad den nyskrivna musikalen ”Alla jag velat döda” ska handla om. Min första tanke är att det kommer att vara en politisk pjäs om djurhållningen eller liknande. Jag menar, kom igen. Köttinspektionen? Alla jag velat döda? Så fel jag hade…

Tre mikrofoner står uppradade på scenen i den stora salen som tidigare varit auktionshus och kreatursmarknad. En soffa står i bakgrunden på det betonggråa golvet. I förgrunden nära oss sitter en man i basker bakom en synt och seglar lite förstrött över tangenterna med fingrarna medan vi sätter oss på bänkarna. Bredvid honom står hans kollega och knäpper på en kontrabas.

Ett dunkel faller över scenen och avskalad svängjazz börjar spela. Tre personer skuttar in och ställer sig bakom varsin mikrofon. En av dem håller i en bok som är förseglad i en plastpåse. ”Den här dagboken tillhör Hannes. I den har han listat sina 39 fiender genom livet och beskrivit hur han skulle vilja döda dem. Låt oss sjunga oss igenom den!”

Det som följer är en femtio minuter bisarrt behaglig, underhållande och under ytan djupt sorgmodig mördarmusikal. Lidia Bäck, Ida Löfholm och Josef Törner, tillsammans med basisten Jonas Grumstedt och pianisten Emil Ingmar, gungar i takt genom denna dödsbok. Det uppstår något i kontrasten mellan musikens svängiga basgång och dagbokens svärta som tvingar in mig i ett obestämbart känsloläge. På samma sätt som det finns något obehagligt i känslan när barnvisor sjungs av småflickor i skräckfilmer.

Törners, Bäcks och Löfholms jazzmusikaliska fraseringar och betoningar lockar in mig i takternas härliga groove. Vill de få oss att glömma dagbokens ord, med sina teatraliska minspel som ackompanjeras av fingerknäppsjazzen? Eller är det kanske bara skenbart så? Kanske försöker den tonsatta tragedin fördjupa ordens verklighet, tvinga oss att stanna kvar och försöka förstå dem? ”Ååh, Ras-mus äärver allt, hela vå-år barndom. Jag får bara hennes sketna tavlor. Ända in i döden ljög hon, m-mm, den jävla suggan. Det var bra-a att jag fick s-sluta på ÅF.” Och i nästa ögonblick, ett försiktigt, nästan busigt, piano när Hannes skriver om sina sömnlösa nätter. ”Li-iilla hund. Som skällt från tolv till fyra. Om jag see-er dig imorg-on, ska jag sparka ihjääl dig.” Gradvis riktas hans hat mer och mer inåt mot honom själv. ”Saker att göra: packa bilen, tankaa bilen, rakbla-ad, gaff-atejp, sömnpilleer. Överstruket. Göra de-et. Inte överstruket.” Och så basens rökiga coolhet i bakgrunden. Det är som att de lurar mig! Öronen lockas in av ljuva toner, medan Hannes blyertspenna hugger mitt hjärta. Så känns det.

”Alla jag velat döda” är en underhållande och skickligt framförd musikal. Ta chansen och se den innan det är för sent. Låt era hjärtan och öron balansera på notstrecket över den bläcksvarta avgrunden under femtio minuter. Men skynda som sagt, den går bara fram till på söndag. Take it away, mördarmaestro!