För lite fiktion bland kultureliten

Författaren till ”Vi har redan sagt hej då” är före detta kurator på Kalmar nation, något som märks i hans debutroman från 2005 vilken vimlar av referenser till Uppsala. Bok nummer två – den viktigaste i en författares karriär brukar det ju sägas – byter studentliv mot kulturliv och är ett ambitiöst, experimenterande utgivningsprojekt där författaren har gjort allt själv och inget förlag är inblandat. Det vill säga: ingen redaktör, ingen formgivare och ingen marknadsföringsavdelning. Ändå sticker Vi har redan sagt hej då formmässigt inte ut som mindre professionell än det mesta på marknaden. Ännu mer imponerande är att Daniel Åberg själv har spelat in romanen som gratis mp3-bok för datorer, läsplattor och mobiler.
Detta nya sätt att tillverka och distribuera böcker på drivs i och med ”Vi har redan sagt hej då” till sin spets och är förstås mycket tidstypiskt. Mer klassisk är romanens plot: en troubled young man har en obegriplig dragningskraft på kulturkvinnor i Stockholms innerstad. Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu. När han väl hittar den rätta (i boken tilltalad som ”Du”) blir den stora frågan om han ska våga satsa på kärleken.
Åberg gör en trogen samtidsskildring av innehållslöst storstadsliv där 70- och 80-talister har satt polygami i system, med facebook och sms som hjälpmedel. Några hippa krogar och kulturtidskrifter virvlar förbi, alltmedan bokens huvudperson Filip gråter i duschen istället för att klippa sig och skaffa ett jobb.
Stockholmsmarkörerna är många, men i jämförelse med exempelvis Johan Klings högklassiga ”Människor helt utan betydelse” (2008) känns de märkligt omotiverade. Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Kanske har detta att göra med en mer allmän invändning som jag har mot boken – nämligen att den inte känns tillräckligt fiktiv. Samtidigt som jag köper texten som samtidsdokument köper jag den inte som roman. Det är möjligt att detta är ett medvetet grepp av författaren för att (återigen) ställa de så populära frågorna om fiktion och verklighet – inte vet jag. Dock vet jag att jag av en roman förväntar mig tankar, stil, undertext. Och att Åbergs plastvärld inte innehåller något av det där, men däremot alldeles för många sms, releasepartyn och hårslingor som stryks ur ansiktet på ett ”alldeles speciellt sätt”. Den uppbrutna kronologin är enligt en inledande anmärkning ett ”sätt att höja graden av fiktion”. Det räcker inte.
Kanske är den stora paradoxen i detta utgivningsprojekt att berättelsen i sig inte gör sig särskilt bra som tryckt bok. Kanske skulle Åberg istället vända sitt inspirerande och framsynta driv i en annan riktning. Romanen riktar sig smalt, men tyvärr måste kulturarbetarverkligheten i Vi har redan sagt hej då beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om.