Annons
Mikaela Knapp och Björn Elgerd i Det finns ingenting att vara rädd för .
Foto: Jonas Jörneberg

När vitt och kristet blir viktigt


Uppsala Stadsteaters föreställning ”Det finns ingenting att vara rädd för” lämnar ingen oberörd. Regissören och dramaturgen Sara Giese ger oss en gripande inblick i hur tonårslivet kan se ut för ungdomar i Livets Ord.

Fjärilar dansar kring en knut i magen på huvudkaraktären, sjuttonårige Jonatan, som spelas av Björn Elgerd. Jonatan är kristen, kåt och kär och har egentligen allt att vara rädd för. Han är med i församlingen Livets Ord som inte tillåter sex och intima relationer före giftermål. Runt sig har han personer som försöker bestämma över honom. Sakta men säkert ökar trycket i Jonatans hjärna. ”Det finns ingenting att vara rädd för” i Sara Gieses regi är baserad på före detta medlemmen Johan Heltnes debutroman med självbiografiska inslag.

Jakob Fahlstedt går självsäkert in i rollen som pastor och det är till honom allt dåligt uppförande rapporteras. På ett ungdomsläger i Israel och i den kristna skolan försöker Jonatan och kärestan Nina hålla sin relation hemlig från de andra medlemmarna. Pastorn är lika omhändertagande som auktoritär, Nina lika oskyldig som frestande. Med mindre och mindre mellanrum får Jonatan epilepsiliknande anfall. Kontakt med sjukhuset resulterar i medicinering och att Jonatan sitter i en stel stol mittemot en psykolog spelad av den skickliga Cilla Thorell. Psykologen är oförstående för Jonatans omständigheter och hejdar sig inte från att ifrågasätta den livsstil som Livets Ord förväntar sig att medlemmarna ska följa. Hela Jonatans själ tärs mellan pastorns och mammans vilja att med Guds hjälp hela honom från sin sjukdom, och sina syndiga tankar och kärleken till Nina.

Dialogerna avlöser varandra snabbt. Ena minuten engageras publiken i en musikalisk gudstjänst som leds av den karismatiske pastorn, andra minuten får vi höra Nina uttrycka sina känslor till Jonatan på sitt eget, unika sätt. Pastorns, Ninas, psykologens och Jonatans mammas olika viljor nästan ekar mellan väggarna och dunkar i Jonatans huvud. Anfallen som först verkade vara epilepsi visar sig snarare vara en fysisk reaktion på det som tynger honom psykiskt. Konservativa idéer inspirerade av bibeln liksom trycks in i hans medvetna av pastorn samtidigt som psykologen planterar ett för Jonatan främmande och nytt sätt att tänka.

Anna Haglunds vackra musik förstärker förmedlingen av den olyckliga stämningen i Jonatans psyke. Även här möter det fria tänkandet det mer konservativa på ett symboliskt sätt. Piano används i covers på moderna låtar, från till exempel U2, sjungna av Haglund själv och karaktären Nina, och skiljer sig från gudstjänsternas gospelliknande sånger. Allt detta gör det svårt att inte lida tillsammans med Jonatan.

Stundvis är relationen mellan Nina och Jonatan tråkig. Dramaturgin och manuset brister när exakt samma dilemma uppstår i många scener. Nina frestar, Jonatan får stånd och backar sedan från situationen. Efter ett tag blir det förutsägbart. Men det klimax som kommer mot slutet av föreställningen är av det slag som stannar i ens minne och belönar oss mer än nog.

Från ett feministiskt perspektiv kan man hävda att representation av vita heterosexuella män i media och kulturella verk knappast saknas. Jonatan checkar av båda dessa kriterier. Men den här porträtteringen är inte typisk. Vi får se hur kan kämpar med att göra maskulinitet på det sätt som förväntas av honom. Vi får se honom kämpa med psykisk ohälsa och sin kvävda sexualitet. Hans fotbollskamrat retar honom för att han är med i Livets Ord, de som är med är ju galna, menar kompisen. Jonatan tar sig modet och berättar att han faktiskt träffar en psykolog. Vi får se honom vilsen, gråtfärdig och sårbar. Vi får se honom gång på gång neka till att ha sex med Nina, som visserligen är med i församlingen men mindre troende, och mer fri i sin sexualitet.

Skuld och skam sväller över varje gång Jonatan är nära att ligga med Nina. Pastorn vill att han ska sluta ta sin medicin. Friheten att bestämma över den egna kroppen är inte självklar. Det här är ett perspektiv som sällan får synas och tack vare den skickliga gestaltningen får vi respekt för Jonatans kamp.

Kritiken mot strikt utlärd kristendom går inte att blunda för. Livets Ords regler och förväntningar har ju ändå ett stort ansvar i vad som får Jonatan att må som han gör. Han törstar efter rätten att själv få välja vad han ska tro och hur han ska leva sitt liv. Det finns en röd tråd i de berättelser som före detta medlemmar av grupper som till exempel Livets Ord och det är att de känt sig fångade. Johan Heltne är inget undantag. Fri vilja och självbestämmande är lika viktigt som religionsfrihet. Här får vi se en vit manlig pastor förtrycka andra genom kontroll med manipulativa drag. I dagens klimat där kritiken mot till exempel islam är oproportionerlig och ofta genomsyras av rasism, är det uppfriskande att så tydligt få se hur kristendom kan vara förtryckande. Vitt och kristet blir plötsligt relevant när en ung mans liv presenteras på ett otypiskt och omskakande sätt.


Annons

Annons

Läs mer

2024-01-02 09:28
24 februari kommer Edvin Törnblom till UKK med sin föreställning "Bögen är lös (i magen)". Nu har du chansen att vinna…
2023-10-24 10:19
"Dottern är en bitterljuv framställning över det en gång varade folkhemmet”, skriver Alexander Norrman om uppsättningen…
2023-09-11 12:41
Ergos nya skribent Nils Czernich har varit på nypremiären av föreställningen "Vansinnets historia", på Uppsala…