Petrén glänser i svart familjedrama

Eugene O’Neill skrev sin naturalistiska och självbiografiska klassiker Lång dags färd mot natt 1941 som en gåva till hustrun Charlotte. Senare testamenterade han pjäsen till Dramaten som tack för att teatern hade framfört några av hans pjäser innan han fick Nobelpriset. Stycket uruppfördes på Dramatens stora scen 1956, tre år efter O’Neills död.
Nu, 2009, är det Uppsala stadsteaters tur. När jag kommer in i salongen är pigan Cathleen (Lanna Olsson) i färd med att skura scengolvet, liksom för att göra rent inför den stundande tragedin. När scenljuset tänds ser vi det inre av ett sommarhus som tillhör familjen Tyrone. Pappa James (Göran Engman) är en före detta skådespelare som numer är hårt skuldsatt på grund av dåliga investeringar i fastigheter. Mamma Mary (Ann Petrén) har reumatism i handen och är tungt neddrogad av morfin. De två vuxna sönerna James (Tobias Hjelm) och Edmund (Alexander Salzberger) drömmer om framtiden, den ene som skådespelare på Broadway och andre som författare. Edmund, O’Neills alter ego, har tuberkulos. Egentligen vet de alla om det men låtsas som att det bara är en förkylning.
Det är ett smart drag av Berglund att låta pjäsens originaldräkt vara orörd. Det har nämligen inte skett många förändringar sedan augusti 1912 då pjäsen utspelas och mars 2009. James Tyrone kunde ha varit en av de många finanskrisdrabbade börshajar som försummat en hel familjs liv. Sorgen, ångesten, skulden, makten, livslögnen, missbruket, vreden, frustrationen, tomheten och beroendet kunde ha varit en avspegling av dagens dysfunktionella samhälle.

Youlian Tabakovs scenografi är effektiv. Publiken sitter i princip i familjen Tyrones vardagsrum. Soten i Edmunds lungor har spridit sig över hela scenen. Allt är sotsvart, till och med tidningspapperet och kortspelet. Hela scenen är som ett stort, sjukhusliknande askfat uppdelat i två fält. I det främre rummet närmast publiken är allt symmetriskt ordnat i kontrast mot figurernas inre känslor. I det bakre scenrum som syns genom stora fönster står några sjukhussängar. I takt med att den utomsceniska dimman tätnar och börjar välla in på scenen flyttas sängarna in till det främre rummet; mentalsjukhuset blir det begravningsrum vari de formellt mörkklädda figurerna ska begå ett symboliskt, kollektivt självmord.
Egentligen handlar uppsättningen om en enda person: Ann Petrén. När hon är inne på scenen är det snudd på magi. I övrigt störs uppsättningen av en närmast obefintlig regi och alltför statisk ljussättning. Andra akten blir en alldeles för lång färd mot natten. De manliga skådespelarna kämpar förgäves med att skaka liv i det pratiga manuset. Dessutom är Engmans och Salzbergers rolltolkningar för endimensionella. Salzberger går mest omkring och skriker och Engman är helt enkelt för snäll och ointressant i rollen.
Själv har jag alltid haft svårt för denna oidipala historia. O’Neill har slarvat i dramaturgin och, trots sin beundran för Strindberg, inte lärt sig av mästarens genialiska konfliktstrukturer. Även innehållsmässigt är pjäsen en övertydlig, onödig och oskarp repetition av strindbergska huvudmotiv. På Uppsala stadsteater såg jag Tjuven förra året, en sann teaterhändelse. Lång dags färd mot natt såg jag i ett briljant framförande 2006 på Dramaten. Berglunds uppsättning är inte ens i närheten. Den räddas enbart av Petréns fullständigt makalösa rolltolkning. Varje replik hon uttalar fångar teaterns essens: en unik händelse som föds i stunden och varar bara där och då.