Olidligt pretentiöst

I Roy Anderssons senaste film, En duva satt på en gren och funderade över livet, finns en talande historisk återblick. Vi befinner oss på en krog – kanske rent av på den Halta Lottas krog i Göteborg som det sjungs om i visan. Som vanligt i Anderssons filmer är världen grå och tyst, alienationen tidlös, på något sätt utanför historien. Det kan vara då, det kan vara nu, kanske till och med sen.

Men då bryts dystopin – och tidlösheten. Siffrorna 1943 läggs över bilden och världen sjuder plötsligt av liv och lust. Sjömän och andra (mest manliga) gäster fyller den lugubra lokalen. De som inte har pengar kan betala sin sup med en kyss till den glada låghalta servitrisen. Innan vi förs tillbaka igen, till det gråa och tysta nuet. Men den gången på fyrtiotalet hade världen varit en idyll, människor kommunicerade, drack sprit och var glada. En skarp civilisationskritiker har talat?

Nationella kulturer har sin kanon. Namn som Astrid Lindgren eller Hasse amp; Tage har länge hört till de mest självskrivna inslagen i någon slags grädda av det lite bredare kulturlivets äktsvenska untouchables. Att filmregissören Roy Andersson på senare år kommit att närma sig att upptas i denna krets kan tyckas vara rimligt med tanke på hans odödliga skildring av ung kärlek i debuten ”En kärlekshistoria”, eller på hans förnyande av svensk reklamfilm genom alla år.

Men de enhälliga hyllningarna av denna film förvånar mig. I takt med att Anderssons popularitet tilltagit, har något självrättfärdigt och pompöst smugit sig in i hans filmskapande. Att han är rolig, filosofisk, god, och konstnärlig – och säger något viktigt om vårt samhälle – är numer en underförstådd sanning som tycks delas av inte bara en hel kulturelit och av en stor publik, utan också av honom själv.

Visst är det anspråksfullt och ambitiöst. Ibland kan en scen ta månader att spela in. Rekvisita och koreografi är minutiöst hanterad, vilket regissören och andra medverkande vittnat om i lika noggranna varudeklarationer av sina omsorger. Det är kvalitetsfilm. Vilket understryks av regissörens tankedjup, han hör till dem som också marknadsför sitt djupsinne i små skrifter om tillståndet i världen.

Visst imponerar den estetiska konsekvensen i Anderssons anslående och personliga bildbyggande även i denna film. Lånen från den tyska tjugotalskonsten – Otto Dix eller George Grosz – blandas med ett bedagat folkhemsskimmer. Man kommer att tänka på tecknare som Jan Stenmark, Ulf Lundqvist eller Jan Lööf. nbsp;
Hos dessa förebilder finns på olika sätt ömsinthet, mystik och ilska. Men här vilar snarare något olidligt pretentiöst över inramningen. Jag kan förstå det absurda, men inte det briljanta, i att låta Karl XII:s karoliner rida in på en krog i Sundbyberg på vägen till Poltava. Jag kan småle åt de stela och banala replikerna. Jag kan stundtals förlora mig i miljöerna. Men Anderssons parad av tablåer över alienationen tycks ha förlorat sin förmåga att verka riktigt drabbande. Det är som att de kännetecknas av samma stelhet som Andersson tagit sig för med att skildra.