I vår fagraste ungdoms vår

Jag har också gjort det. Allt dedär. Det oskyldiga: Använt dubbla BH-ar. Det mer dramatiska: Bränt bort hår med laser och köpt värdelösa skönhetsprodukter på TV-Shop. Och det absolut förbjudna: Matvägrat. Stoppat fingrarna i halsen. Sprungit många mil i veckan på tom mage. Beställt märkliga bantningspiller från skumma sidor på Internet för tusentals kronor och ätit utan att bry mig om att den vanligaste bieffekten är plötslig hjärtattack. Stått timmar, dagar, veckor framför spegeln och, slagit, rivit, skurit och gråtit, gråtit, gråtit. År efter år efter år. Över att det här är den kropp i vilken jag måste framleva resten av mitt liv.
Så vad är det egentligen för kropp? Jag vet inte. Rätt vanlig, antar jag. Galet kort på sina 152 centimeter, ganska kurvig och ibland mer, ibland mindre rund. Fjunig, mjuk och len och, enligt en mycket nära vän, med fruktansvärt fula fötter. Men annars helt okej. Visst, den kom med mängd störande fabrikationsfel, som allergier, intensiv åksjuka och fruktansvärt kalla fingrar. Men ändå. En rätt vanlig kropp. Som rent objektivt inte gjort sig förtjänt av all den här skiten.
Men var ifrån kommer det egentligen, allt det hat vi hyser för dessa våra påstådda tempel? För det är ju inte bara jag. Det är ju vi. Miljoner unga flickor och pojkar, som väljer att göra sina egna, friska och sunda kroppar till sina värsta fiender. Som plågar, späker, bantar, formar och lider. För ett intensivt och evighetslångt krig mot sig själva. För att tanken på att möta samma uppenbarelse framför spegeln, dag efter dag efter dag, den är värre än döden. Varför? Svara på det, den som kan.

Men en dag är det faktiskt över. Precis som alla andra av tonårens kval och pinor. Det blir mindre och mindre viktigt att vara smal, svår och independent, mer och mer viktigt att ha Ica-kort, högskolepoäng och kunna mingla. Och om det beror på vunnen visdom eller helt enkelt nya prioriteringar: Det finns inte längre någon tid för allt det där intensiva självhatet. Jag är botad, mogen, vuxen, färdig. Jag är tjugofem år, jag har lämnat de mörka åren bakom mig och den ljusnande framtid är min.
Ja, allt som oftast är det faktiskt så. Allt som oftast känns det som evigheter sedan jag stod där, krampande över toaletten och hulkade ur mig dagens näringsintag. Och den där ångesten som alltid låg som en tung och svart dimma över varje steg jag tog, den minns jag knappast längre. För det mesta. Men sanningen är att det faktiskt inte var så länge sedan sist. Och när jag senast blev gråtfärdig i en provhytt? När slet jag senast ilsket i mina fettvalkar, glodde avundsjukt på en tonårsflickas smala, vackra, ben, när svor jag senast på att aldrig någonsin igen visa mig i en baddräkt? När tänkte jag senast, i hemligaste hemlighet, att en dag när jag är rik nog, då är det fettsugning, bröstinplantat och efter det, evig lycka. Om bara... När gjorde du?

Och på radion hör jag Susanne Ljung citera Susan Sarandon: ”Är man bekymrad för sitt utseende redan vid 25 år ålder, då kommer man att få det tufft i framtiden.” Jag suckar. Och jag skäms. Och jag känner mig så lurad. På all den tid, all den energi, jag lagt ner på att bara hata och plåga. När jag istället hade kunnat njuta. Skratta, springa, hångla, bada. Vara tacksam. För visst vet jag att jag en dag kommer att se tillbaks på bilderna från idag och tänka att aldrig senare har jag varit så vacker som när jag var 25 år och hade hela livet framför mig. Precis som jag så många gånger sett tillbaka på bilderna från förr. Att jag var så smal Så len Så tindrande Att jag kunde hata mig själv så mycket Av ingen anledning alls.

nbsp;