Invictus – de oövervinnerliga

Vid det här laget står det klart att Clint Eastwood aldrig borde ha fått de där Oscarstatyetterna för ”Unforgiven”. Nog för att de var välförtjänta där i mitten på 90-talet - filmen är en obestridlig konstnärlig höjdpunkt i en remarkabel karriär – men utmärkelsen signalerade också starten på hans mogna period som banade väg för en lång rad värdiga budskapsfilmer, formgjutna för ytterligare prisregn. Med något enstaka undantag filmer utan vilka världen hade varit en lite bättre plats.
Vid en första anblick är ”Invictus – de oövervinneliga” ytterligare ett steg på den käppräta vägen. Vad annat kan man vänta sig av en film där Morgan Freeman (Mr Värdigt Budskap, om någon) får gestalta Nelson Mandela under dennes första år som Sydafrikas president och Matt Damon spelar rugbylandslagets lagkapten och presidentens alldeles egen ”Million Dollar Baby”? nbsp; När de dessutom tillsammans ska ena landet genom framgångar i rugbymästerskapen? Nej, just det. Men många av förväntningarna kommer faktiskt på skam för ”Invictus” är Eastwoods bästa på väldigt länge.

Freeman överraskar med att antyda mörka stråk bakom helgonförklarad figur och Damon övertygar återigen genom att hitta ett inre liv i en platt karaktär och kombinera det med sin sublima känsla för fysiskt skådespeleri. Hans lagkapten Francois Pienaar utvecklas trovärdigt från förvuxen jättebebis med för mycket muskler till en smidig och alert ledare på och vid sidan av planen.
Framför allt är det just en piggare film än vanligt och spänsten ligger inte främst i sekvenserna från rugbymatcherna (även om de har en burdus, oinbjudande charm). Filmens goda vigör är i mångt och mycket resultatet av smarta avvägningar i manus. Med Eastwoods sentida tendens till tungfotade klichébyggen gör man här det sunda valet att inte måla in sig i ett genrehörn. Med gjutjärnshandlaget från ”Gran Torino” i färskt minne så är det än mer förvånande hur smidigt den här filmen navigerar mellan sportfilmernas och de historiska biografiernas konventioner utan att helt fjättra sig vid endera. Den har en slags lekfull ansvarslöshet som känns befriande och en hoppfull lätthet som gör hela skillnaden.
nbsp;Det här är inte den stora filmen om Nelson Mandelas liv eller Sydafrikas moderna historia. Det är inte heller någon rugbyrulle. Istället är det Clint Eastwoods mest lyckade budskapsfilm. Nästan så att man kan kalla den värdig, till och med.
Christoffer Olofsson