Poesi som aktion

År 1999 återutgavs Öyvind Fahlströms manifest för konkret poesi, tillsammans med ett urval av hans dikter (Bord-dikter 1952–55). Det framstår nu i efterhand som symboliskt. Lika symboliskt som att Magnus Haglunds bok ”Åke Hodell” (2009) kommer ut precis tio år senare. Däremellan ryms ett decennium, i sin språkmaterialism och poetiska aktivism djupt präglat av det konkretistiska 60-talet.
1954 publicerar Öyvind Fahlström, en vid den tiden ouppmärksammad poet, manifestet “Hätila ragulpr på fåtskliaben”. Han går till attack mot de samtida och närmast föregående litterära strömningarna för deras syn på språket som i första hand medium, representation, om det så är en objektiv yttre eller en subjektiv inre verklighet som ska representeras. Fahlström reser istället ”det konkreta alternativet”, i vilket språket frigörs ifrån sin underlägsna position gentemot det representerade och tillmäts värde i sig självt. Den konkreta poesins fokus riktas från språkets innehåll mot, istället, dess materiella – visuella, akustiska, sensoriska – sida. Med hjälp av nonsens, visuella innovationer och sabotage på textens mikro- såväl som makronivå ska ”läsarens säkerhet på det heliga sambandet mellan ordet och dess betydelse” undermineras.
Den konkretistiska poetiken inordnar sig i en specifik litteraturhistorisk kontext med föregångare som dadaism, futurism, och, i viss mån, surrealism, och rymmer precis som dessa i förlängningen politiska implikationer. ”En människa som äger språket äger också den värld som förutsätts och uttrycks genom språket”, skrev den postkolonialistiske filosofen Frantz Fanon 1952 i ”Svart hud, vita masker” (1997). Fahlström svarar: ”eftersom tänkandet är beroende av språket blir ytterst varje angrepp mot den gällande språkformen ett berikande av de innötta tankebanorna”. Genom att bryta upp språket, plocka isär det i dess beståndsdelar och sammanfoga det i nya oväntade kombinationer, undergräver man föreställningen om språket, och i förlängningen det nuvarande samhället, som något naturligt och bestämt.
Poesi som aktion alltså.

Som Magnus Haglund visar var detta perspektiv centralt för en konkretistisk ordknådare som Åke Hodell. Hans antimilitarism var passionerad, men uttrycktes inte i någon känslosam eller innehållsligt aggressiv polemik, utan i ett enda nybildat ord: ”igevär”, utdraget över fyrtioåtta sidor (igevär, 1963). Greppet är typiskt konkretistiskt: i dess väldiga expansion förlorar ordet sin genomskinlighet, och de tretton sidorna ”i” och trettiofem sidorna ”ä” blir genom deras absurda och statiska uttryck till en bild av arméns konstitution.
Första halvan av 60-talet innebär en storhetstid för den konkretistiska praktiken. Fahlström får se sina idéer förverkligade av poeter som, förutom nyss nämnde Åke Hodell, bland andra Carl Fredrik Reuterswärd, Jarl Hammarberg och Bengt Emil Johnson. När kulturlivet sedan under 60-talets andra hälft allt hårdare stramas åt mot en pedagogisk vänsterretorik är festen över för ordlekarna och fragmentarismen. Nu är det klarspråk som gäller, och den konkreta poesin faller för en lång tid i glömska. Så sent som 1994 kan litteraturvetaren Bernt Olsson fortfarande hävda att den konkreta poesin ”inte höll i sig länge. [...] Nu är det knappast något i den svenska efterkrigspoesin som känns mer avlägset. Inte ens forskningen har visat intresse” (Vid språkets gränser. Svenska 1900-talslyriker och frågan om ordens förmåga, 1995).
Runt sekelskiftet är emellertid en förändring urskiljbar på det litterära fältet. Tidigt ute att identifiera den är Åsa Beckman som i en artikel under rubriken ”Farväl till ditt och datt-poesin” uppmärksammar en skepsis inför ”föreställningen om ett sammanhållet diktjag som talat med en samlad, centrallyrisk stämma”. (Dagens Nyheter, 12/9/00) Samtidspoesin sprider ut sig över såväl sidorna som innehållet, och tvingar läsaren till ett kreativt medskapande. Startskottet för utvecklingen lokaliserar hon till 60-talets konkreta poesi.
Sju år senare är den konkretistiska traditionen så allenarådande att den, om man ska tro Johan Lundberg – litteraturkritiker och då chefredaktör för Axess magasin –, hotar kortsluta hela det poetiska kretsloppet. I en artikel som orsakar en lång och infekterad debatt på kultursidorna angriper han den aktuella lyrikutgivningen för att uteslutande premiera ”föregivet avantgardistiska formexperiment, med rötter i 60-talets konkretism” (Expressen, 22/05/07). Huruvida Lundbergs bild stämmer överens med verkligheten eller snarare ska ses som ett symptom på kulturkonservatismens självpåtagna offerroll i en pågående positioneringsstrid kan diskuteras, och har så också gjorts. Men ingen rök utan eld. En vändning har onekligen ägt rum de senaste tio åren, och de konkretistiska verken återaktualiserats i en tid då språk och kommunikation bildat undersökningsområde för ett kritiskt, poetiskt projekt.

