Tio besserwissrar du träffar som Uppsalastudent

Den förmätne: Som lindar in sitt kunskapsskryt i en fråga – akademikerversionen av ABF-gubbe som tar upp tio minuter av föreläsningstiden med sin egen härliga röst. “Men äääär det inte så att Descartes gudsbevis i själva verket består i att…”

Professorn: Som citerar sig själv och passar på att skryta om alla böcker hen skrivit, medverkat i och läst under sin livstid. Hen vill egentligen inte undervisa, men när studenterna ändå sitter där så lydigt kan hen ju lika gärna passa på att plåga dem med sina memoarer.

Språkpolisen: Kursaren som helt opåkallat korrekturläser allt. Som påpekar grammatiska fel och särskrivningar i sociala medier, i ens föreläsningsanteckningar och på caféskylten. Okej, campus blir “campi” i plural men ingen säger så ändå.

Uttalspolisen: En variant på ovannämnda, men som påpekar att det heter “schraaaauda” (osten), att det uttalas “Budapecht” och “chäääävr” (osten).

Renässansmänniskan: Den som på första seminariet utnämner sig till universalgeni och ser ner på alla andra stackare som inte har läst både Jean-Paul Sartre OCH Ayn Rand – och samtidigt är bra på akvarellmålning, körsång och sport.

Ölkonnässören: Som bara inte kan låta bli att föraktfullt kommentera din generiska storstark när ni går på nation (billigast borde väl trumfa allt?). Och som gärna slänger sig med meningar som “Det är mer av en Imperial Ipa än en Ipa” – ingen bryr sig

Plugghetsaren: Den som alltid har köpt, och i vissa fall läst, samtlig kurslitteratur innan terminen ens har börjat. Och som alldeles för tidigt börjar fråga vad din uppsatstes ska handla om.

Den som inte “behöver” plugga: För hen är så satans smart att den kan freestyla sig igenom seminarier bara genom att ställa några klipska frågor (läs: frågor med bajsnödig meningsuppbyggnad) och säga något gymnasiefilosofiskt dravel om “men det är ju en tolkningsfråga”. Nej, det är det inte. Och läraren och majoriteten av dina kursare har sedan länge genomskådat din så kallade strategi, det är bara du som tror att du på något sätt lurar systemet.

Nationsklubbverkaren: Med risk för att bli lynchade måste ändå sägas att de personer som ansvarar för pub- och klubbverksamhet på nationerna ibland är helt outhärdliga. Dina ölupphällarskills är säkert bättre än gemene students, men det ger dig inte rätten att gå in bakom baren och, för att du har varit/är klubbverkare, “fixa ölen själv” när en stackars nykomling ensam försöker hantera tio beställningar samtidigt under sitt första pass. Lite tålamod, ett par uppmuntrande ord och, på sin höjd, ett tips räcker gott nog.

Gaskräven: Vi har alla träffat den. Den där personen som har gått på nästan pinsamt många gasker och sittningar. Som lite halvt på skoj, halvt på allvar läxar upp dig när du skålar i fel ordning. Som aldrig ens behöver öppna sångboken eller sånghäftet. Som ger förmanande blickar när du går på toa innan sittningen är över (hen skulle hellre bajsa på sig). Jo, sittningar är kul, men de flesta slipper nog helst att bli uppläxade av Ribbing Junior i vett och etikett. Gasken är ett uppstyrt samkväm med käk och spånk. Ta det för vad det är liksom.