Dikter av Katarina O Nils

Akademisk ambivalens

Över ytan: kippa efter luft
Dyka ned igen, kämpa.
Över ytan, få en strimma hopp.
Ned, ned i mörkrets djupa dopp.

Kallsupar och kramp,
livslust och segerkänsla,
ADHD och damp?
kunskapstörst och

Andnöd, andnöd
sätt mig i livbåten.
Jag tar ett friår,
bestämmer senare.

Lugnet är här, jag har inget att göra.

Så var den tiden över,
Jag nu bara på föreläsningar höra,

Ekonom,
och dra på sig ett hejdundrande lån?
Lärare,
finns andra som av elever håller kärare.
Jurist,
Lagvrängare, är det verkligen nå’ visst?

Andnöd, andnöd – upp och ned.
Det mörka vattnet dränker mig,
medan de hårda lärarna sänker mig.

nbsp;

Du är död

Du är död
sa jag
Ska döden dö
sa du
när vi vilade
inför sista tiden
i väntan på nästa
vi

Ur: diktsamlingen ”Ett stenkast från samtiden” (Pupill förlag, 2010).

nbsp;

Karin Boye efter döden

Vid ett träd invid en å
satt en kvinna och skrev,
så att ännu en kvinna
en man och ett barn
fick uppleva det hon såg.

Tidens vingslag är oviktiga
då skrivet är evigt för oss
så länge man läser, bevarar
finns kvinnan kvar i oss.

Vackra ord i en visa
som nynnas än idag,
Uppmaning från en annan tid
blir en lärdom för oss än idag.

Evig är tiden omkring oss,
trots förgänglighetens slag,
evig är människoexistensen
då vi lever och lär än idag.

nbsp;

Stammens gömma

Vindens vackra visa
spelar sin melodi,
i ett träds vajande lövverk.
Grenar går av och an men var har du varit sedan du försvann, jo,
gömd i innanmätet.

Tidigare publicerad i UNT (24/12 –10)

nbsp;

Illusionen av oss

Du andas dagen
från den första
tiden
vi såg på varann
och älskade
livet

Bilden av oss
är vackrare
än vi

Det vi som andra ser
Det finns inte mer.