Humoristisk, spännande och imponerande aktuell
Philip Birk
Historiska Media
En handfull sidor in kommer den. Referensen som först frustrerar mig – kan jag inte undkomma coronaviruset ens i mitt försök till flykt in mellan pärmarna på en alldeles nyutgiven thriller? Sekunden därpå blir jag istället förbryllad, och även lite imponerad. Att en bok som publicerats endast fem korta månader efter att pandemin slagit klorna på riktigt även i Skandinavien lyckas inkludera otaliga hänvisningar till det samhällsförändrande och högst pågående virusutbrottet är häpnadsväckande.
Men till skillnad från under resten av det gånga året så får inte coronan huvudrollen i Philip Birks Tigerstaden. Den tillhör konsttjuven Tom Grip som planerar en sista stöld för att sedan kunna pensionera sig med kvinnan han älskar. Att hon, likt resten av världen med undantaget för en dansk före detta polis, tror att han är död är en parentes. I en actionladdad handling som främst utspelar sig i våra norska grannars huvudstad varvar protagonisten Mission Impossible-värdiga stunt med att ta sig vatten över huvudet mer än en gång. Bokstavligen.
Philip Birks raska ansträngning för att justera och anpassa bokens miljöbeskrivningar efter det viruskantade samhället betyder dock inte att kvaliteten får lida. Tvärtom, med rappa skämt om handsprit och toalettpapper till Ergo-recensentens förtjusning bibehåller han den fyndiga berättarstil som genomsyrade de två föregående böckerna i serien om konsttjuven Tom Grip.
"Med kapitel kortare än protagonistens namn som ofta avrundas med listigt utformade cliffhangers är det alltför lätt att läsa ett kapitel till, och sen ytterligare ett."
Men frukta ej. Även om de läsare som redan plöjt igenom Kyldygnet och Frostnatt tidigare nog har en tydligare bild av vilka karaktärerna är och hur de förhåller sig till varandra så kan även en förstagångsläsare av Philip Birk njuta av Tigerstaden. Boken tjänar också som en fristående thriller om hämnd, lojalitet – och norrmannen Edvard Munch. Med kapitel kortare än protagonistens namn som ofta avrundas med listigt utformade cliffhangers är det alltför lätt att läsa ett kapitel till, och sen ytterligare ett. Läsaren är snart fast i Tom Grips grepp och kan inte göra annat än att ge efter för sin inre Alfons Åberg: ”jag ska bara…”
