Förspel med en målare

Jag fick i uppgift att göra ett personporträtt av en främling, så jag valde min målare. Tyvärr kan jag inte dela med mig av själva intervjun men här har ni förspelet.

I jakt på att erbjuda vår målare kaffe inväntar jag hans återkomst från den ovanligt tidiga lunchen. Plötsligt ringer det på dörren – jag öppnar. Han nickar belåtet och stiger in för att genast sätta igång med att tapetsera vardagsrummet.

Kaffet bubblar och ger mig klartecknet. Smidigt smiter jag in i köket och tar fram två koppar. När jag med darrande röst frågar honom om han vill ha en kopp tackar han såklart nej, och operation Personporträtt måste tillfälligt avbrytas. Dags för plan B: smicker.

Värst va fint det blir här

– Jojo, visst blir de det

Jag förväntade mig inte ett sådant kort svart. Det blir tyst. Outhärdligt tyst. Jag gömmer mig bakom koppen och häller i mjölk för tredje gången i rad. Till slut brister det och flykten ut till hallen påbörjas. Väl där försöker jag se fruktansvärt upptagen ut, men efter några minuter av tomt stirrande på ytterdörren samlar jag återigen modet.

Hur länge ska du hålla på?

–Jag är nog klar om en halvtimme.

Den plötsliga tidspressen besegrar min sociala fobi och jag frågor honom om han kan tänka sig ställa upp på en liten intervju. Han tittar på mig en aning förvånat men godkänner. Jag hämtar anteckningsblocket och drar fram en stol.