The Dictator

Att ingenting är heligt i en film av och med Sacha Baron Cohen är väl knappast ägnat att överraska. I ”The Dictator” drivs det naturligtvis med allt. Med minoriteter och majoriteter; med fördomar och svagheter. Men det drivs naturligtvis också en del med makten. Och filmens titel förpliktigar inte bara på ett tematiskt plan. Den gör ju också en av filmkomikens klassiker, Chaplins ”The Great Dictator”, till en given referenspunkt. nbsp;
Det är omdömesgillt att stryka istället för att lägga till i förhållande till Chaplins titel. För även om den må locka till lika många skratt måste man betrakta ”The Dictator” som en i alla avseenden mindre film än föregångaren. nbsp;

Chaplins figur Hynkel parodierade ju kongenialt den tyske führern, medan den fiktive arabhärskaren general Aladeen här snarare är ganska slätstruken som stereotyp tyrann. Han spelas givetvis av Cohen själv. Även farskarusellen i ”The Dictator” är ganska stereotyp. Aladeen hamnar i New York. Kulturkrockar, förvecklingar och osmakligheter följer. Genreparodin är denna gång främst den romantiska komedins, men man hänvisar givetvis friskt till allehanda aktuell populärkultur. nbsp;

Humor handlar inte bara om att ha roligt, lär någon ha sagt. nbsp;Och god humor kanske inte bäst mäts i skratt. Trots att jag bitvis är rätt road när jag ser ”The Dictator” har jag ett knappt dygn senare svårt att minnas vad jag skrattade åt. Vissa scener från Chaplins film är däremot klara i minnet tio år efter senaste titt. Om kvalitet kan värderas i vad vi minns från filmer vi glömt, är Cohens nya film sämre än såväl sin berömda föregångare som hans egna filmer ”Borat” och ”Brüno”. nbsp;
Dessutom kan jag inte låta bli att någonstans finna det hela lite osmakligt. Cohens utmaningar mot det goda omdömet brukar vara mer stimulerande än så här. Kanske är ”The Dictator” ett symptom på den ironiska diktaturkult som präglat de västliga demokratiernas populära sfär alltsedan murens (och en massa andra sakers) fall för drygt tjugo år sedan. Roligast är naturligtvis det bisarra och stängda Nordkorea, tätt följt av företeelser som ostalgin med sin bakvända DDR-vurm. Mycket riktigt kan vi i förtexterna läsa att ”The Dictator” är tillägnad den nyligen avlidne Kim Jong Il, Nordkoreas famösa envåldshärskare. nbsp;

Kanske är det glädjedödaren i mig som får mig att på väg från biografen i tankarna travestera Bertil Malmbergs berömda rader från trettiotalet: Se till att ej du glömmer offrens pina, av idel iver att skratta åt tyrannen. Eller kanske är det helt enkelt så att detta inte var så roligt.

nbsp;

nbsp;