Psykologstudenten svarar: Hjälp, jag har kärat ner mig i en kompis!

Veckans fråga: 

Hej!
Jag har ett problem som gnager i mig så jag blir galen! Jag har begått största synden och kärat ner mig i en kompis i mitt kompis-gäng som umgås nästan varje dag, och jag kan verkligen inte tänka på något annat. Ingen annan vet heller hur jag känner. Vi har pluggat ihop i några terminer och vi har varit i samma umgänge som pluggar, käkar lunch och går på studentfester tillsammans. Sedan några månader tillbaka har jag och min crush blivit allt mer tighta och jag har börjat få känslor för hen. Vi umgås alltid i grupp tillsammans med de andra, men det har blivit så att vi ofta sitter bredvid varandra på lunchen och ibland går vi före eller efter de andra när vi ska någonstans, fullt upp med diskussioner. Jag känner att det är tydligt för alla att vi tycker om varandra och vi har väldigt roligt ihop, men jag är inte säker på att hen känner mer än kompis-känslor som jag har börjat göra. Jag skulle vilja berätta eller hinta om mina känslor på något sätt för att se om de är besvarade, men jag vill inte att det ska bli stelt ifall hen inte gillar mig på samma sätt tillbaka, eller att det ska bli konstigt för hela gruppen. Jag känner mig också orolig för att ta steget eftersom ifall vi skulle börja dejta och det skiter sig så blir det konstigt för alla andra, och det blir inte som det var innan. På ett sätt känns det lättast att bara strunta i mina känslor, fortsätta på som vanligt och hoppas att det går över, men jag är verkligen äckligt förälskad och vet inte om jag kan hålla mina känslor för mig själv längre. Jag hoppas att ni har något råd att ge mig!

Psykologstudenten svarar:

Hej! Tack för din fråga!

Det låter som att din situation verkligen påverkar dig och ditt mående, vilket är förståeligt! När jag läser din fråga uppfattar jag det som att du grubblar rätt mycket över hur läget är nu och hur det skulle kunna bli. Jag vill börja med att säga att du inte är ensam. Många kan relatera till dig och vi alla vet att det är långt ifrån en lätt situation. Som du själv berättat är det inga lätta val att stå inför. Känslorna säger en sak och tankarna en annan, vilket blir som en explosion inom en själv. Som jag uppfattar det är du inte säker på att din crush gillar dig på samma sätt som du gillar hen och att du inte vill göra något drastiskt som skulle kunna stöka till det för er två eller för kompisgänget – vilket är begripligt! 

Jag tänker att det finns några saker som du kan göra för att underlätta situationen du sitter i. Först och främst att du är din vän i allt detta, var inte kritisk gentemot dig själv. Känslor är naturliga och vi kan inte kontrollera dem, särskilt inte när det kommer till kärlek. Det du kan göra för att göra saker och ting lite klarare för dig själv är att väga dina värderingar. Jag hör att kompisgruppen betyder mycket för dig och detsamma gäller kärleken. Men vad är det du prioriterar? Vad är viktigast för dig just nu? Det finns inget enkelt svar på detta men det kanske kan hjälpa dig få fatt i hur du kan röra dig framåt. Ett konkret tips är att du skriver en lista med för- och nackdelar med att berätta och inte berätta för din crush om dina känslor. Om det är så att du väljer att inte berätta just nu så betyder det ju inte att du aldrig kommer göra det! Jag vet inte hur lång tid det är till examen, men det kan vara ett alternativ att vänta tills dess (man skaffar många bra och nya kompisar i arbetslivet också, så att du inte känner att all vänskap ligger i just denna kompiskretsen). 

Om du känner att du inte kan besvara frågan ovan så kan du se hur din crush beter sig mot dig när det bara är ni två i enrum. Du har beskrivit att ni brukar sitta/gå tillsammans när ni är med hela gruppen men hur är det när det bara är ni två? Jag tänker att det kan vara värt att utforska detta av flera anledningar. Dels får du lite info om hen gillar dig tillbaka (“på det där sättet”) och se hur du själv känner när det bara är ni två. 

Du beskriver också oro kring kompisgänget och hur det skulle bli om ni skulle göra slut. Det hade självfallet inte varit en ideal situation men samtidigt ska vi inte glömma att människan är ofantligt anpassningsbar. Det hade kanske varit lite tumult i början, men med tiden hade pusselbitarna säkert fallit på sin plats och ni skulle hitta sätt att umgås. Samtidigt är det svårt att förbereda sig för något som inte skett, så försök att inte fastna allt för mycket i dessa tankar. 

Hoppas att detta svar givit dig någonting, vi hejar på dig!

Vill du också ställa en fråga till studentpanelen? Skicka din fråga till journalist@uskar.se i ett mejl märkt med “Fråga till psykologstudenten svarar”. När du mejlar oss gäller källskyddet, det betyder att du har rätt att vara helt anonym.