En text om Sveriges tröttaste uttryck

nbsp;

Jag hatar Jantelagen. Jag verkligen, verkligen avskyr den.

När jag hör ordet går får jag en sekunden-efter-en-fernet-shot-känsla i hela kroppen. Viljan att göra en u-turn beror dock inte på shotens innehåll, visst det smakar skit, men mest beror det på den idiot som bjuder på den, vem fan bjuder på fernet? Det är en förolämpning till bjudoffret (med betoning på offret) i fråga; som att man inte har någon smak och ska vara glad för det man får.

Nu kan ju vissa tro att jag tappade tråden. Det gjorde jag inte. Fernetshoten och jantelagen är precis lika äckliga. Innehållet är vidrigt, men främst är det personen som faktiskt betalar för kräkmedel, eller skyller på jantelagen, som gör mig illamående.

nbsp;

Du har garanterat hört det själv, och många har säkert uttalat sig enligt följande: ”I Sverige, landet lagom, mellanmjölk, vanilj, får man inte vara framgångsrik, man får inte sticka ut och det är fult att vara rik, det är jantelagens fel”.

nbsp;

I SVERIGE FÅR MAN INTE LYCKAS.

nbsp;

Har.någon.hört.något.dummare? Någonsin??

nbsp;

Det är precis den person som kommer med ett sådant påstående som är orsaken till att Sverige kallas för lilla landet lagom. Det är de personerna, och enbart de personerna, som kallar oss, vi i Sverige alltså, för missundsamma och avundsjuka.

nbsp;

Ofta handlar det om personer som det går rätt bra för. Det är sällan man hör en medelmåtta klaga på att hen inte får skryta om sina tillgångar och succéer. Medelmåttan är den som inte tycker att man får vara lyckad - enligt den lyckade personen. Eller kanske oftare, enligt den som anser sig vara lyckad.

nbsp;

Ett aktuellt exempel är SHM-frun Isabel Adrians citat från en artikel i DN härom veckan: ”Jag saknar inte Sverige ett dugg. Vi var tvungna att fly därifrån på grund av jävla jantelagen”. *Naaaw, stackars Isabel * Må hända ett extremt exempel, men väldigt talande.

För att ta ner på vår nivå kan jag tala om personen som gärna postar sina framgångar på Facebook, den som berättar storyn: ”om de andra bara hade hållit käften hade vi vunnit caset”, och som, lite för högt, klagar på grupparbetet där hen får göra allt jobb och att de andra inte uppskattar hög standard. Nu säger jag inte att det är fel att klaga på grupparbetet eller fiska likes på facebook, men det är ofta, jag kan till och med sträcka mig till att säga alltid, de personerna som anklagar omvärlden för att inre uppskatta deras framgång.

nbsp;

nbsp;

Skitkonstigt. Verkligen.

nbsp;

Jag kan ju inte svära på det, men jag är nästan helt säker på att det är få länder där skryt ses som något positivt. Oavsett om jag bor i Senegal, Mexico, Kanada eller Sverige, har jag svårt att tro att någon uppskattar konceptet med att alltid kredda sig själv. Inte av anledningen att man hatar rikedom, antagligen skulle man inte säga nej till at ha några tusen till på kontot, utan att det är jävligt tröttsamt att lyssna på någon som enbart framhäver sig själv.

nbsp;

Visst kan vi ibland fälla en kommentar på Björn Gustafsson-manér ”mm, det är ju kul när det går bra för andra”, men det innebär ju mest att man är lite nyttigt avundsjuk, om ens det. När någon har fått ett fett bra jobb, vill såklart jag också ha det, det är inte jättemärkligt.

nbsp;

I Sverige får man inte lyckas. Jag vill verkligen, verkligen höra en live-historia från den person som upplevt att omvärlden motarbetar den personliga framgången. Och jag önskar även att den berättelsen kommer från någon som inte anser sig vara speciellt framgångsrik, och som faktiskt har förlorat sin rikedom på grund av ”jantelagen”.

nbsp;

Sverige är ett av världens mest välmående länder. Kan det vara så att det beror på en viss ödmjukhet? På att vi inte konstant behöver hävda vår framgång?

nbsp;

Den som klagar på jantelagen bör tänka efter en gång till, för kanske behöver man inte en klapp på huvudet från omvärlden så fort man har gjort något bra. Kanske räcker det med en vetskap att man mår bra, förhoppningsvis har hjälp någon annan och dessutom, i sällsynta fall, tjänat en hacka på det.

nbsp;

nbsp;

nbsp;

Ps. Och kanske, kanske, kanske, behöver man inte bjuda på Fernet längre. Köp hellre ingenting utan bjud på att hon ”har en snygg klänning”. Utsikterna blev helt plötsligt lysande.