Annons
Annons
Fläta
Foto: Lina Svensk

Trikofoben


Karl Carlsson kom med novellen "Trikofoben" på förstaplats i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2020.

I en vitmålad källarlokal på Akademiska satt Eskil på en sparsamt vadderad stol med händerna i knät. Egentligen var rummet inte vitmålat. Väggarna bar snarare färgen elfenben, kanske till och med äggskal. Eskil tyckte om nyanser. Att ett så elementärt koncept som färgen vit kunde plockas isär och systematiseras. Hans favoritton av vit var talkpulver. Varje torsdag satt Eskil på samma stol i samma rum med elfenbensfärgade väggar i en ring av människor vars kala hjässor blänkte i lysrörsljuset. Alla utom Eskil hade cancer. Cellgifterna som regelbundet pumpades in i deras kroppar gav sig inte bara på tumörceller utan hade också en naturlig fallenhet för att tillintetgöra andra snabbt växande celltyper i kroppen, däribland de som utgjorde hårsäckarna. Detta var pricken över i:et. Inte bara hade deras egna kroppars beståndsdelar bestämt sig för att göra myteri utan till råga på allt var de också flintisar. Flintisar utan vare sig ögonbryn eller ögonfransar, ett utseende som väcker obehag. Vid en sådan syn registrerar hjärnan undermedvetet att någonting inte riktigt stämmer varpå den sprider ut en känsla av olust i kroppen. En portion adrenalin frigörs och musklerna spänns medan sinnena skärps. Detta skedde dock inte för Eskil. För Eskil var dessa människor de vackraste i världen. 

     För cancersjuka kan två saker hända, de kan tillfriskna eller inte göra det. Denna dikotomi innebar att vänskaperna Eskil byggde upp i stödgruppen alla var till sin natur tillfälliga. De kom med ett bäst före-datum. Båda alternativ innebar att den före detta cancersjukes relation till Eskil hade nått sin slutstation. De avlidna slutade höra av sig och de tillfrisknade fick efter ett tag tillbaka kroppsbehåringen och då stod Eskil inte längre ut med deras uppsyn. Eskil hatade hår, äcklades av det. Denna substans som våra kroppar idogt envisas med att pressa ut i absurda mängder. Detta resultat av våra små keratinfabrikers eviga tanklösa produktion. Hår. I filmer använder man utan vidare tappade hårstrån för att sätta dit misstänkta förbrytare. Det är fel. Det finns inget DNA i hår, endast protein. För att DNA ska gå att extrahera måste håret ha ryckts loss och därav dragit med sig hårsäcken. Rent hår är dött. Som vår urin, eller avföring. Mer än restprodukt än en del av oss. Eskil vägrade vara täckt av denna styggelse. Han vaxade, han epilerade, och om morgnarna satt han med pincett i handen och gick metodiskt igenom alla delar av kroppen. Fötter, ben, skrev, mage, bröst, axlar, armar, händer. Ansiktet och hals var svårare, till det behövde han stå i en spegel. Ryggen var ännu mer problematisk. För att ta hand om ryggen ställde han sig bakvänd framför en kamera på stativ, kopplad till en skärm. Vid det här laget hade han blivit duktig på att styra handen sedd genom den gamla teven. Hela processen tog ofta hela förmiddagen. Hår växer en halv millimeter per dygn. Alltså fanns det varje morgon nya hårstrån för Eskil att oskadliggöra. 

"När bilen befann sig i mittgången greps Eskil av en impuls. Han ville hämnas."

