Misstänkliggör inte hela fakulteter, Löwdin

Även om exemplen i HSV:s rapport inte hämtas från Uppsala drar Löwdin slutsatsen att det gäller säkert för Uppsala också. Senare i krönikan hänvisar han till en annan del av rapporten där det framgår att Karolinska Institutet har beslutat att även doktorander som antagits med andra former av finansiering än utbildningsbidrag ska ha rätt till anställning som doktorand när det återstår två års studier enligt den individuella studieplanen.
Löwdin behövde inte gå så långt som till KI och Stockholm för att hitta ett liknande beslut. Hade han tittat närmare vid t ex Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet hade han inte behövt misstänkliggöra hela fakulteter för att använda sig av mer eller mindre författningsvidriga knep för att fylla seminarierna.
Nämnda Uppsalafakultet har i sina riktlinjer från 1999 beslutat om att doktorander som antas med stipendier och även studiemedel som finansieringsform ska ha rätt till anställning som doktorand när det återstår två år av studierna.
Samma fakultet har beslutat att antagning av doktorander med s k egen finansiering ska ske mycket restriktivt och efter samråd med fakultetsnämnden. Sedan 1998 har inom fakulteten antagits utöver de som fick studiestöd från fakulteten eller från externa forskningsfinansiärer, endast tre doktorander med studiemedel och tre med s k egna medel (pension). När det gäller stipendier beslutade fakultetsnämnden att stipendiebeloppet måste motsvara nettoinkomsten för utbildningsbidrag.

Alberto Tiscornia,
Utbildningsledare,
Historisk-filosofiska fakulteten,
Uppsala universitet

Svar från Per Löwdin:
Alberto Tiscornia har alldeles rätt. Den som haft stipendium i två år vid Historisk-filosofiska fakulteten får doktorandtjänst när två år återstår till examen enligt den individuella studieplanen. Fakulteten kan i det avseendet framhållas som en förebild. Tiscornia var drivande bakom regelns tillkomst; vilken innebär att fakulteten använt sin myndighet till att skapa för institutionerna bindande bestämmelser mer gynnsamma än Högskoleförordningens.
Det förhåller sig emellertid så, att Historisk-filosofiska fakulteten har få stipendiater, och såvitt jag vet har de genuina stipendier. Det systematiska trixandet, för att inte säga skattefusk och social dumpning, som kännetecknat KI:s användning av stipendier lyser med sin frånvaro. När KI med flera hundra stipendiefinansierade doktorander skärper sig är det principiellt intressant och värt att uppmärksamma.
Antagningen vid Historisk-filosofiska fakulteten kan också, som Tiscornia skriver, sägas vara i huvudsak välskött. Däremot har fakulteten ett problem med allt fler skuggdoktorander. Det är inte fakultetens fel. Som myndighet är den skyldig att tillämpa de bestämmelser som utformades av Carl Tham. Det gäller att skälla under rätt träd
En sak som dock alldeles klart inte är välskött är avhandlingstrycket. Tryckbidragen halverades av fakultetsnämnden för ett par år sedan. Avhandlingarna är fakultetens ansikte utåt. Ändå föredrar den nuvarande fakultetsledningen att spendera anslagen på andra saker: t ex att flytta till dyrare och trängre lokaler än dagens.

Per Löwdin