Annons
Annons

Medicinare med skrivmani


Han började skriva för att få struktur på sina egna grubblerier och fortsatte av bara farten sedan molnen skingrats. I mitten av mars utkommer läkarstudenten Gustav Stålhammars debutroman Herman Bylles testamente.

Läkarstudenten bor i ett studentrum med imponerande takhöjd. Han talar en avslipad östgötska som, trots att stereon spelar på mycket låg volym, ibland genomkorsas av en ung Rod Stewarts utbrott av innerlig heshet. På bordet står kaffe och wienerbröd. I soffan sitter läkarstudenten själv, som också är författare; i datorn strax intill finns 122 116 ord, som är hans första roman.
Puh. Detta lilla försök att vara litterär tog mig tre timmar och räckte till 380 tecken inklusive blanksteg. Dags att skynda på. Alltså: Var och varannan människa har väl någon gång fantiserat om att skriva en roman. Vad är det som får vissa att verkligen göra det medan det för det stora flertalet aldrig blir annat än just fantasier (eller pinsamma pappershögar i skrivbordslådan)? För Gustav Stålhammars del började allt när han gick in i en personlig kris under en vistelse i London för fem år sedan.
- Jag hamnade i ett läge där jag analyserade mig själv, min omgivning och människor i största allmänhet. Satt på mitt rum och grubblade väldigt mycket.
Efter ungefär ett halvår började han skriva ner sina tankar, för att få struktur på dem. Han flyttade tillbaks till Sverige och sökte sig så småningom till Uppsala för att plugga medicin. Vid det laget kände han sig färdig med sin stora rannsakan men ville ändå fortsätta skriva.
- Den här historien bygger på den lusten. Behovet av att granska, älta eller analysera, det var jag klar med, och då kunde jag med gott samvete och på ett ganska avslappnat sätt hänge mig åt bara berättandet utan att behöva känna att jag hela tiden måste se sanningen i vitögat.
Erfarenheten av att komma till Uppsalas studentvärld spelade också in, berättar han.
- Jag hamnade i en miljö som uppmuntrade en att följa sina drömmar. Det gjorde att jag hamnade i en mani, ett tillstånd av hämningslös skaparlust och berättarglädje. Om jag hade bott kvar i hemma i Linköping hade jag kanske inte riktigt vågat eller känt att jag skulle få någon framgång med mitt skrivande.
Ändå tog det alltså fem år att färdigställa debutromanen Herman Bylles testamente.
- Men det har inte varit några problem. Jag tror att jag fungerar bättre själv om jag får ha något projekt vid sidan om. Så här i början har inte läkarprogrammet varit så krävande heller.

När boken till sist var klar skickade han in manus till 15 förlag samtidigt. Efter en tids nervös väntan kom ett positivt besked från det lilla förlaget Hydra.
- Då blev jag jätteglad, förstås. Men det var kanske ett dumt tillvägagångssätt. Det är ju ganska billigt att trycka upp det själv med print on demand och sedan försöka sprida sin bok så mycket man orkar på egen hand. Då slipper man våndan att gå och vänta på någon sorts godkännande från ett förlag och jag tror också att man har en större frihet när man skriver. Å andra sidan är det ändå en sorts kvalitetsstämpel att ha blivit läst och godkänd av ett förlag. Det tror jag är orsaken till att det fortfarande finns bokförlag.
Herman Bylles testamente handlar om en man som inför döden - han är 106 år gammal - får veta att han har en son och en dotter som han aldrig har känt till. Som en sista gärning nedtecknar han berättelsen om den vandring genom Öland och Småland som han gjorde under sin ungdom på 1920-talet - i efterhand förstår han att hans barn har blivit till under denna resa. Han berättar att han inte har övergivit dem med flit, försöker få dem att förlåta honom och, som en liten twist i historien, inse att de är friska; deras mor, som var anställd på ett mentalsjukhus, dog kort efter de att fötts, och barnen växte upp på sjukhuset i tron att de själva var sinnessjuka.

Gustav Stålhammar beskriver boken som mer av en saga än en rakt igenom realistisk skildring och nämner Selma Lagerlöf, Torgny Lindgren, Stendhal och Oscar Wilde bland sina inspiratörer.
- Jag vill inte bli förmäten genom att påstå att jag liknar någon av alla förebilder jag har, men jag försöker kanske efterlikna dem.
Som ung debutant känner han sig osäker på om läsarna kommer att uppfatta bokens mening eller kontenta. Men för egen del är han helt klar över sitt budskap. Han har försökt gestalta sin teori om människors drivkrafter - vad som driver människor att vara som de är och göra som de gör.
- Jag menar att det i stor grad är rädslor. Min största rädsla är till exempel ensamhet. Den driver mig att vara social, duktig på att inleda kontakter och även till att stå ut med att vara för mig själv.
Rädslan för ensamhet är också drivkraften hos Herman Bylle. Han är ganska tillfreds med tillvaron i sin hemby på sydöstra Öland tills han en dag som 20-åring åker med sina föräldrar till en varietéföreställning i Mörbylånga.
- Det är egentligen en bondfångarföreställning, de är inga riktiga artister, men Herman Bylle tycker sig få en glimt av den stora världen, av fastlandet och av vilka underbara ting människor kan vara förmögna till.
När han kommer tillbaka hem ser han sitt liv med nya ögon. Han tycker att byn är eländig och människorna ynkliga. Han börjar tycka illa om folket där, blir själv illa omtyckt och bestämmer sig för att lämna sin by. Han ger sig ut på sin vandring för att försöka få tag i Henning - en av varietéartisterna som han mötte i Mörbylånga.
- Under sin vandring upptäcker han att den ena efter den andra av de människor han möter har motsvarande rädslor - för att vara underlägsen, för att inte få uppmärksamhet eller för att vara ond - och kompensatoriska drifter för att dämpa sin rädsla.

Att förlägga handlingen till 1920-talet är en sen anpassning av manus, berättar Gustav Stålhammar.
- Jag ville att Herman Bylle skulle utvecklas som människa över tiden. Då passar det ganska bra att lägga upp det som en resa, där han går från by till by, träffar nya människor och får insikter. Samma resa idag skulle ta några timmar. Om jag hade förlagt handlingen till nutid hade det blivit svårare att gestalta huvudpersonens förändring genom resan.
Nu fanns det ju visserligen tåg och till och med bilar vid tiden för Herman Bylles vandring, men vissa förvecklingar, som författaren uttrycker saken, gör att huvudpersonen ändå måste gå till fots hela vägen.
Gustav Stålhammar tänker fortsätta skriva romaner, men hyser inga illusioner om att bli vare sig berömd eller rik på sitt skrivande.
- Många bryr sig mer om att vara kända än varför de är kända. Det har jag inget behov av - jag vill bli Sveriges bästa författare, och det tror jag att man kan bli utan att spela clown i media. Jag tänker jobba som läkare och samtidigt skriva så bra böcker som möjligt. Om det betyder att det dröjer länge mellan böckerna och att jag blir respekterad snarare än känd är jag nöjd.


Annons

Annons

Läs mer

2019-10-28 15:41
Sveriges mesta gourmet Edward Blom är aktuell med en ny bok där han avhandlar livets små och stora väsentligheter. Ergo…
2019-10-01 15:47
I ett allt mer splittrat samhälle har våldsskildringar i fiktionen kommit att bli ett av få teman som väcker intresse…
2019-09-11 15:45
Ett annorlunda avtal Katarina O’Nils Franke. Visto förlag