     Stödgruppen var den enda avsiktliga personinteraktionen kvar i Eskils liv. I tre år hade han gått dit varje torsdag. Till en början var han rädd för att bli påkommen, avslöjad som en bluff. Hans sjukdomsförlopp var trots allt helt imaginärt och inför första besöket hade han gjort grundlig research på sin påstådda sjukdom. Rädslan visade sig dock vara obefogad. Ingen förväntades dela med sig av mer än de hade lust med, det fanns ingen informationskvot att fylla. Inte heller fanns det någon moderator som höll i mötet och alltså ingen som efter ett tag skulle märka att Eskils tillstånd var förvånansvärt stabilt för en dödssjukling på cellgifter. Nej allt skedde på de sjukas villkor vilket också bidrog till den medkännande stämning som mötena präglades av. De var veckans höjdpunkt. Synd bara att alla där var så nedstämda. Det var förståeligt, de hade ju ändå cancer, men måste hela kvällen handla om det? Om sjukdom, om sorg, om död. Eskil vars celler alla jobbade på samma sida tyckte bäst om när ämnet råka glida in på en ny film någon sett. En ny bok någon läst. Då kunde han glömma kontexten för samtalet och fick en chans att känna sig normal. För det mesta var det dock samma visa och det här var en sådan kväll. Han hade under åren sett många dödssjuka komma och gå och hade vid det här laget kommit till insikten att de flesta tankarna om död inte var intressanta, eller i alla fall inte unika. Han hade hört det mesta och var inte längre speciellt brydd när någon berättade om allt de inte hunnit göra i livet och allt de ångrade. För honom gick det inflation i sorg. Han kollade på klockan, en kvart kvar. Det var oktober och numera mörkt vid åtta när mötet slutade. Bra. Mörkret var duktigt på att, om inte helt dölja frisyrer och kalufser, i alla fall göra dess konturer mer diffusa. Kylan ökade också chansen att de skulle vara täckta av mössor och kapuschonger. Vägen till husdörren var relativt riskfri. 


Annons

Annons

     Eskil öppnade frenetiskt bildörren till förarsätet och skyndade sig in. Han andades tungt. Ögonen var våta, pannan fuktig av svett. Jävla skit. Han hade bara lyft blicken någon sekund, men det var för mycket. Sköterskan han sett stående längre ner i korridoren hade varit vänd från honom. Vitklädd från topp till tå med en råttfärgad fläta hängandes över ryggen. En fläta. Fanns det något vidrigare? Att inte bara acceptera denna förvridna perversitet utan att istället skulptera upp den, stoltsera med den. Groteskt. Han hade nätt och jämnt hunnit in på en toalett där han lyckats kväva en nästan fullt utvecklad panikattack. Han slöt ögonen. Fokuserade på att andas. La handflatorna mot det lena lädersätet. Läder var bra. Hårfri hud. Han höll ögonen stängda, fortsatte fokusera på andningen. In. Håll. Ut. In. Håll. Ut. Efter ett par minuter vågade han öppna ögonen. Han lyfte blicken och synade det ödsliga parkeringsgaraget. Han satt och andades i några minuter till. In. Håll. Ut. In. Håll. Ut. När han var säker på att läget var lugnt la han i backen och manövrerade ut bilen ur parkeringsrutan. När bilen befann sig i mittgången greps Eskil av en impuls. Han ville hämnas. Han vred om tändningen och drog ut nycklarna, tog de i handen och steg ut ur bilen. Han spejade längs raden av bilar, letade efter det mest nedgångna fordonet. Att välja en fin bil hade varit för rättvist, för opersonligt. Att repa en Tesla är en protest mot samhället snarare än mot just den teslaägaren. Eskil ville såra någon på riktigt. En bit ner i garaget fick han syn på en rostig Volvo med stora hål i lacken. Vadderingen stack på många ställen fram under den gråa sätesklädseln. Framsätet var fläckigt, i baksätet stod en barnstol. Perfekt. Han förde nyckelns egg mot bilen och drog den längs med förarsidan. Metallen tjöt. Han såg sig om: inte en själ. Han lät nyckeln rispa plåten fram till slutet på bakdörren, gick de få stegen till förardörren och återupprepade handlingen. Efter detta återvände Eskil till sin bil litet mer nöjd med tillvaron.

" Huden var blek och skär, veckad och valkig. Han såg sjuklig ut. Eskil älskade honom."

