Befriande självhjälpsbok för vilsna akademiker
Vård, skola och omsorg (Wahlström & Widstrand) handlar om min goda vän Julia. Vi har aldrig träffats men vi har tillbringat en hel dag tillsammans. Julia ska ta hand om mig om jag råkar illa ut, om jag bryter benet eller på annat sätt är i behov av vård. Hon har berättat för mig att det är okej att göra misstag, att byta spår och våga misslyckas.
Uppsalafödda Linn Spross andra roman, Vård, skola och omsorg, är en självhjälpsbok för människor som någon gång behövt göra ett val, ta ett beslut och slopa ett annat. Människor som du och jag, som påverkas av såväl inre som yttre röster. I huvudkaraktären Julias fall handlar det om uppläxande inlägg på mammabloggar, om nedlåtande kommentarer från självutnämnda akademiska genier, men framförallt om de inre demoner som envist, liksom oavbrutet lägger sig i.
"Hon kastar sitt passerkort och sin dator genom fönstret och slänger sig in i en annan värld – timanställd i hemtjänsten, student på sjuksköterskeprogrammet och mamma till en liten son."
När boken börjar har Julia precis avslutat sina doktorandstudier och hon har fått sin alldeles egna namnbricka uppsatt utanför sitt privata arbetsrum. Den namnbricka som symboliserade att hon numera var en av dem. Hon hade fått sin doktorsavhandling godkänd, hon hade arrangerat slutfest med lådvin och dans. Hon hade rätt till en plats i universitetseliten på samma premisser som alla andra akademiker vars namn prydde väggarna på institutionen. Men Julia var aldrig välkommen. Istället kantades hennes intensiva men kortvariga akademiska karriär av vuxenmobbning, till synes livsviktiga titlar och gubbar, vars villkorslösa kärlek till vetenskapen gjorde det omöjligt för Julia att ta plats som en ung, nytänkande kvinna.
Hon kastar sitt passerkort och sin dator genom fönstret och slänger sig in i en annan värld – timanställd i hemtjänsten, student på sjuksköterskeprogrammet och mamma till en liten son.
Det ska bli så himla skönt att aldrig mer behöva tigga om en plats, att aldrig mer vänta på när hugget ska komma. Att varken vara hund eller snöskottare, bara en vanlig människa bland alla andra, tänker Julia när hon lämnar den inrutade akademiska tillvaron bakom sig.
Författarens sätt att skriva är förtroendeingivande och trots att hon berör allvarsamma ämnen är tonen alltjämt lättsam. Hon beskriver universitetssalar där status graderas i vem som har snyggast tweedkavaj. Där böckerna är lika dammiga som gubbarna bakom dem. Där traditioner sitter så djupt rotade i väggarna att de är närmast omöjliga att tränga sig igenom. Hon berättar även om rädslan inför att åka hem till den hundraåriga mannen, kanske för sista gången. Mannen som blivit en så självklar del av hennes vardag sedan hon började jobba i hemtjänsten. Hon berättar om vad det innebär att sitta på en zoom-föreläsning med nästan tio år yngre studenter som ständigt förbryllas över bebisfingrarna som syns i bild.
Med skämtsamma anekdoter och spontana svordomar är innehållet mest likt ett samtal mellan goda vänner. Det är en befriande läsning bland högar av tillkrånglade uppsatser och annan obligatorisk kurslitteratur och ett kraftigt slag mot den akademiska världen, mot högtravande gubbslem, vuxenmobbning och dammiga universitetstraditioner.
"I mitt fall har Julia fått mig att inse att den professionella akademiska världen nog inte är för mig."
Det är också hoppfull läsning, i alla fall för en grubblare som jag. Ska jag byta spår? Får jag lov att ändra mig? Vi är nog många som kan ta hjälp av berättelsen om Julia. Kanske hjälper den just dig att känna att ditt arbete inom hemtjänsten betyder något. Eller möjligtvis dig som varit orolig över om småbarn och studier verkligen fungerar ihop. I mitt fall har Julia fått mig att inse att den professionella akademiska världen nog inte är för mig. I så fall skulle det vara som upprorsmakerska eller sanningssökare. Och det är ju helt okej, för det har min vän Julia sagt.