Arvet är tydligt och öppet redovisat hos en poet som Anna Hallberg. I den språkligt lekfulla diktsamlingen ”På era platser” (2004) droppar hon rent av Öyvind Fahlströms namn. Astrid Trotzig är med på noterna när hon – i samband med att På era platser nomineras till Nordiska rådets litteraturpris – i en karaktäristik av Hallbergs poesi skriver: ”Det var tydligt att språkmaterialism och konkretism var utgångspunkterna [...]. Hon förhåller sig till språket som konkret material.” Det sista är en parafras på det av Fahlström formulerade konkretistiska slagordet: Språket som konkret materia.
Också Lars Mikael Raattamaa, en annan av samtidens mest framträdande poeter, sätter sig explicit i dialog med konkretismen när han i ”Politiskt våld” (2003) refererar ”till sextiotalet och Bengt-Emil Johnson”. En dikt som ”AL-JAZEERA”, en textuell kortslutning där vissa fragment vittnande om politiska och mänskliga katastrofer ibland bryter igenom bruset av skiljetecken, har en tydlig resonansbotten i Carl Fredrik Reuterswärds ”Prix Nobel” (1966) – en bok med enbart skiljetecken. Man finner hos dem en likartad antihierarkisk och decentraliserande hållning till texten, en inriktning mot det perifera och stumma. Lika tydlig är den konkretistiska ansatsen i Raattamaas Svensk dikt (2006) där kanoniserad svensk lyrik utsätts för omstöpningar och attentat – ord och rader stuvas om, och bevingade fraser dyker upp i fel dikter. Det är svårt att inte göra kopplingen till Åke Hodells angrepp på kulturarvet när han med stora svarta bläckplumpar stympade nationalskalden Verner von Heidenstams patriotiska dikter (Verner von Heidenstam – Nya dikter, 1967).

Denna speciella konkretistiska kombination av ordvrängeri och kritisk udd har fler arvtagare i samtidspoesin än Raattamaa. I Ida Börjels konsumtionsskeptiska ”Konsumentköplagen: juris lyrik” (2008) främmandegörs språket och samhället genom paragrafer och lagtexter, och i Johan Jönsons Efter arbetsschema (2008) motsvaras läsarens frustrerande arbete med ibland obegripliga och monotona textkonstellationer av det utsatta vårdarbete som boken utforskar på ett innehållsligt plan. De båda diktsamlingarna har det gemensamt – tillsammans med verk av andra samtida som Jörgen Gassilewski, Ulf Karl Olov Nilsson, Mara Lee för att nämna några – att de förutsätter maktstrukturernas hemvist redan i språket: i dess syntax, grammatik, och symboler. Utvägen och möjligheten blir för såväl konkretister som 00-talspoeter att söka det oorganiska och ofixerade språket: korsningen, spridningen, det orena, främmande.
Att, som Fahlström uttrycker det, ”KRAMA språkmateria”.