     När han var hemma var klockan nio. Huset han hyrde låg i den täta granskogen utanför Vänge. Tomten var omringad av en flera meter hög mur av granar. Den vita färgen flagnade av brädorna som utgjorde fasaden. Små aspar växte uppnosigt på var sida om grusgången som gick fram till ytterdörren och i fönsterna var alla persienner neddragna. Insidan av huset var, i kontrast mot utsidan, vårdad. Prydlig och städad. I hallen var skorna blanka och ordentligt uppradade. I sovrummet var sängen bäddad, överkastet omsorgsfullt kastat över sängen. I vardagsrummets hyllor var böckerna ställda i bokstavsordning och bokryggarna byggde upp en enhetlig palissad utan vare sig in- eller utbuktningar. I detta rike av ordning var den enda enklaven av kaos belägen i ett hörn i Eskils sovrum. Sixtens bur. Pälsallergins framfart bland befolkningen hade den lyckosamma följden att det fanns en förvånansvärt stor marknad för hårlösa husdjur. Sixten var ett av dessa. Eskil var inte säker på om hans kära hamsterväns egendomliga tillstånd var ett resultat av naturens nyck eller av ett noggrant framavlande men för honom var det sak samma. När Eskil tagit av sig skorna och hängt av sig läderjackan gick han in i sovrummet och drog av sig den marinblå seglartröja han haft på sig under dagen. I dess ställe tog han på sig en vinröd huvtröja som han sytt fast en liten pung på magen på. Han gick fram till buren, öppnade locket, tog ut Sixten och la honom i pungen. Sixten var gräsligt ful. Avsaknaden av hår avslöjade honom som en underlig liten varelse. Huden var blek och skär, veckad och valkig. Han såg sjuklig ut. Eskil älskade honom. Efter att han bryggt sig en kopp kaffe slog han sig ner framför laptoppen. 

     Kaffet hade svalnat när Eskil hörde ljudet. Det distinkta knastrandet av gummidäck mot grus. Fan, fan, fan. Han reste sig upp, gick fram till fönstret och särade på persiennen med höger pek- och långfinger. Han lutade sig fram mot fönstret och hann skymta en mörk figur innan den försvann ur synfältet. Någon sekund senare plingade dörrklockan obekant; Eskil hade besök. Ångesten vällde genom kroppen. Epicentrum låg i bröstet. Skyddad bakom revbenen gjorde den det svårt att andas förutom i små stötar till andetag, det var allt en orolig diafragma var kapabel till. Pling. Han hade hamnat i hallen, ett par steg från den mörka trädörren. Pling. Utan att se några andra alternativ började han gå planka mot den. Pling. Väl framme böjde han huvudet mot titthålet. Mannen på andra sidan stampade otåligt med foten i marken medan högerhanden, som hade fått i uppdrag att klia skalpen, var begravd i ett snår av mörkt tätt hår. Två buskiga ögonbryn rynkades ovanför två irriterade ögon samtidigt som högerhanden fick en ny order och på nytt höjdes mot dörrklockan. Pling. En tunga stack fram under den täta mustaschen och fuktade läpparna medan det långa yviga skägget svajade till av en plötslig vindpust. Sixten som vid det här laget kände av Eskils sinnestillstånd tjöt till förtvivlat medan Eskil tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren. 

– Hej Pappa.

Novelltävling 2020

 

Trikofoben, av Karl Carlsson tilldelas förstapris i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling på tema "relationer som skaver". Motiveringen lyder:

En novell som lyckas med konststycket att vara originell utan att göra minsta avkall på varken storyline eller språk. Istället för att ta den enkla “antingen eller”-vägen målar författaren upp ett porträtt av en komplex karaktär som läsaren får både avsmak och sympatier för. Berättelsens slut rätar ut lika många frågetecken som det ger upphov till, vilket göra att berättelsen fastnar i medvetandet av helt rätt anledningar. En fullpoängare helt enkelt!

Här kan du läsa de andra novellerna som kom på pallplats:

Andraplats: Flaskpost av Alva Bäcklund

Tredjeplats: Vill inte hem av Alice Pettersson

Läs mer

2021-01-13 15:45
"Dödsuret" Kjell Eriksson Ordfront förlag
2020-12-09 11:38
En ovanlig fobi, en nakenhamster och en komplex huvudkaraktär. Så lyder grundreceptet för årets vinnarnovell “Trikofoben…
2020-12-08 10:57
Med sin romantiskt skrivna novell om en parrelation i förändring kammade Alva Bäcklund hem andrapriset i årets…