Dolda sprickor syns inte men växer ändå

02:45. Jag ser henne. I skenet från skarp Rosa Pantern-belysning, genom det orimligt höga sorlet tio fulla personer kan åstadkomma över tio kvart-i-tre-kebab, omsluten av ihållande dimregn. Jag ser henne från bakom min klubbsvettiga lugg. Någon jävla brud som ruckar på låset till min rostiga gamla cykel och tycks upptäcka att den är olåst. Hon är full. Sett som ett uppriktigt stöldförsök så är det fruktansvärt och på gränsen till smärtsamt att bevittna. Hon undersöker inte ens om någon ser henne när hon fylle-faller ihop som en klappstol bredvid cykeln och den långsamt välter. Hennes kropp är lång, gänglig och böjd vid anklar, knän, höfter, rygg när hon hukar sig. En Neo-i-Matrix-liknande skinnpaj rullar ut sig som ett släp bakom henne, över trottoarens fimpar och prillor. Fiskbensflätan, som förmodligen var stram och välgenomtänkt på förfesten, klarar inte längre att hålla håret tillbaka och lösgjorda testar sticker ut än här, än där. Hennes drumliga förvirring smittar av sig och jag står hålögd och handlingsförlamad i någon minut. Så minns jag åter att det är min cykel hon är på god väg att stjäla. Jag bestämmer mig för att gå fram och skälla.

03:00. Himlen breder ut sig som en skitig ryamatta. Stjärnorna är inget annat än kaksmulor och ingrodd lort men de reflekteras i Fyrisåvattnet ändå. Genom ytan sticker vassinlindade cyklar och tomma ölburkar upp, och under ytan har biologer hittat fiskar som lever på att tugga lik, så förmodligen finns där lik. Väta klättrar från bryggans flisiga trä, upp genom jeans och vidare in på hud. Hon sitter och gråter.
– Cigg?
Mitt erbjudande besvaras av envist gastande fiskmåsar.
– Öl?

Hennes kisande blick flackar åt mitt håll och en hand sträcks ut. En antydan till ett leende kröker läpparna men når aldrig ögonen. Hon hivar i sig ölen, en två tre och fler klunkar till botten är nådd. Sedan kommenterar hon med ett frust hur blaskigt det är med trefemmor och berättar att hennes pappa dog måndag förra veckan. Diagnos: bukspottkörtelcancer och när den diagnosen ställs är det i princip bara att buga, bocka och tacka för sig. Och han som inte ens rökte eller drack eller något jävla alls. Var är logiken i det? Det vill hon gärna veta.

02:46. Höger vänster, höger vänster. iPhoneskärmen tickar metalliskt mot den kalla trefemman Pripps i min jackficka jämte mina steg. Det är inte förrän jag knackar på hennes breda ryggtavla som hon rätar på sig. Skinnrocken läderknarrar av rörelsen. Hennes ansiktsdrag träder ut ur motljuset och lyses upp. Hennes blanka och flackande ögon avslöjar blodets promillehalt, men likt hur en högfrekvent ton hörs tydligt över mörkt buller lyser de också klara, sorgsna och välkomnande. Några begynnande rynkor förgrenar sig under eyelinerns kolsvarta vingar. Vid tinningarna har regnet krusat små testar babyhår. Hennes uppenbarelse får mig att le brett brett med båda tandraderna blottade.

03:30. Tårarna har upphört, tätt sitter vi och avståndet mellan våra lillfingrar kan mätas i millimeter. Jag röker, hon snusar. Blött har nu blivit kallt. Alla förhoppningar om att kvällen har mer att erbjuda har slocknat. Vi har uppgivet landat i tillnyktrad trötthet. Hon frågar om jag bor i närheten. Utan att andas eller tveka svarar jag ja fastän jag bor i Flogsta och fastän min cykel knappt bär mig och knappast oss båda.
– För jag skulle verkligen behöva låna din cykel, tänker som så att du ju kan ta dig hem ändå då, om du nu ändå bor alldeles i närheten.

Hon flyttar sin hand litegrann bortåt, inte mer än kanske några centimeter men flyttar den gör hon. Och jag är en sådan person som ser varje handling som symbolisk, översättbar i ord (oj, trodde du något mer, oj oj, jag gillar inte dig, nej nej). Är det okej att säga åt någon vars pappa just har dött att hon är en riktig mara som borde veta hut? Det vill jag gärna veta. Om bara de där jävla fiskmåsarna kunde sluta gasta.

08:30. Regnet har upphört, molnen skingrats. Morgonsolen skiner in genom de vårdslöst vidöppna persiennerna. Den skär i blek hud och retar blodsprängda ögon. Jag vill somna om men jag vet att det inte kommer att gå. Huvudet bultar, hjärtat likaså, och munnen är torr som fnöske. Sänghalvan närmast väggen är osoven och bara den ena kudden är knölig. Studentrummet på 18 kvadratmeter är helt tyst. Jag reser mig, blodet rusar till huvudet och jag vacklar till. Jag rör mig mot toaletten och motvilligt pressas ömmande vätskeblåsor tillbaka in mot fotsulorna. Hur kom det där blåmärket till? Inte den blekaste. Var det fyra öl jag drack, eller var det till och med fem? Tvingas jag gissa tippar jag på fem. Var tog han vägen sedan, han som var utklädd till log lady i baren på Uplands? ”My log saw something that night” ”I do not introduce the log” Röda glasögon Mitt i prick, så lik. Varför slängde jag min regnsura jeansjacka i en knöl på mattan? Vet ej. Borde inte min mens ha kommit vid det här laget? Vill kanske inte veta.

I den lilla hallen, på en krökt och silvrig metallkrok hänger min nyckelknippa och på den saknas cykelnyckeln.