Annons
Annons
Delidisk
"Den fysiska distansen mellan mig och varan jag skapar är som mest påtaglig när jag skär upp svensk rostbiff (allt i disken är nästan alltid svenskt, om någon frågar). Vissa har råsaften kvar i sig, och den behöver 'få vila lite', som min ansvarige chef säger, när man öppnar ett nytt stycke."
Foto: Kyle Mackie/Unsplash

På båda sidorna disken


Under sommaren har jag arbetat som delikatessbiträde. Det är i sig ett ganska anspråkslöst yrke, och väldigt långt ifrån den framtida karriärbana jag föreställt mig, men jag fann det ändå helt i min smak. Tidiga morgnar, tidiga kvällar, monotona uppgifter som producerar varor. Varor som läggs i askar, varor som köps av kund. Ibland läggs ett extra steg till, det om att man måste övertala kund att köpa varan man gick upp kl. 05 för att producera till kund, men idag tyckte kund att räkorna såg fula ut, så det blev ingen konsumtion av varan.

Jag fick på min första vecka blåmärken på båda underarmarna när jag skulle hutta upp två lådor fryst helmarienrad kyckling på en hylla i frysen. Det på högra armen var grövre. Lådorna hade skavt upp kapillärerna under huden, sår som inte flyter ut på kroppen. Sår som sitter inne i kroppen, fast utanpå samtidigt. Råsaft från kroppens fabrikutskott samlas och skiftar tonarter i färgskalorna. Under veckan ser jag de båda skifta i färg, tills de tillslut blev gula och beigea och gav sig av. Det kändes tomt när de försvann.  

Jag läste någon gång i någon kommunistisk text att när proletärerna blir fråntagna resultatet av sin varuproduktion skapas ett vakuum av konsumtion som inte går att fylla. Att få betalt i något så imaginärt som pengar fungerar helt enkelt inte, för pengar skiftar i värde konstant, och man får olika mycket produktion för olika mycket produktionskraft. Att inte konsumera det man själv producerar är en paradox i sig. Därför börjar jag räkna mina arbetstimmar i skinka.

"På en av mina sista dagar köpte jag min dagslön i ost. När jag stod i kassan pratade jag och min kollega om att jag verkligen skulle kunna lyxa till det i helgen."


Annons

Annons

Den fysiska distansen mellan mig och varan jag skapar är som mest påtaglig när jag skär upp svensk rostbiff (allt i disken är nästan alltid svenskt, om någon frågar). Vissa har råsaften kvar i sig, och den behöver ”få vila lite”, som min ansvarige chef säger, när man öppnar ett nytt stycke. Då får rostbiffen vila fint i ett durkslag i vasken, och droppa av lite grann.

Vila kan man allt göra när man är död.

Måndagen den 19 juli 2021 arbetade jag från 07 till 18.15. Under den arbetsdagen hade jag 1 timme och 30 minuters rast, vilket ger en total arbetsdag på 9 timmar och 45 minuter. I skinka blir det antingen nästan 3,8 kilo prosciutto, eller om man vill vara lite finare i kanten med en Cecina de León får man goda 1,8 kilo.

På en av mina sista dagar köpte jag min dagslön i ost. När jag stod i kassan pratade jag och min kollega om att jag verkligen skulle kunna lyxa till det i helgen.
Egentligen köpte jag bara det jag själv hade varit med och förvandlat, förmedlat, omformat. Som att det inte var jag som hade skurit upp bitarna ost, märkt dem med vikt och datum, registrerat öppningsdag, förpackat, förflyttat, försökt fått sålt.

Men lyxen var ändå något som krävde dagslönen.

Jag tänker lite på att stå i delidisken som att jobba i bar. Människor köar fint och snällt, spanar in utbudet i disken eller på tavlor, sedan väljer de noggrant ut vad de ska köpa med sina intjänade slantar. Många av kunderna dyker upp regelbundet, vissa varje dag, och köper exakt sex skivor av ett pålägg, så de kan få upplevelsen att köpa nytt på nytt på nytt. Det finns två huvudsakliga kundkategorier. De finns de kunder som väljer de tunnaste, mest rökta, mest lagrade, mest ståtliga varorna. Sen finns det kunder som jag. Jag lär mig snabbt vilka kunder som jagar extrapriserna, vill få ner priset på ändbitarna av brysselkotletten, fläskrolladen, den danska grovmalda leverpastejen. Vi pratar skit om dem i fikarummet, men ändå så står jag där själv och jämför kilopriserna på parmesan, förpackat kontra disken, veckan innan löning.

Millah Nilsson är 23, från Skåne. Hon läser en kandidat i retorisk- och litterär kommunikation med framtida huvudämne retorik. Just nu är hon dock på praktik på RFSL i Malmö. Det här är hennes första krönika i Ergo. (Foto: Privat)

 

Läs mer

2021-10-01 10:20
Häromveckan började jag gråta. – Vad är det? Frågade min pojkvän. – Inget, sa jag. Det är bara så plågsamt att inse…
2021-09-24 11:31
Angela Merkels tid som kansler nalkas sitt slut. Nu på söndag, den 26 september, går tyskarna till valurnorna och röstar…
2021-09-10 10:47
Börja pensionsspara.  Föröka dig.  Titta på Let’s Dance på fredagar under inmundigandet av tacos.  “Det är dags att…