På skidor till en svunnen tid

– Heja heja 
En påpälsad kvinna i femtioårsåldern ler glatt mot mig. nbsp;

– Nu är det inte långt kvar du, hinner hon ropa innan jag med tungt flås och krampaktiga stavtag trycker mig vidare i spåret och bortom hörhåll. Jag hinner tänka att ”inte långt kvar” minsann är ett relativt uttryck i Vasaloppssammanhang: 33 kilometer kvar till Mora och mål. Det varma bemötandet i spåren och de entusiastiska invånarna i de små byarna jag passerar på vägen mot mål skänker dock energi och värme inombords. Det är som om ingen passerar förbi här förutom under Vasaloppsveckan, varje åkare behandlas som hedersgäst. Denna kontrast mot större städers mer cyniska förhållningssätt gör att jag drömmer mig bort till Gustav Vasas tid och glömmer smärtan i axlarna för ett tag. nbsp;

Vasaloppets popularitet växer så det knakar. Detta års upplaga, som går av stapeln idag söndag 2/3, sålde slut på 10 minuter. 15 000 platser på tio minuter. Ernst Alm, vinnaren av det första Vasaloppet 1922, hade nog försatts i chocktillstånd ifall han blivit varse detta faktum. Själv tävlade Ernst mot 135 andra skidlystna. Det finns lyckligtvis inte bara ett Vasalopp längre, utan det finns chans för dem, undertecknad inkluderad, som inte lyckas knipa en plats till originalloppet: Öppet spår går i dubbla upplagor en vecka innan huvudloppet. Även kortare distanser som tjejvasan, kortvasan och ungdomsvasan är omåttligt populära. nbsp;

Vad är det då som gör att längdskidsporten upplever ett sådant uppsving, i synnerhet i de större städerna? Många argument finns, alltifrån en allmän träningstrend i samhället till svenska ihållande längdskidsframgångar på elitnivå. För egen del är det den mest lugnande träningsmetod jag försökt mig på. Det är en metod som, i alla fall än så länge, kräver att man tar sig ut i mer natursköna miljöer, bort från stadens vardagsstress. Man skulle kunna tro att detta inte gäller när man stakar sig igenom Dalaskogen under Vasaloppen. Men jodå, för det mesta befinner man sig i det tysta och det finns gott om tid att ta vara på stunden. Varje åkare kommer in i sin takt och det enda man hör är tunga flåsningar och sporadiska meningsutbyten. Jag slår bort tanken om att bryta genom att intala mig själv att gamle Vasa minsann åkte på ett par skidor som snarare liknade plankor än dagens modeller, och med endast en stav. nbsp;

Mångfalden av åkare slår mig tidigt. Här spelar det inte så stor roll om man är tjej eller kille, ung eller gammal. Man kan bli omkörd av samtliga. Jag blir tagen av stunden i den första branta uppförsbacken där man kämpar sida vid sida med människor av olika kön, ålder och nationalitet. Alla rör sig likadant, med skidorna isär och i måttlig takt. Uppifrån måste detta se ut som en enda organism som rör sig igenom skogen, ett med naturen. En annan tänkvärd stund är när en åkare faller vid en sluttning och rop om ”fall ” rör sig som ett eko mellan åkare bakåt i leden för att uppmärksamma om att se upp. Den mänskliga naturen, att man är ensam men ändå beroende av varandra, är tydlig. nbsp;

Jag tänker gång på gång när jag passerar byar som Evertsberg och Hökberg att tiden verkar ha stått still här. Äldre byggnader och en gästvänlighet som jag sällan sett make till är återkommande aspekter. När jag sedan passerar mållinjen efter det vackra gamla upploppet i Mora under plakatet ”I fäders spår för framtida segrar” och får en halvliter mjölk i handen så känns årsavståndet till Vasas tid kraftigt krympt. nbsp;